Ropens avtryck i yttrandefriheten

Foto: Daniel Nilsson
Foto: Daniel Nilsson

Den iranska journalisten och medborgarrättsaktivisten Parvin Ardalan har under större delen av sitt liv verkat i ett av världens mest censurerade länder. Efter upprepade arresteringar och ständig förföljelse på grund av sitt arbete, tvingades hon till slut att lämna Iran. Det har gått fem år sedan hon fick en fristad i Sverige. Hur ser hon på yttrandefriheten i Europa? 

13 oktober 2015 Text: Parvin Ardalan Översättning från persiska: Mamak Babak-Rad och Rezvaneh Kaysar Foto: Daniel Nilsson

Bland de första förändringarna som ägde rum i anslutning till den iranska revolutionen 1979, sedermera benämnt som den Islamiska revolutionen, var Att byta namn på gator och torg. Ord som ”Enghelab” (revolution) och ”Azadi” (frihet) kom att pryda gatorna i de städer där miljontals människor hade demonstrerat mot Shahens regim. Trots blodbaden och det tilltagande förtrycket i Iran, kvarstod dessa gatunamn, men deras innebörder bleknade sakta till en bitterljuv och sargad minnesbild.

Det var frågan om yttrandefrihetens tillstånd i Europa som förflyttade mig till dessa gator i Iran och fick mig att undra vad detta innebär för yttrandefriheten i Europa?

Även i de europeiska länderna är yttrandefrihetens starka ramverk hotat. Reportrar utan gränser belyste den mörka utvecklingen i sin rapport i februari – om maffians hot och repressalier mot reportrar i Italien, den ökade spänningen mellan politiker och medier på Island, fysiska angrepp och ökade restriktioner mot holländska journalister, statlig dominans och styrning som undergräver mediers självständighet i Ungern är några exempel på detta.

Samma rapport visade en nedåtgående spiral för EU-medlemsländerna och därmed påvisades svårigheter i den europeiska yttrandefrihetsmodellen. Ekonomiska svårigheter och neo-liberala politiska beslut, begränsning av mediernas självständighet hotar den pluralism som yttrandefriheten fordrar. Ökande statligt ägande och inblandning undergräver mediernas självständighet och hotar den europeiska demokratin. Detta tyder på att man faktiskt distanserar sig från demokratins kärnvärden även i yttrandefriheten i Europa.

Även om de nordeuropeiska länderna som Finland, Norge och Danmark hamnar högt upp på rankningslistan så har de fallit i jämförelse med tidigare år. I Finland har sammanslagningar av medier inneburit neddragningar i antalet verksamma journalister och därmed underminerat deras självständighet. I Danmark har journalister dömts till böter för att ha avslöjat oegentligheter.

Mediernas makt och de ohörda rösterna
Mekanismerna bakom yttrandefriheten i Europa är betydligt mer komplexa och består av flera skikt i jämförelse med länder där yttrandefrihetens fiender verkar fritt. Men även i ett fritt samhälle kan man just genom sådan komplexitet och ogenomskinlighet styra den allmänna åsikten och därmed marginalisera somliga röster. Catharine MacKinnon, amerikansk jurist och feminist, menar att det i allmänhet är de välbärgades och de som har tillgång till de offentliga rummen som hörs när yttrandefrihet diskuteras. De svagas röst får inte samma utrymme. Samma sak gäller vad som skildras eller inte skildras. Som till exempel det eskalerade våldet i Kobane, som antingen var helt frånvarande i de inflytelserika europeiska mediekanalerna som BBC eller behandlades som ett särintresse. Eller hur lång tid det tog innan medierna började rapportera om de tusentals drunkningsolyckor på Medelhavet? I stället invaggades vi i en falsk trygghet där man fokuserade på farorna med människosmuggling och massinvandring – snarare än på orsakerna – som militarism och brott mot de mänskliga rättigheterna. När bilden av den döde Aylan Kurdi på en strand publicerades, rubbades den ekvationen helt. Nu kunde inte ens de stora mediekanalerna blunda längre.

Den självcensurerande europeiska modellen
I Iran finns ingen åtskillnad mellan stat och religion. Sharialagar påverkar kvinnors liv på alla plan, såväl i privatlivet som i offentligheten. Den islamiska slöjan är i Iran är inte en fråga om privata val och ett frivilligt ställningstagande utan i högsta grad ett uttryck för politiskt och religiöst tvång. Det spelar alltså ingen roll om du är muslim, kristen, jude eller ateist – som kvinna måste du täcka ditt hår. Att bo i Europa och bevittna hur islamofobins skugga breder ut sig över muslimska kvinnor med huvudslöja är tungt. Trots att jag är kritisk mot statsreligion kan jag inte tiga om islamofobin och de orättvisor som drabbar muslimska kvinnor med huvudslöja: själva tystnaden kan nämligen stärka islamofobin. Å andra sidan måste jag vara extra tydlig mot islamisk extremism. Jag måste ständigt vara vaksam för att varken sjunga i kör med islamiska extremister eller med högerextrema krafter. Också detta kan beskrivas som självcensur och återhållsamhet i min yttrandefrihet, i hjärtat av Europa.

Osynlighet och försummelse
För tre år sedan när idén om immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö diskuterades för första gången, lyftes många frågor som dittills inte hade ställts. Det fanns inga historiska sammanställningar av immigrantkvinnornas liv i de kulturella institutionerna. Det verkade inte finnas förståelse för att migration, såväl utvandring som invandring, har en historia och ett historiskt värde. Med tanke på de många utvandrares livsberättelser som har beskrivits i litteraturen, porträtterats på film och avhandlats inom forskning, torde immigrantkvinnors livsöden ha synliggjorts tidigare. När osynliggörandet blir den uppenbara normen är det ett uttryck för inskränkt yttrandefrihet.

Bland de mest grundläggande utmaningarna i Europa är nedmonteringen av välfärden och den ökade främlingsfientligheten. Från sjunkande löner och allt större grupper av fattigpensionärer till ökningen av arbetslösa i förortsområden. Bränderna i England och Sverige, massakern på de anställda på redaktionen på Charlie Hebdo i Frankrike och rekrytering av religiösa extremister i många europeiska länder är symptom på dessa saker. Dessa europeiska utfall är varningstecken för censur och dubbelmarginalisering av immigranter och flyktingar som nu är medborgare i lagens mening, men som inte känner hemhörighet i det nya landet – vilket är ett nederlag för den europeiska integrationspolitiken.

Beväpnade röster 
Det är 67 år sedan FN antog en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna och Sverige förbereder sig nu för 250-årsfirandet av tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen vilken infaller nästa år. Lagstiftning är avgörande för tillämpningen av yttrandefrihetens principer, men det är inte tillräckligt. Skyddet av yttrandefriheten måste hela tiden utvecklas och stärkas. Det minskade stödet för yttrandefriheten i Europa är ett tecken på att den dominerande maktdiskursen i samhället idag manipulerar, deformerar och begränsar yttrandefriheten – och att den måste förändras.

I den rådande europeiska, hierarkiska maktstrukturen krävs det idag än mer av radikala idéer och uppslag i den offentliga debatten om vi ska kunna förändra denna strukturella ordning. Sådana radikala inslag ogillas av många men är en nödvändighet: man måste kritisera den rådande ordningen även om man själv befinner sig inom själva maktsfären. Poeten Athena Farrokhzads medverkan i Sveriges Radios ”Sommar i P1” var en sådan vacker och radikal handling som påverkade den allmänna opinionen.

Efter lille Aylans död har opinionen vänt och många individuella och kollektiva gräsrotsorganisationer välkomnar flyktingar och ifrågasätter Dublinförordningens aggressiva natur. Detta visar att vi idag behöver de alternativa plattformarna för att verkligen kunna bevara och förstärka yttrandefriheten. Som den brittiska queerteoretikern Sara Ahmed säger: ”Röster kan vara som vapen man bär, i hopp om att få marken att skälva”. Yttrandefrihet handlar inte enbart om att skriva och publicera sig fritt, utan även om att bevara yttrandefrihetens inre väsen så att det inte blir med den som med gatunamnen i Iran – en tomma symboliska ord utan innehåll.

Journalisten och aktivisten Parvin Ardalan är född 1967 i Teheran. Hon tilldelades Olof Palmepriset 2007 för sin kamp för lika rättigheter i Iran. Ardalan är verksam i Malmö och 2010-2012 var hon stadens första fristadsförfattare. Hon har uppmärksammats för projektet ”100 år av immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö”.