Statslöshet i Kuwait

Att vara statslös innebär att man saknar alla medborgerliga rättigheter, som personliga dokument, utbildning, arbete och tillgång till sjukvård. Den som vill bli medborgare i Kuwait måste ha registrerat sig i 1965 års folkräkning, annars betraktas de av regeringen som illegala bofasta. I dag finns det omkring 100 000 statslösa i Kuwait. Journalisten Mona Kareem som själv är statslös, förklarar det kontroversiella i ett problem som sällan diskuteras i internationella medier. 

14 december 2011 Text: Mona Kareem Översättning från engelska: Alexandra Dumas

Ett av de största problemen i världen som ignoreras och förbises av internationell media och regeringar är statslöshet. Enligt internationella organisationer är uppskattningsvis tolv miljoner människor runt om i världen statslösa, men det är svårt bekräfta antalet. Mörkertalet är troligtvis stort eftersom regeringar vägrar erkänna dessa medborgare-från-ingenstans som saknar personliga dokument och de finns därför inte inskrivna i några register. Att miljontals människor i dag saknar personliga dokument, utbildning, arbete och tillgång till sjukvård gör det uppenbart att statslöshet inte bara strider mot konventionen om mänskliga rättigheter, utan även är ett växande problem som hotar mänskligheten och vår nationsuppfattning. Dessvärre är det endast internationella organisationer som arbetar för att motverka detta problem. Det enda de kan göra är att samla in ungefärliga siffror och knapphändig information som de omvandlar till redogörelser, brev och namninsamlingar och som de sedan skickar till regimer som troligtvis inte kommer att anstränga sig för att lösa problemet med statslöshet – eller som till och med kommer att vägra göra det på grund av orsaker relaterade till diskriminering, korruption eller byråkrati.

Förra månaden höll jag ett tal angående situationen för de statslösa i Kuwait (som kallas bidoons på arabiska) i Washington. I samband med talet sade António Guterres, Portugals före detta premiärminister och numera FN:s högkommissionär för flyktingar, att situationen i Kuwait är en av de mest orättvisa i världen eftersom fler än 100 000 människor i en liten och välmående oljestat drabbas. Många av världens statslösa människor är invandrare som varit tvungna att lämna sina hemländer på grund av fattigdom, krig eller katastrofer och som därför kan få flyktingstatus. För bidoons i Kuwait är situationen och utvecklingen en annan. Många av de statslösas familjer i Kuwait lever i landet sedan mer än tre generationer tillbaka och de har dokument som bevisar att de befunnit sig där sedan 1965, något som är obligatoriskt för att kunna beviljas medborgarskap enligt landets konstitution.

Kuwaits statslösa lever inom många samhällsgrupper: vissa familjer har levt i landet sedan tre generationer tillbaka, andra statslösa har under flera årtionden tjänat landets armé och somliga har stridit och offrat sina liv i krigen mellan araber och israeler som Kuwait deltagit i eller under Iraks ockupation av landet 1990. Många har kuwaitiska mödrar, men enligt landets konstitution får inte barn till kuwaitiska kvinnor automatiskt medborgarskap till skillnad från barn till kuwaitiska män. Vissa statslösa blev även tillfångatagna under Iraks ockupation och deras kroppar påträffades i Irak efter Saddam Husseins fall. Trots sina insatser och uppoffringar för Kuwait förvägras de fortfarande medborgarskap.

Även om det krävs vissa reformer så kan Kuwaits medborgarskapslag lösa vissa problem för många av de statslösa – om den tillämpas. Personer som uppfyller de konstitutionella kraven på att ha släktingar med medborgarskap, som har tjänat landet eller som har befunnit sig i landet sedan 1965 kommer i så fall att erhålla medborgarskap. Det gäller dessvärre inte dem som inte uppfyller kraven eller de barn som fötts i landet med endast en kuwaitisk mor. Medborgarskapslagen är inte väl utarbetad och behöver uppdateras, i synnerhet vad gäller diskrimineringen av kvinnliga medborgare som endast kan ge sina barn medborgarskap om de är änkor eller frånskilda. Dessutom måste konstitutionen ta många nya faktorer i beaktande eftersom den skrevs för mer än ett halvsekel sedan.

Trots lagens svagheter har de statslösa i Kuwait inte krävt några förändringar, utan endast krävt att den ska börja tillämpas för att på så vis kunna hjälpa de personer som borde omfattas av den. Förhoppningen är att därefter kunna påbörja en rekonstruktion av lagen i syfte att hjälpa personer som ännu inte omfattas av den. Regeringen vägrar emellertid lyssna och använder sig istället av tillfälliga lösningar för att undvika kritik från människorättsorganisationer och internationell media. Detta sker i ett land där både folket och landets mediekanaler alltid kunnat debattera och kritisera politiska ledare i större utsträckning än i de andra länderna inom GCC, The Gulf Cooperation Council (Bahrain, Saudiarabien, Oman, Kuwait och Förenad Arabemiraten).

Detta för oss till en mycket viktig fråga. Anledningen till att Kuwaits regering kan ignorera de statslösas situation är att den inte upplever några nationella eller internationella påtryckningar. Parlamentsledamöter diskuterar problemet eftersom de försöker vinna röster från kuwaitiska medborgare med statslösa släktingar. Människorättsaktivister förefaller däremot elitistiska och når därför inte fram till allmänheten. Professor Ghanim Al-Najjar från Kuwait kämpar för de statslösas rättigheter och under en av sina föreläsningar diskuterade han nyligen faran med att Kuwaits medborgare inte känner till de statslösas situation, något som kan bidra till att försämra de statslösas status i samhället. Det ligger mycket sanning i professor Al-Najjars påstående, men än så länge har ingen funnit en lösning på problemet.

Det finns missuppfattningar som omgärdar de statslösa inom de olika samhällsgrupperna och alla grundar sig på fördomar. Fördomarna tar sig ofta uttryck i form av adjektiv som ”ociviliserade”, ”outbildade” och ”fattigt klädda” eller påståenden om att de har irakisk bakgrund, att de är shiamuslimer eller beduiner. Det påstås också att de skulle utgöra ett hot mot det politiska livet om de beviljades medborgarskap. Under 1970-talet erhöll en grupp saudiaraber som gjort sig kända för att påverka politiska val kuwaitiskt medborgarskap. Händelsen kritiserades hårt av den kuwaitiska vänstern som var populärare på den tiden, samt av ett stort antal politiker och kända personer i landet. Händelsen kastar skugga över bidoons och samma missuppfattningar förs nu vidare från generation till generation.

Kuwait är en rik stat där diskriminering närmast blivit en norm. Många medborgare anser att den som vill ”kvalificera” sig som kuwaitisk medborgare bör tala, klä och uppföra sig som de själva. Denna uppfattning är förstås även vanlig bland dem själva. Det kuwaitiska samhället har ännu inte förstått eller erkänt landets mångfald. Det förstår inte heller vikten av att respektera mångfalden, oavsett hur staten ser ut. I ett försök att försvara bidoons och förklara varför de borde ha rätt till medborgarskap har vissa påstått att de ”är precis som oss”, trots att deras rätt till att vara annorlunda borde skyddas och respekteras – inte utpekas som ett hinder för att beviljas medborgarskap.

Många bidoons har agerat på liknande vis genom att försöka bevisa sin lojalitet i jämförelse med andra ”konstiga” personer som erhållit medborgarskap. Andra bidoons har också begått misstaget att själva diskriminera andra medborgare. Det leder till att man numera begränsar definitionen av en kuwaitisk medborgare till att mäta hur ”arabisk” han eller hon är. Alla, oavsett om de är medborgare eller statslösa, borde förstå hur viktig och ”vacker” mångfalden är. Mångfalden har varit en del av Kuwait ända sedan det för ungefär fyra hundra år sedan bildades ett litet samhälle i området där dagens Kuwait ligger.

Ett som är säkert är att media späder på de missuppfattningar som redan finns. Vissa tidningar tvekar inte att trycka nedlåtande anmärkningar om bidoons eller ens mot en annan grupp kuwaitiska medborgare. Fram till nyligen var det främst inom sekteristiska sammanhang som diskrimineringen märktes och under 1980-talet diskriminerades personer med persisk bakgrund på grund av ras. Tidningarna har inget att vinna på att stödja de statslösa – i stället framstår de som mer kontroversiella och har större chans att sälja lösnummer om de bekräftar fördomarna och tar regeringens parti i en fråga som de egentligen inte bryr sig om.

Det är viktigt att understryka att lösningen på problemet med statslöshet är nära sammankopplat med lösningen på problemet med diskriminering, nämligen att man hyllar mångfalden i det kuwaitiska samhället. Det är också viktigt att mångfalden lagskyddas i syfte att värna om de individer och grupper som riskerar att fara illa och bli fråntagna sina rättigheter när regeringen försöker utnyttja människors fördomar för att undkomma sitt eget ansvar att lösa svåra problem som statslöshet.