Syrien: Dö av förtvivlans hugg

24 oktober 2013 Text: Ali Safar Översättning från arabiska: Jasim Mohamed

1
I går kväll skrev jag en kort dikt om en granat och hoppades att den skulle flyga vilse. När alla livets stora drag är ett helvete har jag inget annat val än att tala om de små detaljerna, de små tingen. De får kanske ändå en mening mitt i allt detta helvete.

Att tala till en granat, att tänka ut lämpliga sätt att dö eller att lovsjunga förlusterna för att kunna acceptera dem, har blivit en daglig mekanisk ritual när jag passerar alla dessa vägspärrar. Jag lär mig på nytt att ta vara på tiden. Och det blir allt svårare att lyssna på busschaufförernas berättelser om förorterna i Damaskus, om vad som finns kvar av dem. Och medan vi väntar i bilköer stiger en pyramid upp i mitt huvud.  I basen förökar sig detaljerna lager efter lager medan spetsen trycker sig upp mot hjässbenen och gör ont.

2
Under eid al-fitr är Damaskus dyster, modlös med ett blekt, något mörkt, ansikte. Jag ställer den framför spegeln för att se sig själv. Damaskus skriker: Ser du inte sprickorna i mitt hjärta.

3
Al-zuhour-kvarteret. För en kort stund sedan lekte några barn ute och gungade med tron att det korta uppehållet i striden var en eid-klapp. De gungade upp och kom inte tillbaka. Deras själar fortsatt att stiga högre och högre. Vad för slags eid är denna!

4
Jag letar efter ett pianospel av Rachmaninov för att kunna gråta. Jag inbillar mig att det kan hjälpa demonerna att lämna mitt huvud, hjälpa dem att hitta trygga platser där det inte finns tankar om kärleken, solen och vinden. Där finns bara ett pianospel av Rachmaninov i en lång polvinter och en gråt med tårar som stelnar till spetsiga stalaktiter som faller och borrar sig i tillvarons kropp.

Pianospel, mörker och blod. Jag vill veta vad musiken betyder. Det skulle inte vara främmande för mig om det även betyder gråt.

5
Vad skulle hända om du grät ensam vid nattens slut, kommer du att kunna skänka barnen lika mycket skratt som ett hällregn?

6
Jag föreslår en ny definition för skräck: Ett hål i hjärnan, ligger mellan det självklara i vardagen och fantasin. Ett hål i området där detaljerna krossas sönder till oigenkännlighet.

Så är fallet också med fantasins såriga yttre. Det är en början av trappa där ser inte människa annat än vilda människodjur och ju högre upp man kommer desto vildare djur möter man, desto mer skrämmande berättelser hör man.