Syrien: Ensamhetens och dödens panorama

23 oktober 2013 Text: Racha Omran Översättning från arabiska: Jasim Mohamed

1
Och inget hade kunnat hejda detta vittrande
Jag betraktade hur mina kroppsdelar
låg utspridda över kakelgolvet
och kände igen handen
kände igen de skingrade tårna
som hade tillhört min vänstra fot
kände igen födelsemärket längst upp på min rygg
Det hade jag visat
varje gång jag hade glömt mitt namn

Jag kände igen blodfläcken längst ner på väggen
Jag kände igen naveln som låg
som en gammal näsduk under sängen

Det var bara huvudet med alla sina detaljer,
huvudet som satt fast framför den svarta skärmen
som en spik i en tom vägg
Det var bara det som var främmande för mig

2
Och sedan försökte jag att plantera liv här
Jag plöjde en jord och strödde ut detaljerna som frön
Varje morgon bredde jag ut min fukt över ytan
och gav varje del ett namn
kanske trodde de på sina namn som jag
Idag, precis idag märkte jag att mina dvärgplantor
böjde sig mot en enda riktning
kyrkogården

3
På kakelgolvet
på kudden
på bädden
på soffan
på tangentbordet
i kaffekoppen
och vart än jag vänder mig
ser jag
mitt fallna hår
Men när jag tittar i spegeln
ser jag en igelkottshona
som gömmer sitt huvud
och alldeles därbakom några ruiner
som iakttar henne
med en klar skadeglädje

4
Och jag såg dem komma till mig
komma till mig från nattens begynnelse
såg dem forcera min tystnad som pilgrimer
Jag kände igen dem från sina vita bälten
från den bleka hennan på deras kroppar
Jag kände igen skräckens skugga i deras ögon
kände igen deras häpna munnar
De kom till mig från nattens begynnelse
De hade inget med sig
förutom ekot av deras skallrande skelett
när de jämrade sig under ruinerna
och nycklar till rum där de gömde
sina ransoner av döden

5
Jag sa:
Jag ska öppna alla fönstren
Jag ska tända alla mina ljus
Jag ska skruva upp musiken jag älskar
Jag ska tända dofter i rökelsekaret
Men jag
så fort jag reste mig
gick jag i bitar
som en plastdocka
under en mur
som rasat

6
De stannade inte
fastän jag ropade på dem
fastän jag läste för dem Skönheten och odjuret
fastän jag berättade för dem den gamle indiske mannens visdom
fastän jag visade för dem vad jag hade dolt
De gick bara på led framför mig som myror
och lämnade till mig en lång rad av mumlande som ett spår att följa
så att jag inte skulle falla
i min enda död

7
Jag gick på gatorna
och korsade städer som vägspärrar har skurit i
läste namnen på byar jag kände igen
satt på ödelagda trottoarer
Jag gick obehindrat in i de ödsliga byarnas gränder
Havet var nära
Öknen var näraJag klättrade upp på ett inte alltför högt berg
och gick sedan nerför en sluttning
som sträckte sig ända till himlen
Men så fort jag blundade
såg jag bara en skugga
som svajade på väggen
i mitt nästan mörka rum

8
De lade inte märke till myrorna
som häpet betraktade deras detaljer
när de räknade sina utspridda
armar och ben
och samlade dem
på samma sätt som när myror
samlar rester av sädeskorn 

9
Att köpa en grön planta
Att ordna en plats för den i ett hörn
och byta jord varannan dag
Att sitta framför den
och betrakta hur den långsamt
växer mot taket
Att räkna de få nya bladen
Att flytta på den till ett annat hörn
Att tända ljuset för att den ska andas
och att sedan släcka det för att testa den
Att kalla den med namn på de jag har förlorat
för att den skulle kunna komma ihåg vad den hete
Att smeka den innan sömnlösheten börjar vrida på sig
Att smeka den efter morgonens mardrömmar
betyder inte att jag odlar ett hopp
Det betyder bara att jag odlar min egen ensamhet 

10
Det finns ett huvud i den översta byrålådan
en kropp i den andra
två ben i den tredje
Under sängen ligger två hela händer
Det finns uppsjö av blod på väggarna i rummet
Bara det där varma hjärtat
har lyckats smita ut
genom fönstret som stod på glänt

11
Den släcker skärmen
sätter på radion
leker med tangentbordet
sätter på skärmen igen
skriver några kärleksord
och suddar ut dem
tar upp mobilen
trycker på ett välbekant namn
och sedan avbryter
Den fingrar på bordet med bestämd takt
håller kaffekoppen
tänder en cigarett och släcker den
lägger sig på den kalla kinden
kliar den oroliga huden
torkar bort skuggan av en tår på kinden
skriver blöta kärleksord igen

Handen som en bomb sprängde sönder
för några dagar sedan
har ännu inte förlorat sitt minne

12
Jag följer deras spår
följer färgen av deras fötter på asfalten
följer efter lukten av deras kroppsdelar på trottoarerna
tittar på fläckarna av deras häpnad på gatstenarna
räknar återstoden av deras skuggor på väggarna
för att inte förlora min skicklighet i att testa ljuset
Men de … de öppnar dörrarna till jorden varje dag och försvinner
Medan jag pendlar ensam mellan deras dörrar
och jamar som en lös katt om natten i en ödelagd stad 

13
Ingen kom den där dagen
fast jag väntade på dem länge
och förberedde platsen för dem
rullade ut mitt minne
som en matta på trappuppgången
hängde mitt hjärta på dörren
så att de inte skulle gå vilse
Men jag väntade länge
och ingen av dem kom den där dagen
Jag borde ha lagt märke till
den delen av mig
som maskarna förtärde
För att lura min väntan
borde jag ha tänkt den där dagen också
att de gick vilse
och att de skulle komma
en annan dag

14
Allt och alla har gett sig av
Döttrarna
Sönerna
Maken
Föräldrarnas välsignelse
Förfädernas gamla foton
Några leksaker som fortfarande är blöta
av en barndoms läspning
Kuddarna och mattorna med spår
av vardagliga samtal
Allt har get sig av
Ingenting är kvar
förutom doften av deras sista te
och en spegel som visar deras avfärd
på förbannade lastbilar

15
Jag borde ha kurat ihop mig
som ett foster i en torr livmoder
borde ha lyft upp mitt huvud
för att lära mig att möta tomheten
borde ha ritat visare i mina ögon
som visade mig en tid som jag inte kände till
borde ha låtit min hand röra sig
över väggarna som pressade sig tätt intill mig,
för att kanske uppfinna ett utrymme
som skyddade mig från att krympa
Jag borde ha torkat dammet
från fantasin hos mina föregångare
för att inte vänja mig vid mitt ansikte
borde ha lyssnat till ekot av deras jämmer
för att inte förlora min hörsel
borde ha önskat mig en bomullstuss
som fördes genom glipan under dörren
för att torka min hud
för att skydda mig mot hatet
Jag borde ha vant mig vid maskarnas beröring
varje gång jag plockade mitt fallna hår från mina bleka byxor
Jag borde ha vant mig vid sandens känsla på min hud
och sett det som en träning i min kvinnlighet
Jag borde ha trott på allt detta och lärt mig det utantill
som vore det min favoritsats
för att upptäcka att jag var min väninna
i sin
isoleringscell