Snart 5 000 dagar i fängelse

Den 2 juni är det exakt 5 000 dagar sedan den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak fängslades. En fjärdedel av hans liv har gått till spillo. Här skriver Esayas Isaak om sin bror.

8 april 2015 Text: Esayas Isaak Illustration: Jesper Waldersten

För mig är Dawit Isaak en storebror som alltid drömde om ett fritt och demokratisk Eritrea. Han talade ofta om vikten att värna om sitt land. Att bibehålla sitt språk och kultur var viktigt för Dawit Isaak. Han var brodern som lärde mig tigrinja på eftermiddagarna i hans lilla etta. Jag minns hur han under min tonårsperiod ofta sa vi skulle åka tillbaka en dag och hälsa på våra föräldrar och ta del av ett fritt och självständigt Eritrea.

Att Dawit skulle komma att bli en symbol för yttrandefriheten visste vaken han eller jag den där aprildagen 2001 när han sa farväl och åkte till Eritrea. Det var en period då Asmaras gator sjudade av politiska debatter. Många upplevde att Eritrea stod inför en större utmaning än det trettioåriga kriget. Landet hade alla förutsättningar för att bli ett föregångsland på den afrikanska kontinenten. Vi som levde i exil hade stora förhoppningar för Eritrea. Dawit och hans kollegor på tidningen Setit åkte dit för att bland annat skriva om medborgarnas längtan efter demokrati, böndernas rätt till att äga sin egen mark eller rätten att få information om HIV. För oss kan artiklar om sådana ämnen tyckas banala, men i en diktatur som Eritrea kan de ge fängelse på obestämd tid. Och du får inte ens en rättegång. Ja, det är ju bara att se på Dawit.

Jag var en av dem som inte förstod allvaret i det här. Jag trodde att fängslandet av Dawit skulle bli kortvarig. Han kommer säkert hem till jul, tänkte jag. Det var fjorton år sedan. Snart 5 000 dagar senare sitter Dawit fortfarande fängslad utan vare sig åtal, rättegång eller kontakt med omvärlden.

För Dawit är varje dag och minut i fängelset en grov kränkning av hans rättigheter. Det passerar inte en dag utan att jag tänker på vikten av frihet som vi så lätt tar för givet här i Sverige. Vad gör Dawit nu, undrar jag ofta. Håller han ihop efter alla dessa år? Var hämtar han sin kraft ifrån? Just nu finns det inga svar på dem frågorna, men till dess att vi får det är det vår plikt att stötta och sprida information om Dawits tragiska öde.