Sanktionerna har inget med demokratin att göra

Sanktionerna mot Iran skärps för var år som går – allt för att tvinga regimen att redovisa sitt atomenergiprogram. Men hur påverkar sanktionerna det iranska folket och deras kamp för demokrati? Trita Parsi, en av världens främsta Iran-kännare, menar det är en fråga som sällan ställs. Sanktionerna har hittills bara resulterat i en iransk valuta som står inför sin kollaps, minskade oljeintäkter, skenande inflation och ökad fattigdom, skriver han.

10 juni 2013 Text: Trita Parsi Översättning från engelska: Nils Håkansson

År 2009 stod den iranska regimen inför sitt största hot någonsin. Uppskattningsvis tre miljoner människor demonstrerade på Teherans gator mot det omfattande valfusk som säkrat omvalet av Mahmoud Ahmadinejad som landets president.

I Väst uppfattades Iran för en tid som någonting mer än bara ”ett kärnvapenprogram med land”. Man imponerades av de iranska demonstranternas mod och disciplinerade icke-våldstaktik. Man fick en antydan om vilken riktning ett demokratiskt Iran skulle kunna ta. Och under några veckor ansträngde man sig faktiskt för att bättre förstå det iranska folkets behov och önskemål. Men så snart det stod klart att oppositionen inte skulle vinna någon omedelbar seger fångades Västvärldens uppmärksamhet på nytt av frågan om Irans kärnkraftsprogram. Och med det upphörde också de flesta seriösa ansträngningar för att stödja Irans kämpande demokratiska opposition.

Fyra år senare är Iran föremål för ett av de mest förödande internationella sanktionssystem som någonsin uttänkts. Systemet är så omfattande att få anser att det finns någonting kvar som skulle kunna införlivas i sanktionerna. Iran är i grunden utestängt från det globala finansiella systemet, Europa har upphört med importen av iransk olja och USA har förmått en rad andra länder att minska sin konsumtion av olja från Iran med upp till 40 procent.

Hittills har detta resulterat i en iransk valuta som står inför kollaps, i minskade oljeintäkter med 50–60 procent, i skenande inflation och ökad fattigdom. Dessutom har de finansiella sanktionerna gjort det nästan omöjligt för Iran att importera läkemedel, vilket orsakat en sjukvårdskris som snart kan förvandlas till en fullskalig humanitär katastrof.

Dessa straffåtgärder sägs ha införts för att påverka och ändra riktning på den iranska regeringens kärnkraftsplaner. Men så långt har vi inte sett några tecken på att den iranska sidan skulle ge vika, trots sanktionernas höga pris, och studier visar också att det finns få skäl att tro att ännu mer lidande skulle få den iranska regeringen att ge upp sitt kärnkraftsprogram.

Frågan som sällan, om någonsin ställs är hur sanktionerna påverkar det iranska folket och deras kamp för demokrati?

Om vi utgår från att Västvärlden verkligen vill se att Iran utvecklas i demokratisk riktning så bör vi också försöka inse att sanktionspolitiken bör omvärderas i grunden, detta eftersom omfattande sanktioner och demokratisering sällan går hand i hand.

Erfarenheten visar snarare att omfattande sanktioner motverkar demokratisering. Bland de 35 auktoritära stater som genomgått en lyckosam omvandling till demokratier sedan 1955 har endast en – Sydafrika – gjort det under påverkan av omfattande ekonomiska sanktioner. Bland de kvarvarande 34 stater som genomgått en demokratiseringsprocess har 20 gjort det efter begränsade ekonomiska sanktioner. 14 länder har genomgått motsvarande processer utan några som helst sanktioner.

Den roll som sanktionerna spelade i Sydafrika är dessutom diskutabel. Professor Mats Lundahl vid Handelshögskolan i Stockholm har hävdat att bojkotten mot den sydafrikanska industrin i själva verket bidrog till att förlänga livet för den jordbruksbaserade apartheidregimen. Sanktionerna inom handel, investeringar och olja drabbade industrin hårdare, vilket fick som bieffekt att jordbrukssektorns grepp om den okvalificerade arbetskraften stärktes. Om den industriella kapitalismen hade tillåtits att blomstra, menar Lundahl, hade arbetsmarknadens övergång till den industriella sektorn naturligt påskyndat apartheidpolitikens slut, eftersom detta system var beroende av en ständig tillgång till stora mängder billig, okvalificerad arbetskraft och aktivt motarbetade uppkomsten av en numerärt stark, kvalificerad arbetskraft. Kanske än viktigare är att endast en av de tolv stater som utsatts för omfattande ekonomiska sanktioner har fullföljt övergången till demokrati (återigen är undantaget Sydafrika). De andra – Kuba, Iran, Irak, Liberia, Libyen, Nordkorea, Sudan, Syrien, Vietnam, Burma och Zimbabwe – har snarare blivit än mindre fria, än mer odemokratiska, förtryckande och i många fall farligare.

Det är därför kanske inte så förvånande att den inhemska demokratiska oppositionen i Iran har motsatt sig sanktionerna å det starkaste. ”Vi är mot [sanktioner] eftersom de drabbar folket”, menade den iranska gröna rörelsens Mir-Hossein Mousavi 2010. På sin hemsida skriver han: ”Sanktionerna drabbar inte regimen. De förvärrar bara lidandet för ett folk som redan lidit svårt under sina schizofrena härskare. Vi är emot varje sorts sanktioner som drabbar folket”. Oppositionen i landet är fullt medveten om att diktaturer som utsätts för bojkotter bara brukar stärka sitt grepp om makten, och de vet att framgångsrika demokratiseringsprocesser i de allra flesta fall har genomförts i frånvaron av omfattande ekonomiska sanktioner.

Exemplet Irak ger ytterligare exempel på hur sanktioner kan underminera en demokratiseringsprocess. Planeringen av Irakkriget och övergången till ett nytt styrelseskick efter Saddam började planeras bara någon månad efter terroristattackerna 11/9 2001. Det amerikanska utrikesdepartementet organiserade över 200 irakiska ingenjörer, jurister, affärsmän, läkare och andra experter i 17 arbetsgrupper som skulle dra upp strategier för en rad skilda områden såsom sjukvård och humanitärt bistånd, offentlig öppenhet och korruption, olja och energi, försvarspolitik, den juridiska uppgörelsen med Saddamregimens förbrytelser, demokratiska principer och processer, lokalstyre, utveckling av civilsamhället, utbildning, fri media, vatten, jordbruk och miljö och ekonomi och infrastruktur. Sammanlagt hölls 33 möten från juli 2002 till början av april 2003. Planeringen mynnade ut i en 1 200 sidor lång rapport i 13 volymer, vars innehåll i slutänden negligerades så fort försvarsdepartementet tog över ansvaret för återuppbyggnaden av Irak efter kriget. Rapporten innehöll en stor mängd information, strategier, förutsägelser och varningar som berörde en rad komplicerade och potentiellt explosiva frågor, däribland det återkommande temat om de omfattande ekonomiska sanktionernas menliga påverkan på återuppbyggnaden och demokratiseringen på lång sikt.

Exempelvis menade den grupp som arbetat med offentlig öppenhet och korruptionsfrågor: ”Det senaste årtiondets internationella sanktioner har sett resultat i en utbredd korruption och en likaså expansiv svart marknad inom varenda del av ekonomin. Vid sidan av de omedelbara statsutgifterna har överlevnad varit den enda motorn i den irakiska ekonomin under det senaste årtiondet. De regler som egennyttan satt för det ekonomiska livet, och som där blivit helt dominerande, och den praktik som följer med korruptionen, är svåra att få bukt med och ersätta”. Den grupp som arbetat med ekonomi och infrastruktur påpekade att ”kvinnor har fått bära bördan för alla år med krig och sanktioner i Irak. Under det senaste årtiondet har man bland irakiska kvinnor kunnat märka en försämring av utbildningsmöjligheterna, en förvärrad analfabetism och en ökad fattigdom”. Medan sanktionerna fick den irakiska ekonomin att krympa med omkring 15 miljarder dollar hade hushållens ekonomiska incitament förändrats. Det fanns få arbeten, så fördelarna med att låta flickor gå i skolan hade minskat. För många irakiska familjer var det ekonomiskt mer rationellt att hålla flickorna hemma, där de kunde hjälpa till i hushållet. Följden blev att analfabetismen bland kvinnor steg i ett land som annars varit känt för att ha den högsta utbildningsnivån i hela arabvärlden.

Frågan som måste ställas är alltså denna: Är det mer eller mindre sannolikt att det kan ske en lyckad övergång till demokrati i ett land där analfabetismen ökat bland kvinnor som en följd av fattigdom orsakad av sanktioner? Låt säga att sanktionerna får diktaturen att falla – men kommer den ökade fattigdomen och analfabetismen bland kvinnor att stärka eller försvaga förutsättningarna för att nästa styrelseskick blir demokratiskt? En frågeställning som inte ens tar hänsyn till det förkastliga med sanktioner som tagit livet av uppskattningsvis 500 000 irakiska barn. Iran är inte där – än. Men det är uppenbart att så länge sanktionerna får vara kvar är riktningen ställd mot en upprepning av allt som skett i Irak. Nazila Fathi, erfaren korrespondent för New York Times, har uttryckt det på följande sätt: 

”Vi märker redan hur sanktionerna har försvagat den iranska medelklassen och landets civilsamhälle. Folk som gjorde uppror 2009 – regimen medgav själv vid ett tillfälle att omkring tre miljoner människor deltog i protesterna – har dragit sig tillbaka till sina hem och tystnat. Det ekonomiska trycket på dem är helt enkelt för stort för att de ska bry sig om politik eller brott mot de mänskliga rättigheterna … Sanktionerna ruinerar inte bara den moderna, återhållsamma och utbildade medelklassen, de förbittrar och brutaliserar också. Folk förlorar sin älskade på grund av medicinbristen. De tvingas dra in på mat och utbildning för sina barn. Arbetare förlorar sina anställningar, och Gud vet vart de ska vända sig för att kunna ge mat till barnen. Och ingenting av detta försvagar den Islamiska Republiken. Irak och det våld som följde efter Saddams fall borde tas som lärdom.”

Så långt har den iranska demokratirörelsens desperata rop förklingat förgäves. För det finns i själva verket ingen debatt värd namnet om kostnaderna av eller ens fördelarna med nuvarande sanktionspolitik – vare sig i USA eller EU. Inom västerländska regeringskretsar förekommer inga som helst strategiska diskussioner om hur sanktionerna skulle kunna förbättras, hur de skulle kunna användas i förhandlingar eller hur man på annat sätt kan komma ifrån denna politik som vare sig förhindrar krig eller iranska kärnvapen eller försvagar regimens grepp om makten.

För de som står bakom diktaturen i Iran kan ingenting vara mer glädjande.