Så blir vi brottslingar

Hur ser förtrycket ut på vardaglig nivå? Vilka regler och förordningar används för att hålla vanliga människor på plats, och hur skrämmer man människor så att de bevakar sig själva? I dagens Iran är det ett brott för en kvinna att visa sitt hår. Även de som tycker att reglerna är absurda sätts ständigt på plats av sedlighetspolisen. Här en rapport om de små brotten och det vardagliga förtrycket, från en iransk skribent som bett att få vara anonym.

23 september 2011 Anonym

Hustaken är fulla av parabolantenner. Genom dem nås vi alla de populära TV-serier som man i statliga medier påstår skapats för att förbereda en kulturell invasion av vårt land. I frisörsalongerna ser man de märkligaste frisyrer och ganska djärv sminkning. 

Ute på gatorna möter man sedlighetspolisens patruller, som består av kvinnor i heltäckande svart chador och män med radband i händerna – de är ute för at att hålla ett öga på att ”standarden för slöja och heder” upprätthålls. Samtidigt pågår en ivrig kommers med hembränd sprit i svarta plastpåsar och i skuggan av det islamiserade samhället pågår såväl små som stora hemliga fester. Sådana ser de paradoxer ut som Irans medborgare vant sig vid. Vilket annat folk skulle kunna leva med sådana motsättningar utan att drabbas av ångest?

Men kvinnan från sedlighetspolisen drar mig i armen och säger åt mig att stiga av jeepen jag färdas med. Bilens fönster är av mörkt glas: när jag stiger ut i solnedgången sticker solens sista strålar i mina ögon.

Kvinnan säger: ”Chefen för presidentens kvinno- och familjecentrum har gjort klart att det är tillåtet att använda hårda metoder och också att ta hjälp av basidj-milisen för att verkställa slöj- och sedlighetsreglerna.”

När jag gick hemifrån hade jag noga betraktat mig själv i spegeln. Mitt korta hår skymtade faktiskt fram under min slöja och klänningens ärmar var nog lite för korta. Förutom detta hade jag inga problem.

Jag hade en lång och brokig sjal med mig utifall att. Jag höll den redan i handen, men det var för sent. Patrullen hade ropat på mig. Mitt skrik hjälpte inte.

Kvinnan fortsatte: ”parlamentets ekonomiska sektion har betonat att sedlighetspolisen ska reagera mot olämpligt klädda personer, detta enligt befälhavaren Esmail Ahmad. Det ingår i sedlighetspolisernas ansvarsområde att påpeka ifall kvinnors klädsel liknar mannekängers.”  

Vi är ungefär trettio personer från olika stadsdelar. Vi sitter i en källare som inte är särskild stor. Det är lysrör i taket och rostiga bänkar i hallen. Det finns två rum vid slutet av salen och ett arbetsbord och några stolar i mitten. De kvinnliga sedlighetspoliserna har tagit av sig sina chador och sitter nu och dricker te, samtalar skrattar. Så småningom börjar vi också prata med varandra.

Jag sitter bredvid de fångar som hamnade i samma bil som jag. Kvinnan till höger om mig är en trettiofyraåring med magisterexamen i psykologi. Hon är väldigt lugn. Lite längre bort sitter det några 14-15 åriga flickor som gråter. De har blivit skrämda. Resten av kvinnorna snackar med varandra. De är mest ledsna över att deras tid slösas bort på det här sättet. De tröstar de gråtande flickorna och säger att det inte är något farligt och att de kommer att friges inom ett par timmar. Emellanåt skriker de kvinnliga poliserna att vi skall hålla tyst tills ”Hadji” (prästen) kommer.

Enligt den statistik som publicerats av sedlighetspolisen under sommarens första månad är 78,9 procent av dem som blivit arresterade för ”dålig klädsel” under 15 år. De mellan 16 och 20 utgör 9,5 procent. De mellan 20 och 25 fem procent och de mellan 26 och 30 ungefär 8 procent.

Prästen kommer inte. I stället anländer två manliga och tre kvinnliga poliser och avlöser de andra. I ett av rummen blir det fotografering och förhör. Vi får gå in en och en. Jag skulle gå på bio och nu kommer jag ändå inte att hinna. Därför har jag inte bråttom att bli förhörd. Kvinnan till vänster om mig, är en tjugotvååring med färgat hår och överdriven makeup. Hon skrattar och säger att det är tredje gången hon blir arresterad. Hon säger: ”Åt helvete med dem, jag vill se ut så här”. Hon ska gifta sig om några dagar. Hon säger att hon är mycket stressad. Jag frågar om hon har begärt att rätten till skilsmässa ska tas upp i förväg? Hon vet ingenting om sådant. Därför börjar jag förklara för henne om att dessa saker är väldigt viktiga och att om hon inte tar tag i det nu, kan det bli problem i framtiden. Vår diskussion är intressant även för de andra runt omkring. En av de kvinnliga poliserna har hört vad vi pratat om. Hon kommer fram och berättar att hon också skall gifta sig snart. Hon frågar om jag är advokat. Jag berättar att jag inte är advokat, men att jag är aktiv inom kvinnorörelsen och därför kan lagarna. Hon deltar i diskussionen och ställer några frågor. Inom ett par minuter har hon blivit en av oss och vi diskuterar kvinnans rättigheter och rättsliga villkor inom äktenskapet.

En av kvinnorna gråter och skriker att de har tagit henne från sitt ammande barn och att barnet nu säkert är hungrigt. Den kvinnliga polisen skriker åt henne att hon skulle skött sig och inte gått ut på det viset. Det blir en hård ordväxling mellan dem. Till slut ingriper en av de manliga poliserna och tystar alla och hotar att hålla kvar oss längre om vi bråkar. Alla blir tysta. Kvinnan gråter fortfarande. Andra kvinnor samlas runt henne och försöker trösta.

Den kvinnliga polisen är i samma ålder som vi andra som hamnade i samma bil, ser ut att vara tjugofem år eller mer. Hon säger: Vi har fått undervisning bland annat i försvarsmetoder och närkamp. Hon säger att hon har lärt sig att inte äta om någon skulle bjuda på något.

En flicka kommer mot mig från andra sidan salen. Hon har en bekymrad min, biter på naglarna och flackar med blicken. Först stirrar hon på oss utan ord. Sedan säger hon sakta: ” Kan du lagen?”

Jag svarar att jag inte är expert men att jag kan en del. Hon berättar att de har arresterat henne för ”slöjbrott”, men egentligen har hon varit ihop med sin pojkvän. De har förhört dem om deras relation. Hon berättar att pojkvännen har flytt under förhöret. Hon säger att hon är glad att hennes pojkvän stack för hon har hört att de misshandlar pojkarna. Men nu är hon orolig för att de kommer att meddela hennes familj. Och mest av allt är hon orolig för att de skall göra ett ”oskuldstest” på henne.

Jag förklarar att eftersom de inte har arresterat henne och pojkvännen ”under samma tak”, är det inte tal om något oskuldstest, men de kommer att meddela hennes familj.

Om myndigheterna arresterar en flicka under samma tak som en pojke, skickar de flickan till rättsmedicinen för oskuldstest. Jag berättar för tjejen att hon inte behöver vara orolig och att hon inte skall erkänna att hon har haft ihop det med killen.

Vid en statistikkonferens nyligen rapporterade en representant från Allameh Tabatabai-universitetet att 80 procent av gymnasieflickorna i Iran har pojkvänner. Denna nyhet förmedlades vidare av nyhetsbyrån Parsineh, som har anknytning till fundamentalisterna. Universitetslektor Mahmoud Golzari sade: ”I Iran har 80 procent av gymnasieflickorna ett förhållande med en pojke och de har förmodligen även sex, och deras familjer och lärare är ovetande om detta. ”

Till slut blir det min tur. De kvinnliga poliserna ser trötta ut. De pratar med varandra och intressant nog handlar samtalet om en av de där tv-serierna man bara kan få in via parabolantenn. En kvinna återberättar handlingen i den sista delen av serien för den andra.

Nu är det bara jag och poliserna kvar. De ropar att jag skall komma in. De säger att jag skall stå invid väggen. De ger mig en tavla. Där står: ”Brott: olämplig klädsel” och längre ner har de skrivit datum och platsen för gripandet. Jag håller i tavlan och ställer mig vid väggen. Mannen tittar på mig och frågar: Vad var anledningen till ditt gripande? Jag säger att ingen har sagt något till mig om den saken och att de lovade förklara när vi kommit fram. Mannen tittar lite konstigt på mig och säger sedan, underligt nog: ”Dra upp din ärm, dra tillbaka din sjal så att håret syns bättre. För som du nu är klädd kan man inte förstå varför de har gripit dig. ”Jag protesterar och säger att jag var klädd så här när de grep mig.  Mannen säger: ”Vill du att ditt ärende avslutas så att du kan gå hem?” Jag har varit där i fyra timmar. Jag har blivit trött. Jag svarar bara: ”För Guds skull, ni vet inte själva vad ni håller på med!”

Sedan måste jag fylla i en blankett där jag skall ange namn, adress, telefonnummer och anledningen till gripandet. I blanketten frågar man om vi har internet, dator och parabolantenn hemma. Jag skriver att vi inte har någon parabol. Mannen tittar hånfullt på mig och säger: Vill du att jag skall tro på det? Men han har inget intresse av mitt svar. Till slut säger de hotfullt att nästa gång jag blir gripen, kommer jag att hamna i fängelse och betala böter, och att jag inte skall sätta samhällets säkerhet i fara genom att vara dåligt klädd. Jag blir påmind om den tjej som blivit arresterad för tredje gången.

Den kvinnliga polisen säger att hon skall ringa min familj, så att de kommer med lämpliga kläder. Men mannen säger att jag har bra klädsel och att jag kan gå.

Den kvinnliga polisen som jag tidigare hade pratat med angående äktenskap och lagar och regler, säger: ”Tack för den goda informationen jag fick ”. Jag skrattar och säger: ”Vet du, dina arbetskamrater arresterar mig och mina vänner på grund av att vi ger just sådan information till de kvinnor som behöver den”.

När jag kommer ut har det hunnit bli mörkt. Jag går till det kafé där mina vänner brukar träffas. Alla har samlats där och de är oroliga för mig. Jag berättar min historia. Alla skrattar och gör narr av mig. Vid avskedet pussas och kramas vi och bestämmer en plats där vi skall träffas och fira att det slutade lyckligt och kanske få något starkt att dricka.

Enligt landets lag är vi således potentiella brottslingar. Varje timme av våra liv begår vi någon sorts brott. Våra relationer, våra nöjen, våra kläder. Vi har lärt oss leva under denna press, skratta åt den och hitta vägar för göra motstånd och hålla ut. Men ibland frågar vi oss: hur länge ska vi stå ut med all denna smärta och dessa missförhållanden – för att göra saker som är självklara i andra delar av världen?