Ryssland mellan säkerhet och demokrati

Efter 11 september beskrivs de avgörande samhällsfrågorna ofta som ett val mellan säkerhet och hot snarare än mellan frihet och förtryck. Så också i Ryssland. Men det finns stora skillnader – i Ryssland används annan taktik för att kontrollera oboeroende medier och dissidenter, skriver rysslandskännaren Johan Öberg.

19 december 2013 Text: Johan Öberg

När ”risksamhällets” tänkare Ulrich Beck för ett par decennier sedan talade om risken för nya totalitära samhällsformer sa han ungefär följande: ”Om människor tvingas välja mellan säkerhet och demokrati, då kommer de att välja säkerhet”. Detta hade den politiska utvecklingen i Europa under mellankrigstiden visat. Det demokratiska samhällets politik borde därför inriktas på att hindra att ett sådant val uppstod.

Den globala övervakning av medborgare som diskuteras så intensivt då detta skrivs – och de ganska svaga protesterna mot den – kan relateras till Becks grundfråga. Och plötsligt hamnar också denna fråga i skärningspunkten för våra relationer till och vår bild av Ryssland. Ett habilt försök att koppla samman processerna i Ryssland med det globala spelet i dessa frågor var Rysslands erbjudande om asyl åt CIA-medarbetaren Edward Snowden. Undertexten var förstås: ”Vi är lika goda kålsupare. Ni är, när allt kommer omkring, inte några större vänner av det fria ordet än vad vi ryssar är”. 

Frågan är då: vilket svar vi vill ge till den typen av påståenden? Hur olika vill vi vara, och kan vi vara, den rädslostyrda och säkerhetsorienterade ryska politiken? Det svaret måste alltså grundas på en idé om hur vi har det och hur vi vill ha det i Sverige och i ”väst”. För hur olik situationen i Sverige än är den i Ryssland så hänger vi ändå ihop. Det visar NSA-historien.

Dagens medie- och förlagsmarknad i Ryssland är stor, vinstgivande och brokig. Medierna producerar precis som i väst sina avslöjanden, sina skandaler och sina små romantiska rykten om de mäktiga. Här finns en kolorerad press och en dynamisk reklamindustri som också garanterar ett begränsat oberoende för medierna. En aspekt av sensationsjournalistiken i Ryssland är emellertid mycket specifik: medierna kontrolleras ofta av ekonomiska intressen som använder dem för att slå konkurrenter ur brädet (t ex när det gäller förvärv av egendom, lönsamma exportlicenser osv). På ett liknande sätt är de stora nationella TV-medierna – ideellt eller ekonomiskt – ägda av statsledningen, som genom dem förmår göra gällande sina särintressen som ett allmänintresse, och driva välorkestrerade och på många sätt förkrossande kampanjer mot enskilda personer, stater, sociala rörelser osv.

Men parallellt med allt detta pågår i Moskvapressen, i nätportaler, i bloggar och streamade media en intensiv och kritisk samhällsdebatt som undandrar sig några enkla kategoriseringar och på många sätt är fri. En del av den är säkert ”koopterad”, medan en annan del är ”tolererad”. Streaming media övervakas hela tiden och misshagliga sajter har också släckts ned – men helhetsintrycket är att det i denna volymmässigt småskaliga sektor finns en kommunikativ rationalitet.

Det ser delvis ganska bra ut på ytan. Och det är säkert meningen. Men det finns också en mörk undersida – utöver vad som redan nämnts. Det finns ”topologiska” gränser för denna ”rationalitet”. När de kritiska medierna växer och blir för starka som opinionsbildare kommer de ofelbart att hejdas – på ett eller annat sätt. Och sätten att åstadkomma denna dämpning eller denna tämjning är många, beprövade och individualiserade. Och det finns teman som är tabu. Det finns en lista över tabun som gäller olika för olika stora medier. Dessa tabun berör korruption inom statsledningen, Rysslands militära och militärindustriella sektor och landets faktiska utrikespolitiska agerande gentemot randstater – som tidigare var delar av Sovjetunionen och där den ryska ledningen önskar befästa och stärka sitt inflytande.

Det är därför som man med fördel kan beskriva situationen för yttrandefriheten i Ryssland utifrån Ulrich Becks schema ovan. I den ryska kontexten kommer frågan om demokrati och därigenom frågan om yttrandefrihet att vara nära kopplad till hur frågan om statssäkerhetens intressen formuleras och hur säkerhetsfrågan monopoliseras av en del av etablissemanget.

Utgångspunkten för detta relativa men ändå permanenta undantagstillstånd är att den ryska ledningen konsekvent och paradoxalt – med hjälp av de kontrollerade medierna – konstruerar det ryska samhället som svagt och relativt försvarslöst[1], som utsatt för alla upptänkliga yttre hot, och att de som förfäktar demokrati och yttrandefrihet både bidrar till denna osäkerhet och undergräver statens säkerhet genom att liera sig med de yttre hoten.

Ett exempel på hur denna mekanism fungerar har vi under det gångna året kunnat se i den process då ryska föreningar – inom den liberala tredje sektorn – som mottar stöd från utländska finansiärer har varit tvungna att registrera sig som just ”utländska agenter”. Den nu pågående striden om Ukrainas närmande till EU har i Ryssland också behandlats efter denna relativt enkla men i sitt sammanhang slagkraftiga mall: USA och de västerländska underrättelsetjänsterna försöker försvaga Rysslands säkerhet genom att betala demonstranter och lura det ukrainska folket att närma sig väst.

I denna propaganda blandas hotbilder tillverkade under sovjettiden med beviskedjor av senare datum i en diskurs som måste betecknas som ”framgångsrik” och effektiv i en tid då den ryska ekonomin stagnerar, landets energimonopol försvagas globalt sett, och ett missnöje riskerar att flamma upp, inte bara i Moskva och Petersburg utan också i andra delar av det väldiga landet.

Starkt formulerade säkerhetsintressen är också vad som dikterar de ramar som lagstiftningen sätter för yttrandefriheten i medierna. Det gäller sekretessregler, nämnda taburegler, men också regler för ekonomiskt stöd till medier och förlag från utlandet och från nationella finansintressen (oligarken Aleksandr Lebedevs stöd till dagstidningen Novaja Gazeta kan infogas i detta mönster liksom hela hans egna motstrategi: han är också ägare av tidningarna The Independent och The Evening Standard i London).

Och de journalister som når ut med en egen demokratisk och/eller pro-västlig linje i politiska frågor kommer ofelbart att bedömas som säkerhetsrisker i den statliga propagandan. Fallet Pussy Riot utgör här inget undantag – trots att detta projekt uttryckligen inte har någonting till övers för vare sig liberalismen, kapitalismen eller ”väst”. Pussy Riot har däremot visat sig hotfullt genom att begå något liknande ett helgerån: genom att brännmärka och hänga ut den strategiska alliansen mellan det nationella kapitalet, statsmakten, säkerhetstjänsten och kyrkan. På så sätt kommer säkerhetsfrågan att fungera som en vattendelare i det ryska samhället mellan den tysta majoriteten och dem som har en avvikande mening och som alla, oavsett politisk färg, kommer att betecknas som kosmopolitiska säkerhetsrisker.

Detta dikterar också de sätt som staten väljer för att komma till rätta med opponenter som uppfattas som hotfulla. Medialt oskadliggörs de genom att brännmärkas och utmärkas i de statskontrollerade medierna (till exempel i TV dokumentären Protestens Anatomi som sändes av TV-kanalen NTV vintern 2012-2013). Detta relativa ”avmänskligande” är också vad som när det populistiskt präglade hat som riktas mot företrädare för den liberala oppositionen och dess ideologer och skribenter och ibland leder till misshandel och till och med mord. Mekanismen är densamma som den som drabbar LGBT-gruppen i det ryska samhället i dag. Men den har på senare tid också drabbat Sverige, som en konsekvens av det stöd vårt land och Polen har givit till Ukrainas EU-integration.

Det viktigaste legala sättet som staten hittills har använt för att komma åt och påverka misshagliga medier och oppositionella politiker är kampen mot vad som definieras som ekonomiska brott. Den ryska ekonomin som helhet präglas av stora problem med korruption och skatteflykt. Ekonomiska otydligheter kännetecknar ofrånkomligen också medierna.

Oppositionen och dess medier avkrävs på detta sätt en fläckfrihet som myndigheterna knappast ålägger sig själva. Detta krav på otadlighet hos oppositionen uttalades vid flera tillfällen av president Putin själv i samband med oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs försök att låta sig väljas till borgmästare i Moskva sommaren och hösten 2013 och dikterade fängslandet av honom och rättegången i staden Kirov. Exakt samma princip – som av presidenten har kallats för ”lagens diktatur” – har tillämpats i flera sammanhang under senare år och själva matrisen för detta agerande kan sägas ha utformats i samband med domarna mot de politiskt aktiva oligarkerna Michail Chodorkovskij och Platon Lebedev i början av 2000-talet.

Ytterligare en dimension av denna problematik gäller de embryon till oberoende medier som tillkom i den ryska provinsen – i Ural, Sibirien, Fjärran Östern och i de stora metropolerna vid Volga och på flera mindre orter – under 1990-talet. Här är godtycket i behandlingen av oliktänkande och oppositionella medier som hotar de lokala makteliterna större än i metropolerna och de öden som oppositionella går till mötes betydligt mer ovissa än de som möter deras ryktbara kolleger från de två huvudstäderna Moskva och Sankt Petersburg.

I bägge fallen har vi att göra med personer som ofta tar mycket stora risker för att föra fram värderingar och obehagliga fakta och vars situation i de flesta fall förblir obekant för kolleger i väst eller för den delen i övriga Ryssland. I den situation av ökande internationell spänning som nu råder blir deras situation i enlighet med resonemanget ovan givetvis än mer osäker.

Skönlitteraturen ligger på ett annat plan. Den litterära bokmarknaden censureras ännu inte märkbart. Vad som sker på detta område är att den nyskapande och kontroversiella litteraturen lyfts ut ur kanon och försvinner ur skolornas undervisningsprogram till förmån för vad man uppfattar som moralhöjande klassiker.

Det finns en inre logik i denna utveckling: större krav på säkerhet skapar i sig större otrygghet och rädsla och motiverar i sin tur att allt starkare åtgärder vidtas mot en fiende som man har svårt att benämna, eftersom denna fiende sist och slutligen kanske inte är någon annan än den egna befolkningen och dess verkliga och potentiella krav på demokrati och social utveckling.

Det finns en principiell skillnad mellan situationen i Ryssland och i väst i dessa avseenden. I väst finns ännu en relativt väl fungerande maktdelning mellan lagstiftande och verkställande makt, mellan stat, domstolar och civilsamhälle och mellan medieföretag och andra företag. Denna maktdelning höll under en period under 1990-talet på att skapas också i Ryssland. Det är den som möjliggör en fungerande demokrati, och det är den som i Ryssland i dag allt oftare offras på säkerhetens altare. 



[1] Detta var den inställning som Vladimir Putin förfäktade redan hösten 1999 vid det berömda mötet med den ryska PEN-klubben.