Skapandets duster med censuren i Iran

Vad händer med ett land där många författare har lagt skrivandet på hyllan eller i alla fall gett upp försöken att publicera sig? Författaren och förläggaren Arash Hejazi skriver om självcensuren som har slagit rot i många iranska författare. Håller den iranska litterature på att tyna bort? 

10 juni 2013 Text: Arash Hejazi Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

För några år sedan tog Marjane Satrapis serie Persepolis den litterära världen med storm, samma sak inträffade med Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafisi. Sedan fick den iranska juristen och människorättsaktivisten Shirin Ebadi Nobels fredspris. För två år sedan vann den iranska filmen Nader och Simin – en separation bland många andra priser även en Oscar och härom året var det Michelle Obama själv som tillkännagav att den kontroversiella filmen Argo skulle få en Oscar som bästa film. Oavsett vilken TV-serie som visas kan man vara säker på att det vid minsta koppling till terrorism eller spioneri dyker upp en iranier i minst ett avsnitt.

När ett ämne ständigt dyker upp i populärkulturen är det hett. Iran är hett och har varit det i 35 år nu, inte minst sedan Mahmoud Ahmadinejad blev landets president, med utdragna och segslitna kärnvapenförhandlingar mellan Iran och Väst som följd, liksom det kontroversiella presidentvalet 2009 som ledde till att hundratals människor mördades av iransk milis eller polis och att tusentals sattes i fängelse eller tvingades i exil. Men trots all politisk uppmärksamhet är det inte mycket västvärlden vet i dag om den kulturella scenen i dagens Iran. Alltsedan civilisationens gryning och fram till renässansen har Iran berikat världslitteraturen, konsten och vetenskapen på ett enastående sätt och än i dag sprider ”Persien”, det gamla namnet för Iran, en aura av mysterium och mytisk storhet. Den samtida konsten, litteraturen och vetenskapen tycks dock inte ha kunnat få näring från dess djupa rötter, i alla fall är detta den bild som präglar västvärlden i dag.

Faktum är att trots all isolering, allt förtryck och ständigt förekommande inre och yttre hot så producerar Iran en hel del av värde; även om dessa kulturella produkter aldrig får en möjlighet att publiceras. Inte ens Internet med dess till synes oändliga möjligheter har lyckats hjälpa tystade författare, musiker och konstnärer att presentera sin konst på ett godtagbart sätt och man får nästan intrycket att världen konspirerar med den iranska förtryckarregimen för att kväva varje möjlighet till kommunikation mellan landets överflöd av kreativitet och den kulturintresserade allmänheten i resten av världen.

Det största hindret för den iranska kulturens blomstring under de senaste hundra åren – alltså inte bara sedan den islamiska revolutionen 1979 – har varit censuren. Ironiskt nog började världen röra sig i riktning bort från censur mot yttrandefrihet just vid den tid då Iran gick åt motsatt håll, bort från sin liberala hållning i yttrandefrihetsfrågor kring förra sekelskiftet och i riktning mot statlig censur. Alltsedan revolutionen 1979 har censuren nått en sådan spridning att människor till och med börjat censurera sina egna tankar. Den Islamiska republiken etablerade ett mångskiktat censursystem som kunde censurera vad som helst och vem som helst när som helst: författare, konstnärer, filmregissörer, förläggare och även censorerna själva, liksom innehållet före eller efter publiceringen. För två år sedan dömdes den internationellt kände och mångfaldigt prisbelönte filmregissören Jafaar Panahi i domstol till 20 års yrkesförbud för att ha försökt göra en dokumentär om valet och miljörörelsen i efterdyningarna av 2009. Den iranske musikern Mohsen Namjoo som revolutionerat den iranska samtida musiken och fått miljontals anhängare i Iran dömdes till fängelse i fem år, lyckligtvis strax efter att ha lyckats lämna landet. Ett antal iranska författare som till exempel Mohammad Mohammadali har stämplats som opublicerbara av det iranska kulturministeriet medan andra författare fått se sina verk censurerade i en sådan omfattning att de vägrar låta dem gå i tryck.

När användandet av Internet slog igenom i Iran i början av 2000-talet var det många kreativa hjärnor som här såg nya möjligheter att presentera sina verk. Men även det visade sig snart vara en återvändsgränd.

För det första förutsätter detta att man är beredd att inte få betalt för sitt verk. Som en följd av internationella sanktioner är det iranska bankväsendet avskuret från internationella banker. Därför har ingen kunnat använda sig av internationella webbshoppar som Amazon eller iTunes för att ge sina verk kommersiell spridning och få en möjlighet att leva på sitt intellektuella arbete. Det iranska banksystemet tillåter ett slags intern digital e-kommers, men bara för godkända ”produkter”. Så ett verk som förklarats opublicerbart i tryck är lika opublicerbart på nätet och författare verksamma i Iran har all anledning att frukta konsekvenserna av att utmana systemet.

För det andra har den iranska regeringen implementerat ett kraftfullt nätfiltrerande system som hindrar åtkomsten för människor i Iran till nästan 80 procent av vad som visas på nätet. Detta innebär att även om du befinner dig utanför Iran eller är djärv nog att lägga ut dina texter online så utgör det ingen garanti för att iranier i Iran ska kunna ta del av dem. Självklart har iranier försökt kringgå systemet med hjälp av proxyservrar och virtuella privata nätverk, men även sådana verktyg är illegala och för övrigt är det inte alla nätsurfare som besitter det tekniska kunnande som krävs för att använda dem. Till detta måste sedan tilläggas att Internetaccess i Iran i stort sett alltjämt är begränsad till städerna och att nätet överlag är alltför långsamt.

För det tredje lämnar den mycket svåra ekonomiska situation som iranierna försatts i på grund av regeringens usla styre och de internationella sanktionerna som drastiskt sänkt den disponibla inkomsten för landets invånare inte mycket utrymme för personlig utveckling, kultur och nöjen. Folk har varken tid eller råd att läsa böcker och de saknar förtroende för de titlar som ges ut officiellt i Iran med tanke på censuren. De försämrade läsvanorna gör att författarna som redan har nog av alla bekymmer som deras författarskap ger dem blir än mindre motiverade att skriva. Situationen har lett till att många iranska författare har lagt skrivandet på hyllan eller i alla fall gett upp försöken att publicera sig. Det har lett till en nedgång i persisk litteratur och i det konstnärliga uttrycket. Det oräkneliga antal iranska författare, journalister, översättare, förläggare, bloggare, filmregissörer och konstnärer som har mördats, fängslats, tvingats i exil, åtalats eller bannlysts under de senaste 30 åren tycks ha räckt med råge för att skapa en oerhörd rädsla bland aktiva kulturarbetare. Det kräver en extrem vaksamhet hos alla som vill försöka våga sig in i någon form av skapande. Inte konstigt då att självcensuren slagit rot i många iranska författare, vilket allvarligt begränsat deras konstnärliga uttrycksförmåga.

För närvarande lever nästan sex miljoner iranier i exil utanför Iran. De flesta lämnade landet omedelbart efter revolutionen 1979 eller under kriget mellan Iran och Irak. Sex miljoner är tillräckligt många för att befolka ett litet land och under de första emigrationsåren skrevs en rad verk, till glädje för alla de iranier som då befann sig i exil. Ett antal persiskspråkiga förläggare dök upp i USA och Europa och lade ner sin själ i att ge ut böcker som inte kunde publiceras i Iran. Till en början såg det ut att vara en framgångsrik affärsmodell. Exiliranierna var trogna kunder och köpte regelbundet den här sortens böcker, varav vissa rent av smugglades in i Iran för att säljas på svarta marknaden där. Snart visade sig modellen dock inte vara så lyckad som man först kunde ha trott.

35 år har gått sedan den första emigrantvågen. Generationen som lämnade Iran på 1980-talet behärskade persiska i tal och skrift. Men vad som nu präglar det iranska exilsamhället är alla de iranier som fötts utanför Iran, växt upp i andra länder och aldrig tränats tillräckligt i persiska för att kunna ta del av litteraturen skriven på deras föräldrars modersmål. De kan prata farsi och kommunicera med andra exiliranier på sitt eget förstaspråk (till exempel engelska, svenska, tyska, franska) uppblandat med ord och uttryck på farsi och de förstår språket muntligt men har svårigheter med att läsa och skriva på farsi, förstå språkets subtiliteter och få fullt utbyte av skönlitteraturen. Majoriteten av de nya generationerna exiliranier kan inte i ordets egentliga mening sägas vara tvåspråkiga och utgör därför ingen målgrupp för den iranska bokmarknaden.

Man bör dock inte dra några förhastade slutsatser om den iranska litteraturens borttynande. Iran har kontinuerligt bidragit till världslitteraturen och den klassiska persiska litteraturen studeras alltjämt på universitet runt om i världen. Den konstitutionella revolutionen 1903 blåste nytt liv i den persiska litteraturen, flera sekel efter den persiska poesins storhetstid och arvet efter klassiska poeter som Rumi, Khayyam, Hafez och Sadi. Under 1900-talet har Iran begåvats med flera ypperliga prosaister och poeter, som fått sina verk uppmärksammade av en rad internationella kritiker, exempelvis Mohammad-Ali Jamalzadeh, Sadeq Hedayat, Sadeq Choubak, Houshang Golshiri, Ebrahim Golestan, Simin Daneshvar, Ahmad Shamlou, Shahrnoush Parsipour och Mahmoud Dowlatabadi. De flesta av dessa författare har dock precis som så många hundratals andra ställts inför censurens stötesten innan de nådde en vidare läsekrets. Hedayat tog sitt liv 1951 i Paris, Jamalzadeh dog ensam i Genève 1997 och Sadeq Choubak gick samma öde till mötes i Berkeley 1998. Golshiri dog i Teheran 2000 efter att förgäves ha väntat på tillstånd att ge ut sin sista roman. Golestan har levt i exil i England under de senaste 40 åren och Ahmad Shamlou, en av vår tids populäraste och mest prominenta iranska poeter, dog i juli år 2000 i Teheran och alltsedan dess har polisen gått till våldsam attack mot alla dem som samlats vid poetens grav på hans dödsdag för att ge honom sin hyllning.

En ny generation unga författare trädde fram efter Irakkriget med en vitalitet som präglade några av de åtta år då Kathami var president. Bland dem finns namn som Zoya Pirzad, Amir-Hossein Cheheltan, Jafar Modarres-Sadeqi, Fariba Vafi, Mohammad-Reza Kateb och Mohammad Mohammad-Ali. Nu började också den internationella förlagsvärlden få upp ögonen för de litterära strömningarna i Iran och flera iranska skönlitterära författare fick sina verk översatta och utgivna utomlands. Den påtvingade censuren och självcensuren ledde fram till ett nytt, närmast unikt skrivsätt förbehållet iranska författare. Man försökte utforska samma ämnen som utgör fokus för de flesta av världens författare men på ett fullkomligt fördolt sätt, med ett kryptiskt språk som kan ha sin tjuskraft för en läsekrets intresserad av en litteratur som inte går rakt på målet och som är rikt på metaforer och intertextualitet. Samma stil kom att känneteckna en rad iranska filmregissörers filmer, som till exempel Abbas Kiarostami, Jafar Panahi, Majid Majidi och Mohsen Makhmalbaf, som lyckades vinna den stora publiken och få flera prestigefyllda internationella priser. Denna stil har välkomnats av alla dem som på ett självklart sätt förhåller sig till den persiska litteraturen och är vana vid att läsa de klassiska poeterna med deras ofta likartade, sofistikerade språk. Det gör att den iranska skönlitteraturen trots all censur alltjämt spelar en betydande roll i den inhemska förlagsindustrin.

1948 års universella deklaration om de mänskliga rättigheterna som FN:s medlemsstater förbundit sig att respektera, lämnar inget tvivel om att yttrandefriheten är en grundläggande och helt avgörande mänsklig rättighet som ingen får begränsa på ett godtyckligt sätt. Denna essentiella rättighet har underminerats i Iran under de senaste 34 åren. Alla ansträngningar att diskutera frågan med den statliga censuren för att visa att deras verksamhet är lagvidrig och bryter mot de mänskliga rättigheterna har än så länge varit fruktlösa. Avsaknaden av dialog har skåpat en låst situation för förläggare och författare som står utan möjlighet att debattera för att nå fram till en lösning av problemet. Så även om det finns flera tänkbara sätt att komma vidare saknas helt politisk vilja att undersöka hur det skulle kunna gå till. Att avskaffa förhandscensuren förefaller vara ett ytterst rimligt första steg för att stoppa censurens godtycklighet och varje form av olagligt intervenerande i ett tidigt skede från regeringens sida. Frågan hur pass ivrig den nuvarande iranska regeringen är att bygga en bro över den avgrund som uppstått under de här 34 åren mellan regimen och de intellektuella, författarna, förläggarna, medierna, konstnärerna, filmregissörerna och samhället ligger än så länge förborgad i framtiden. Regeringens attityd under protesterna i Iran efter valet 2009 då man utvisade utländska journalister och arresterade reformvänliga inhemska journalister och författare verkar inte särskilt löftesrik.