Språket är din innersta försvarslinje

Rätten att använda det kurdiska språket har varit en av de stora stridsfrågorna i Turkiet under hela republikens existens. Under senare år har situationen blivit mindre dramatisk och i dag kan man sända tv-program och ge ut böcker på kurdiska. Och ändå sitter flera kurdiskspråkiga författare fängslade utan att få försvara sig på sitt eget språk i rätten. Paradoxerna kring kurdiskans ställning lever kvar – men språkets framtid avgörs till sist av dem som använder det, skriver Ayhan Geverî, forskare vid Muș Alparslaniuniversitetet i Muș.

8 januari 2013 Text: Ayhan Geverî Översättning från turkiska: Mats Andersson

För icke-kurdiska författare och skriftställare känns det ibland som om de arbetade med ädelstenar från en ”uråldrig och hemlig skattkammare” när de skriver på kurdiska. Å andra sidan infinner sig stundom även känslan av att ägna sig åt något som mest av allt liknar Sisyfos syssla i de dödas rike. Kurderna, som är innehavare av en rik litterär tradition, måste nämligen på bästa möjliga sätt och på sitt eget språk trygga denna tradition åt framtiden, men eftersom de lever inom ett område som är styckat mellan fyra stater och utsätts för olika påtryckningar och förbud från dessas myndigheter är det kurdiska språkets möjligheter att kämpa för sin överlevnad begränsade.

Tack vare den positiva politiska utvecklingen i södra Kurdistan, och som ett resultat av att Turkiet har övergett sin repressiva politik och upphävt några av de förbud som gällde kurdiskan (hur få de än är) har kurderna fått ett stort uppsving inom litteraturens och konstens områden. Att statsgränserna, från kulturell synpunkt, förlorat sin betydelse har bidragit till att kurdernas kunskap om varandra ökat, liksom att den litterära och konstnärliga produktionens kvalitet förbättrats och att traditioner och förbindelser som har varit avbrutna på nytt har kunnat återupptas.

Mot bakgrund av detta kan man konstatera att antalet författare och skriftställare som skriver på kurdiska kraftigt ökat de sista tjugo åren, något som även är fallet med antalet utgivna verk. Nya genrer har dessutom kompletterat det litterära panoramat. För tjugo år sedan var den viktigaste frågan för den kurdiska litteraturen att bevisa att den överhuvudtaget existerade. Man sysslade framförallt med nyutgåvor av klassisk poesi och med fullbordandet av ”morgondagens nationalsång” från 1900-talets början.

Dagens kurdiska litteratur handlar inte längre om kampen för att ”hålla sig på fötter” utan har utvidgat sin verksamhet till litteraturens samtliga områden. Detta beror givetvis på ett minskat politiskt och rättsligt tryck, men även de internationella politiska och kulturella tendenserna har starkt påverkat det rådande klimatet. Framtidens litteraturhistoria får emellertid utvisa om kurderna och kurdiskan kommer att inta sin rättmätiga plats inom världslitteraturen, eller om den kurdiska litteraturen, trots det nu rådande gynnsamma klimatet, kommer att stanna på samma nivå som för tio år sedan … men kurderna, som alltid visar fast beslutsamhet inom allt de ägnar sig åt, kommer säkerligen även att visa detta på det lingvistiska området.

Vad beträffar Turkiets kurder har denna beslutsamhet redan börjat bära sina frukter. För trots alla brister och tillkortakommanden är kurdiska nu ett offentligt språk, som tack vare statens uppmuntran (och kanske lagstiftning) dag för dag får ökad status. Staten har skapat en tv-kanal som sänder på kurdiska under dygnets alla tjugofyra timmar, har öppnat institutioner för det kurdiska språket och litteraturen på universiteten och kulturdepartementet ger varje år ut en kurdisk klassiker, vilket tillsammans med att lagstiftningen angående tryckning och publicering på kurdiska har upphävts har lett till mycket goda resultat. Man får emellertid inte glömma bort den roll som kurdernas egen beslutsamhet spelat, liksom inverkan från de ovan nämnda politiska och kulturella tendenserna.

När vi kommit till denna punkt i vår framställning kan vi konstatera att kurdiskans situation jämfört med det förflutna genomgått stora och radikala förändringar. Kurdiskan, som man tidigare inte ens fick viska fram, har blivit ett offentligt språk. Alla kurdiska författare vet och inser också vilken radikal förändring det inneburit för kurderna att avslappnat kunna tala på kurdiska, de som förut fick betala böter för varje kurdiskt ord som lämnade deras läppar. Trots dessa förändringar är det emellertid inte möjligt att i en handvändning glömma gårdagens katastrofer och trauman. Från Republiken Turkiets grundande fram till 1959 trycktes endast en bok på kurdiska och de som trycktes efter detta datum (fram till 90-talets början) kan räknas på ena handens fingrar, samtidigt som den repression som riktades mot alla de som ägnade sig åt att skriva eller publicera dessa böcker har etsat sig fast i kurdernas kollektiva medvetande. För kurderna, i synnerhet författarna och skriftställarna, som varit nära att förlora medvetenheten om sig själva som en social grupp, lever detta trauma vidare. De kurdiska författare, som har kunnat observera hur länken mellan språk och tradition skadats, dröjer ibland kvar vid det förflutna, medan andra lyckas förvandla traumat till litteratur och utnyttjat lidandet på ett konstruktivt sätt. För att de uppkomna skadorna skall kunna läkas och kurdernas sår kunna förbindas är det emellertid nödvändigt att språket kan användas i en språklig frizon. För språket är en av de viktigaste tillgångar som kurderna har tillgång till och just på grund av detta är det just språket som lider mest skada. Även om språket kan användas fullkomligt fritt vid rent personliga kontakter är dess hälsotillstånd inte helt tillfredställande, eftersom det uppvisar traumatiska och psykologiska symptom, som är märkbara på såväl individuell som kollektiv nivå.

Det är utan tvekan så att ett av huvudskälen till kurdernas öppna kollektiva sår är att språket vid olika tidpunkter och platser varit accepterat, medan det vid andra tidpunkter och platser däremot tabuförklarats. Under normala förhållanden utvecklas språket på ett naturligt sätt. Det måste därför bli ett uttryck för kontakter inom samhällslivet och lämna sin roll som ett realpolitiskt verktyg. De senaste hungerstrejkerna i Turkiet visar också att modersmålet är det halmstrå som människan griper efter i sina svåraste ögonblick. För ”jaget” som knyts samman av de mest ursprungliga känslorna kommer av, och skapas, av modersmålet.

Avslutningsvis måste följandet framhållas; Det är sant att individer av kurdiskt ursprung inte längre som tidigare registreras (det finns förstås undantag), övervakas, eller råkar illa ut i händerna på okända gärningsmän. Däremot finns det fortfarande miljoner människor som inte kan uttrycka sig på sitt modersmål. I domstolarna är de ofta oförmögna att på ett tillfredsställande sätt framföra sina känslor och tankar. Detta gäller i synnerhet vid de mål där vittnesmål tas och ges med hjälp av tolk, och man inte helt förstår vad som förs till protokollet. Dessa kurder, vilkas behov beträffande språklig produktion inte alls tillgodoses, uppfattar det ingalunda som om deras Sisyfossyndrom skulle vara på väg att avta. På grund av detta är det nödvändigt att man skall kunna garanteras användningen av kurdiska och andra språk på samtliga samhällsområden utan att ens reflektera över det, vilket givetvis kräver att kurderna beslutsamt fortsätter att försvara det kurdiska språket …