Superbilliga scener

Författaren Margarita Arribas Zamora har med sin blogg, Escenas baratonas (Superbilliga scener), förnyat den välkända venezolanska genren costumbrismo (vardagsskildringar). Här får vi ta del av några vardagsscener hämtade från 2013 till 2018 som skildrar den skenande inflationen i Venezuela, jakten på basvaror, de massiva matköerna och människor som släpar enorma sedelbuntar till marknaden för att köpa frukt och grönsaker. 

22 januari 2019 Text: Margarita Arribas Zamoran Översättning från spanska: Manni Kössler

20 liter
18 augusti 2018

Lördag, fyra på eftermiddagen. Dagen efter de senaste ekonomiska kungörelserna. Maracaibo.

Jag är ute efter bröd. Eller något, vad som helst som går att köpa och hamstra. Jag får tag i lite eller inget. Jag styr kosan mot ett bageri på Ziruma-avenyn. Där är stängt. De har satt upp en lapp på metalljalusin, men jag bryr mig inte om att läsa den. Jag fortsätter. Då får jag se bensinkön vid pumpen mittemot universitetsrektorns gamla kontor. Den är kort. Jag uppskattar att jag har åtta bilar framför mig före infarten till macken. Min tank är halvfull, men jag bekymrar mig för att den är halvtom och beslutar mig för att stanna till. Solen skiner ihärdigt hett, luftkonditioneringen gör vad den kan för att ta upp kampen. När jag sitter där stilla, kan jag se mig omkring: Allt ligger i ruiner, allt är avskräde, allt är stängt. I den motsatta filen kommer en lastbilsbuss, en chirrinchera, med bakdelen nästan nere i vägbanan. Det är inte bara flaket som svämmar över av människor, taket är knökfullt av bylten och, bland byltena, ännu fler ”passagerare”. Bilen försöker undvika ett hål i vägen och jag ser hur alltihop – bylten, folk, lastbilen – kränger åt höger, utan att chauffören lättar det minsta på gasen. Den brakar förbi tätt intill mig.

Kön rör sig lika långsamt och trögt som eftermiddagen och de obevekliga solstrålarna. När jag kommit tillräckligt nära för att se in på själva bensinmacken, förstår jag varför det tar sådan tid. Därinne syns en svärm av bilar som inte syntes från kön utanför, alla i en ålder då de lätt kunnat ha barnbarn. Det handlar om chevor, malibú stora som pråmar, impalor, caprice, och fordar, ltd, fairlane … en sönderrostad vagnpark av bilar med dörrar som inte går att stänga, ur vilkas bagageluckor ett rep hänger fram ur hålet där det borde ha suttit ett lås, och med backspeglar som består av små speglar från puderdosor fästa med superlim. Bilar utan registreringsskyltar, lagade tusen gånger om. Bilar som man får stelkramp av bara genom att titta på. Bilar med baklyktor som talar om att de är – eller har varit – carritos por puesto, ett slags billiga överåriga kollektivtaxibilar. I mina ögon framstår de hur som helst som fullständigt opålitliga. Men efter en stund märker jag att de rör sig enligt en komplicerad koreografi styrd av rop och skrik från mackpersonalen och de som öppnar och stänger de inre grindarna vid infarten. Så vänder jag blicken mot en annan svärm: männen, många män bland bilarna därinne på macken. De flesta med nakna överkroppar. Andra med T-tröjan upprullad över magen. Vissa är barfota. Andra har nerkippade sandaler. Ett stort antal flockas runt bensinpumparna med tomma gulnade plastflaskor. De står alldeles intill handskrivna plakat med orden: ”Förbjudet att tappa på flaskor.”

Somliga stelkrampsbilar väntar på en lucka och backar in innan bilen som egentligen står på tur hinner köra fram i kön. Då tittar jag lite närmare på mackpersonalen och tänker att de inte alls ser ut som någon sådan. Ingen av dem har minsta antydan till arbetskläder, alla har tygväskor hängande över bröstet och de rör nästan aldrig vid pumparna: allt utförs av de motordrivna sophögarnas förare själva, och de hojtar och gestikulerar, stiger barfota ur bilarna och stoppar i och lyfter upp slangarna ur bensinpumparna utan att någon annan lägger sig i. Bilen framför mig – en lastbil med dubbel förarhytt och två tanklock för bensin på vänster sida – kör äntligen in och jag ser med fasa att föraren kliver ur utan att stänga av motorn. Han väntar på att pumpen ska gå igång – vi har fortfarande det förbannade ”bensinchipet” – och låter en stråle rinna från slangen innan han stoppar ned den i några av plastflaskorna som sträcks fram av de påträngande typerna som flockas. Han fyller flera flaskor och sticker därpå ned slangen i den ena av sina båda tankar. Bredvid mig är det enda mackbiträdet med en tröja som identifierar honom upptagen med att vid infarten kontrollera att hans egna langare får tillträde, han säger utan större övertygelse att de ska ta det försiktigt, att det kan sluta med att vi allihop sprängs i luften, att så bråttom är det väl ändå inte. Killen med lastbilen sätter sig bakom ratten igen innan han fyllt klart den första tanken och backar med slangen kvar i bilen. Av någon anledning måste han bara backa lite för att stå bättre till. Han kliver ur än en gång utan att stänga av motorn och drar på nytt upp slangen, låter återigen lite bensin rinna ut, fyller några flaskor till som sträcks fram från medlemmar av hovet som omger honom och sedan stoppar han ned slangen i sin tank nummer två.

Jag tror faktiskt vi kommer att flyga i luften allesammans. En bil kryper framåt och försöker tränga sig in i luckan bredvid och mackkillen påpekar strängt att damen redan har väntat länge, att han får lugna sig lite. Jag inser i den stunden att det är jag som är damen. Dessutom är jag den enda kvinnan i denna avfallsröra. Jag måste ha hamnat där av misstag.

Äntligen är det min tur. Jag vill inte behöva stiga ur bilen för att tanka, eftersom jag aldrig riktigt har förstått mig på bensinpumpar. Jag hojtar till för att se om jag kan få hjälp. En pojke med en sedelbunt i handen kommer till slut fram och börjar tanka bilen åt mig. Jag är den konstiga som stänger av bilmotorn medan tankningen pågår. Han avslutar och hojtar åt mig att köra, utan att göra minsta ansats att ta betalt. Jag kör därifrån så fort jag kan. Jag är rädd.

Fredag
27 maj 2016

I
Tidig förmiddag på ett bankkontor. Mycket folk. Jag väntar på min tur. När mitt nummer äntligen visas går jag fram till luckan där kunden före mig, en äldre man, ännu inte rört sig ur fläcken utan bråkar med kassören, en mycket ung man med hårgelé.
Kunden: (Står med böjd rygg snett framåtlutad och försöker göra rösten hörd genom springan där kassören brukar ta emot och sticka ut sedlar och bankböcker.) Jaha, så enligt dig måste jag känna till att det på det här stället enbart finns sedlar på tio och att jag därför kommer att få tjugo kilo sedlar av dig, eller? Jaha, så enligt dig är det mitt fel … (Inför pojkens oberörda min vänder han sig mot de andra kunderna och backar därifrån med viftande händer.) Nej, min unge man, nehej du, grabben. Hur ska jag kunna få med mig allt det där?
Kassören: (Vinkar åt mig att stiga fram och, syftande på kunden som nyss gått därifrån.) Varsågod, han där är galen. Han tycker vi ska förse honom med en påse för sedlarna! Han är inte klok … Alla vet att man måste komma hit förberedd.

II
En stund senare på ett apotek. Jag står i kö för att betala den enda medicinen som finns inne av de fyra jag är ute efter. Framför mig håller en kvinna i trettioårsåldern på att betala när hon bakom kassörskan, på några hyllor med varuprover, får se kondenserad mjölk som är till salu.
Kunden: (Pekar på förpackningarna med kondenserad mjölk.) Hur många sådana får jag köpa?
Kassörskan: Två per kund.
Kunden vänder sig om och letar bland de andra i kön efter ett bekant ansikte. Till slut fäster hon blicken på mig.
Kunden: Ursäkta, tänker ni köpa kondenserad mjölk?
Jag: Nej.
Kunden: Å, skulle ni kunna köpa två förpackningar åt mig? Jag hade faktiskt gett upp om att få tag på det, men här ser jag ju att det finns … Ni får kontanter av mig.
Jag: Det går fint.
Hon avslutar sitt inköp, betalar och står kvar för att göra mig sällskap ut från apoteket, eftersom man måste visa upp påsarna med varor och kvittona vid utgången. Hon tar fram sin plånbok och räknar på disken upp de femton sedlar på hundra som hon ska ge mig. Bakom oss i kön står en herre som inte har låtit en enda detalj i vårt utbyte gå sig förbi.
Herrn: Sedlar på hundra? De är värda mer än burkarna med kondenserad mjölk. (Vänder sig till kunden som bett mig om tjänsten.) Frun, ni vill inte att jag ska köpa två burkar till åt er?

III
Jag stannar till vid en butik som endast säljer kyckling, stiger ur bilen och går fram till dörren, som står öppen. Lutad mot dörrposten står en pojke med korslagda armar och en T-tröja med butikens logga på. Han rör sig inte när han ser mig komma. Han bara betraktar mig.
Pojken: (Oändligt uttråkad.) Frun, här finns absolut ingenting. Inte ström ens en gång.

IV
Utgång mot Bella Vista för fotgängare från shoppingcentret Costa Verde. Knappt har jag hunnit ut genom glasdörren förrän en pojke på allra högst arton år kastar sig fram. Han håller upp en stor burk med en öppning på ovansidan, den ser ut lite som en sparbössa, och skakar den häftigt. Runt burken sitter ett papper där det står ”Tredje insamlingsbössan för … ”, och mer hinner jag inte läsa. Jag ser att två andra pojkar håller på med samma sak, de närmar sig snabbt andra fotgängare.
Pojken: (Ivrig, talar mycket snabbt, går bredvid mig.) God dag, frun. Så elegant ni är. Kan ni tänka er att ge oss ett bidrag till en studieresa? … (Jag säger ingenting medan jag fortsätter gå med honom och hans burk vid min sida.) Vi siktar på … Vi tar bankgirobetalning … Vi tar dollar … Vi tar kyckling … Vackra dam, komplimanger är gratis, men inte resor … Vi tar Visa och Mastercard … Vi nöjer oss med tjugo spänn … (Uppgiven stannar han medan jag fortsätter gå, men utan att släppa sin humor.) Jaja, men kom inte och klaga sedan när jag blir narkoman.

Fack
11 maj 2015

Ett bås på en skönhetssalong. Belysningen är dunkel. Britsen där jag ligger på mage är överdragen med ett rosafärgat lakan i enkel bomull. Massösen arbetar med mina värkande muskler i nacke och axlar. Musikslingan erbjuder en instrumentalversion av ABBA-låtar. Det är i slutet av Dancing Queen. Genom den tunna väggen börjar ett mumlande ljud sippra in. Inom kort får mumlet ett ursprung, en rytm och avslöjar vad det faktiskt rör sig om: en klagan, en dämpad gråt. Jag säger ingenting. Inte massösen heller. Så drar Mamma Mia! i gång. Gråten blir allt dovare och mörkare och mer omöjlig att ignorera. Ändå slutar inte massösen att knåda mina axlar. Musikslingan är fortsatt festlig och munter. Kvinnan som gråter ensam i båset bredvid – för det är en kvinna och bara hon hörs – avbryter knappt gråtljuden när hon flämtar till och släpper ifrån sig en skälvande utandning. Under ett av dessa avbrott hörs två obegripliga ord i en viskning. Massösen stannar upp några sekunder i sitt arbete. Hon håller två nypor hud mellan fingrarna och pressar hårdare än hon brukar. Jag lyfter lite på huvudet för att lätta på trycket mot höger öra. Gråten upphör. Mamma Mia! är det enda som hörs. Jag lägger ned huvudet igen. Massösen fortsätter. Hon kommer att avsluta massagen i tystnad till The winner takes it all. Hennes händer doftar mynta.

Misstanke
21 januari 2015

Onsdag, klockan nio på morgonen. En man lyfter ut några kassar från bakluckan på en bil parkerad utanför en kontorsbyggnad. Han är så upptagen att han inte ser mig när jag kommer gående på trottoaren, också jag med en svällande kasse fullpackad med frukt och grönsaker. När han får syn på mig, är jag redan ganska nära inpå. Han drämmer igen bakluckan, stoppar nycklarna i byxfickan och spänner blicken i mig medan jag fortsätter framåt. Han ser något hos mig som lugnar honom, öppnar bakluckan på nytt och fortsätter att lasta ur sina kassar med livsmedel. När jag befinner mig helt nära, hör jag en motorcykel närma sig bakifrån. Jag rycker till, lyfter bärkassen och håller den framför mig, vänder mig om. Två unga män kör in och parkerar tätt bakom bilen, de pratar medan de tar av hjälmarna, utan att se åt vårt håll, och så stiger de av motorcykeln och går in på kontoret. Mannen har slutat lyfta ut saker ur bilen och ser på mig igen.
Mannen: (Skakar på huvudet.) Inte den här gången.

Det finns inte
8 maj 2013

Onsdag, niotiden på morgonen, storköpet De Cándido i Santa Rita. Där inne märks den kvava luft som är en följd av köerna som bildas av alla de som väntar på att man från lagerhyllorna ska ta ned någon bristvara (margarin, tandkräm, toalettpapper, kyckling …). De sneglande blickarna i grannens kundvagn, för att se vad denne fått tag i, de tömda hyllorna, kundernas brådska för att fylla kundvagnen och betala innan bachaqueros dyker upp och kassaköerna blir till oundviklig arbetsfrånvaro. Bakom mig, i kön för att betala, står en ung kvinna, eller snarare en flicka, och håller två paket med toapapper, två burkar med tonfisk, en påse havregryn. Jag säger att hon kan lägga sina fåtaliga varor i min vagn medan vi väntar på att den långsamma kön ska röra sig framåt. Hon tackar och gör det. En stund senare ser jag att hon står tyst och biter på en nagel, med tårar i ögonen och ansiktet spänt av ansträngningen att behärska sig. Hon tittar på mig med bedrövad och ursinnig blick.
Flickan: (Torkar ögonen med händerna, utan att jag har frågat något.) Jag har inte kunnat arbeta på tre dagar, bara flängt hit och dit, letat här och letat där, blöjor, barnmat, Cerelac-välling, mjölk … Tre dagar. Borta i La Limpia, där jag bor, ville de sälja Cerelac till mig för hundrafemtio bolívares. De är inte kloka! Men det går inte att få tag på, inget går att få tag på. Och nu måste jag till apoteket för att se om de kanske har det där.

____________
Margarita Arribas Zamora är född i Caracas och bosatt i Maracaibo. Hon är poet, berättare, journalist och förläggare. Hon har undervisat i journalistisk redigering på Universidad del Zulia före sin pensionering nyligen. Bloggen Escenas baratonas, Superbilliga scener, har förnyat venezolansk costumbrismo, en genre som brukats av ansedda författare i varje generation i det här landet.