”Så som det ser ut nu finns det ingen framtid för Turkiet”

Turkiet har under de senaste åren slagit rekord i antal journalister och författare som fängslats och ställts inför rätta. Samtidigt försöker president Erdogan både närma sig EU och utnyttja kampen mot IS för att skaffa sig ett inrikespolitiskt övertag. Men nyckeln till att lösa Turkiets kris är yttrandefriheten, menar två av landets fristadsförfattare, Erol Özkoray och Ragup Zarakolu, i ett samtal med den brittiska människorättsforskaren Sara Whyatt.

13 oktober 2015 Text: Sara Whyatt Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

I och med att vapenvilan brutits och konflikten mellan PKK och turkiska armén flammat upp på nytt, har ännu en kris seglat upp vad gäller yttrandefriheten. Den fria pressens journalister som skrivit om krisen har nu återigen åtal att vänta för att ha bedrivit ”terroristpropaganda”. Sara Whyatt ledde i över tjugo år Internationella PEN:s yttrandefrihetsprogram från huvudkontoret i London och blev då något av en specialist på situationen för författare i Turkiet. Här följer ett samtal mellan henne och två veteraner i kampen för yttrandefrihet i Turkiet. Förläggaren Ragup Zarakolu har trakasserats, förföljts och fängslats under mer än fyrtio år för att ha publicerat böcker om olika minoriteters rättigheter. Författaren Erol Özkoray har sedan början av 1990-talet utmanat militären och nu senast även president Erdogans ledarskap. Båda gästar för närvarande Sverige, inbjudna av International Cities of Refuge Network (ICORN), det vill säga Internationella nätverket för fristäder. Diskussionen tar upp deras erfarenheter av decenniers kamp för yttrandefrihet i Turkiet, vilka förändringarna har varit och vilken roll antiterrorlagen har spelat som verktyg för att strypa det fria tankeflödet i landet.

Sara Whyatt (SW): När hamnade ni första gången i konflikt med myndigheterna på grund av ert skrivande?

Ragip Zarakolu (RZ): Jag arresterades första gången för över 40 år sedan 1971, och fick tillbringa några månader i fängelse. Året därpå var det dags igen för en kort vistelse, sedan dröjde det till 1982. När jag på nytt blev arresterad 2011 hade antiterrorlagen (ATL) trätt i kraft. Anklagelserna om terrorism grundade sig på att jag hade närvarit vid öppningsceremonin för en akademi som bildats av ett legalt politiskt parti[1]. Turligt nog släpptes jag efter en omfattande kampanj - att jag hade nominerats till Nobels fredspris spelade också in. Andra hade inte samma tur, som till exempel min son Deniz, som arresterades samtidigt som jag men fick sitta i fängelse i två och ett halvt år. Han är fri nu och riksdagsman, trots att rättegången fortfarande pågår. Absurditeterna i Turkiet har vid det här laget nått sådana höjder att du kan rapportera om demokratiska rättigheter, sitta med i riksdagen, närvara vid en konferens anordnad av regeringen och samtidigt ha ett hot om arrestering hängande över dig.

Erol Özkoray (EÖ): Första gången jag hamnade i konflikt med myndigheterna var 2000, då jag startade en kvartalstidskrift kallad Idea Politika som var inriktad på demokratifrågor och politisk kultur och kritisk mot den turkiska militären. Det ledde till att ÖB väckte 16 åtal mot mig mellan 2000 och 2003, och yrkade på 50 års fängelse. Det sista åtalet lades ner 2010 och jag frikändes. Inte ett enda åtal gillades.

SW: Vilka var de farligaste frågorna att ta upp då och varför?

RZ: Fram till 1991 förföljdes vi med hjälp av paragraferna 141 och 142[2], som användes för att straffa publikationer som tog upp minoriteter och den kurdiska frågan.  Efter 1991 då dessa paragrafer ersattes med ATL blev det möjligt att publicera böcker om socialism och man lättade något på restriktionerna mot böcker som tog upp den kurdiska frågan, men att kritisera den turkiska armén eller nationen var alltjämt problematiskt. När vi ställdes inför rätta 1982 var orsaken att vi gett ut en historik över den turkiska vänstern på 1920-talet. Min hustru Ayşenur Zarakolu[3] fick sitta fyra månader i fängelse på grund av detta. Vi vann till slut målet som prövades i en militärdomstol vilken frikände henne. Men generalerna blev rasande över domen, bannlyste boken och eldade upp alla exemplar de kom över. Vi lyckades få tillbaka en del av upplagan men då fick vi påhälsning av militären som återigen konfiskerade boken. Generalerna satte sig alltså över en dom som förkunnats av deras egen domstol!

EÖ: I början av 2000-talet gick jag i bräschen för frågan om Turkiets medlemskap i EU och avslöjade att militären motsatte sig detta. Detta gjorde det riskabelt att försvara Turkiets kandidatur, eftersom följden skulle bli att militären skulle förlora sin politiska makt om Turkiet blev medlem. Detta gjorde att den som kritiserade regimen och den turkiska staten levde farligt och riskerade förföljelse. Vid denna tid var det accepterat att man kritiserade regeringen, politiker, riksdagen och politiska partier, men inte militären.

SW: Kan ni säga något om hur ATL användes då och mot vem?

EÖ: ATL användes alltid mot kurderna och extremvänstern. Även de som stödde kurderna intellektuellt kom att omfattas av lagen. Även om du inte själv var kurd kunde du bli stämd och hamna i fängelse gång efter annan.

RZ: När jag var verksam i Turkiets Förläggarförening (TPA) publicerade vi många rapporter om ATL och hur den missbrukades för att förhindra varje form av kritik och kväsa oppositionen genom att beskylla den för samröre med terrorister. Det var helt galet för under den här tiden var jag ordförande för TPA:s kommitté för publiceringsfrihet och vice ordförande i turkiska PEN:s kommitté för fängslade författare. Vi skrev rapport på rapport om hur ATL användes mot författare, journalister och förläggare - många av dem fängslade.  1991 öppnade den nya ATL för möjligheten att ställa även förläggare inför rätta - tidigare användes lagen bara mot författare.  I mitten av 1990-talet tog man hjälp av ATL för att stämma en rad kända författare, däribland Yașar Kemal[4] som ställdes inför Statens säkerhetsråd för sina idéer om en fredlig lösning av den kurdiska frågan.

SW: När ni jämför vad som händer i Turkiet i dag med era tidigare erfarenheter, vad drar ni för slutsatser?

EÖ: Att det alltid har varit illa ställt eftersom landet ända sedan det grundades aldrig någonsin har haft ett demokratiskt styrelseskick. Yttrandefriheten har alltid varit begränsad. I det förflutna var regimen outtalat fascistisk till sin natur. I nuläget har situationen förvärrats eftersom regimen nu är öppet islamofascistisk. Två nya åtal väcktes mot mig och därmed har jag fått utstå 18 rättegångar under 15 år, något av ett rekord för en författare.

RZ: Förr hade vi ett visst inflytande och lyckades få vissa lagändringar till stånd men nu är det nästintill omöjligt för författare, förläggare och andra civila organisationer att påverka regeringen. Nu är det lättare att kritisera militären och tidigare statskupper, så länge man inte drar in polisstaten i kritiken. Många journalister är åtalade för att ha kritiserat regeringen och politiker, vilket har tvingat fram en ny våg av självcensur bland författare och förläggare.

SW: Om vi ser till situationen i dag, vad är farligast att diskutera? Vilka är de mest utsatta?

EÖ: Alla slags kritik av systemet är farliga, eftersom varje form av kritik kan leda till fängelse. Ett exempel på detta är kritik av presidenten[5] . Denne president som i praktiken har förvandlats till en diktator, bär ansvaret för den minskade yttrandefriheten.

RZ: Systemet har nu blivit helt politiserat. Den tendensen såg vi redan tidigare men då använde sig domstolsväsendet av lagarna för att skydda staten och statsideologin. Nu sker detta för att skydda politikerna och den politiska ideologin i stället. När Rättvise- och utvecklingspartiet AKP kom till makten 2002 var det många liberalt sinnade som stödde det, bara för att senare inse att den auktoritära turkiska staten inte alls hade förändrats; bara fått en ny kapten.

SW: Kan ni säga något om den nya tillämpningen av ATL?

EÖ: ATL används nu får att hålla alla demokratiska dissidenter och all opposition i schack. Det drabbar inte bara kurder. Vem som helst - civil eller folkvald - som kritiserar makten riskerar att bli måltavla för den islamska regeringen med hjälp av lagen.

RZ: Alla kan i dag utpekas som misstänkta för att ha samröre med terrorister. Det är intressant att följa händelseutvecklingen kring de nya åtalspunkterna mot Hürriyet och mediekoncernen Dogan[6]. Tidigare har den här mediegruppen inte reagerat på att författare och förläggare arresterats utan i praktiken understött statspolisen. Så nu får de själva smaka på medicinen, vilket visar vikten av att inte tiga. Förr eller senare hamnar man nämligen själv i skottgluggen. För egen del kan jag nämna att jag nyligen arresterades och nu väntar åtal som faller under ATL på grund av en intervju med mig 2010 i den kurdiska, Europabaserade TV-kanalen Roj. Jag anklagas för att vara kanalens korrespondent och eftersom kanalen anses ha samröre med en terroristorganisation så blir jag automatiskt medlem av samma organisation. Den verkliga kampen mot terrorismen vinner ingenting på att ATL används mot yttrandefriheten.

SW: Vari består skillnaden i att vara dissidentförfattare i dag jämfört med när ni började er bana?

EÖ: Under 1980- och 1990-talen var det väldigt svårt att vara dissident. Rättegångarna var godtyckliga och en författare kunde stöta på problem överallt. Efter det att Turkiet erkänts som kandidatland till EU 1999 följde en tid av liberalisering. Rättegångarna fortsatte, oftast med stöd i paragraf 159 i straffkoden[7] som begränsade yttrandefriheten men inte ledde till några fängelsedomar. Den legislativa makten var relativt fri från statlig inblandning vid denna tid. Nu under den islamska regeringen används paragrafen 301[8] för att begränsa yttrandefriheten och antalet lagar som tillsammans med ATL bidrar till att strypa friheten har ökat till 30. Efter valet 2011 övergick regimen till diktatorsvälde och den legislativa maktens relativa självständighet var ett minne blott. Domstolsväsendet kontrolleras nu helt av Erdogan och maktutövandet präglas återigen av godtycklighet, vilket omöjliggör allt skrivande i opposition.

RZ: Turkiet är ett land i kris: ekonomiskt och politiskt. Jag känner en stark oro eftersom utvecklingen har lett fram till en Ny-ottomansk regim. Den verkliga förändringen består i att det nu är politiker som eftersträvar att använda sig av auktoritära strukturer. Det är möjligt att den turkiska militären återvänt till sina baracker, men deras gamla metoder är alltjämt i bruk. Det behövs ingen militärregering längre eftersom den nya regimen själv kan utlysa undantagstillstånd eller vidta samma åtgärder som militären gjorde förut.

SW: Om ni försökte föreställa er hur det ser ut i Turkiet om tio år, hur skulle situationen då te sig för en självständig författare?

EÖ: Så som det ser ut nu finns det ingen framtid för Turkiet. I första numret av min tidskrift som kom ut 1998 skrev jag i min ledare att Turkiet hade högst tio år på sig att etablera demokrati. Det islamiska partiet vann valet 2002 som en följd av att det saknades demokratiskt styre. Den verkliga makten erövrade man 2011. Under de följande tio åren kommer Turkiet att oscillera mellan islamism och militarism. Det finns ingen demokrati i sikte.

RZ: Turkiet har haft ett osunt rättsväsen som går tillbaka till den tid då republiken grundades. Turkiet är i skriande behov av demokratisering och det är det vi kämpar för, dock utan framgång. Den ena regeringen efter den andra har kommit med utfästelser om demokratisering, bildat koalitioner och visat sig öppna för förändring, bara för att sedan fastna på nytt i den kurdiska frågan, dra kopplingar till ”terrorism” och lägga demokratiseringen på is. President Erdogan har följt samma mönster.

SW: Vem, eller vad, skulle kunna åstadkomma förändring, positiv eller negativ, det närmaste decenniet?

EÖ: Positiv förändring skulle kunna komma från kurderna, alawiterna och den unga urbana generationen som startade protesterna i Gezi-parken. De är huvudaktörerna inom landets gränser. Ett positivt inflytande utifrån skulle EU kunna stå för, när det gäller mänskliga fri- och rättigheter. Nationalister, islamister och militären utgör de svåraste bromsklossarna.

RZ: Jag är väldigt stolt över våra modiga förläggare och författare som vägrar att låta sig tystas. De fortsätter att uttrycka sina åsikter och kritiska synpunkter. Det är tack vare detta motstånd som regeringarna tvingats gå med på vissa partiella reformer. Jag tror att majoriteten av dem som bor i Turkiet och som aldrig har accepterar ett auktoritärt styre kommer att säga ja till demokrati inom de närmaste tio åren. Man får bara hoppas att det auktoritära systemet och dess anhängare inte sätter kurdernas och turkarnas öde på spel.



[1] Kurdiska samhällsunionen (KCK).

[2] Som straffbelade ”kommunist- och socialistpropaganda”.

[3] Ayşenur Zarakolu var förlagschef på Belge. Hon dog 2002.

[4] Yaşar Kemal (1923-2015) var en av Turkiets främsta författare och en uttalad förespråkare för minoriteters rättigheter.

[5] Över 200 åtal för kränkning har väckts mot journalister och tecknare sedan Erdogan tillträdde som president i augusti 2014.

[6] BBC online 15/09/2015 – Turkiet går till attack mot Dogan Medias ”terrorpropaganda” http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-34256762

[7] En paragraf som användes för att utmäta straff för kränkning av turkiska institutioner.

[8] Ersatte paragraf 159 och introducerade brottet kränkning av turkiskhet.