Tunisiens krig mot terrorism i vägen för demokrati

Två steg fram och ett tillbaka. Så beskriver den tunisiska journalisten och yttrandefrihetsaktivisten Afef Abrougui situationen i Tunisien efter revolutionen 2011. Landet har genomgått stora förändringar, inte minst när det gäller yttrandefrihet, men den politiska viljan att genomföra djupgående reformer saknas fortfarande. 

10 september 2014 Text: Afef Abrougui Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

”Den gamla är döende och den nya kan inte födas.” [än]

Tre år efter att Zine al Abidine Ben Ali störtats, fångar ovanstående citat av Antonio Gramsci på pricken den rådande situationen i mitt land Tunisien. Landet hänger i luften, det är varken demokrati eller diktatur. Tunisier lever utan tvekan i en mer demokratisk och friare miljö än under Ben Alis regim, men de gamla metoderna och förtryckarmekanismerna har dock inte utplånats. Att förvandla femtio år av diktatur till en genuin demokrati sker knappast i en handvändning. Den verkliga frustrationen för mitt eget vidkommande är i stället bristen på politisk vilja att genomföra djupgående reformer.

Tunisien har ändå gjort vissa framsteg. Landets på varandra följande interimistiska  myndigheter har exempelvis initierat demokratiska reformer, i flera fall inte utan intensivt motstånd från det civila samhället. Man fick igenom lagar som garanterar pressfrihet, fria medier och rätten att få tillträde till information. Samtidigt tillsattes en oberoende ombudsman för etermedier med uppgift att inte låta denna sektor styras av särintressen.

Antagandet av en konstitution som värnar om fundamentala friheter och rättigheter som yttrandefrihet, integritet och personligt dataskydd, tillträde till information samt fria medier och fri press, var ett annat kliv i rätt riktning. Men återigen är det verkligt frustrerande, som jag ser det, bristen på politisk vilja att genomföra djupgående reformer.

Efter snart tre år vid makten har NCA:s medlemmar fortfarande inte visat någon vilja att rensa ut arsenalen av repressiva lagparagrafer, införda av den tidigare regimen för att begränsa yttrandefriheten och krossa allt politiskt motstånd. Tvärtom har man röstat för ändringar i konstitutionen som begränsar yttrandefriheten, bestående av klausuler som ”bannlyser attacker mot Det heliga och anklagelser om att ha avfallit från den rätta tron”.

Eftersom den nya [demokratin] knappast kan införas bara genom fria och origgade val eller nya demokratiska lagar och en konstitution, är den gamla [diktaturen] alltjämt döende i sin intensiva kamp för överlevnad. Diktatur är ett sätt att tänka och så länge det inte förändras förblir demokratin en fasad och ingenting annat.

Tunisiens olika interimistiska ledare har alla visat sig besitta mer eller mindre samma färgade sätt att tänka. Den interrimregering som 2011 leddes av förre premiärministern Beji Caid Essebsi, som i dag är partiledare för det sekulära partiet Call for Tunisia, präglades av upprepade våldsamma ingripanden mot fredliga demonstrationer som begärde inrikesministerns avgång eller lagreformer.

Den islamistiska Ennahdarörelsens styre från december 2011 till januari 2014 präglades av en rad attacker mot yttrandefriheten och försök att kontrollera offentliga mediekanaler. Den nuvarande neutrala regeringen ledd av Mehdi Jomaa har fortsatt i samma spår. När exempelvis väpnade militanta grupper knutna till al Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) den 16 juli gick till attack mot väpnade tunisiska styrkor vid den algeriska gränsen och lämnade femton soldater döda, visade regeringen prov på sin lojalitet mot det gamla sättet att tänka genom att vidta en rad odemokratiska åtgärder. Bland de beslut som fattades var att stänga den religiösa radiostationen Nour (”Ljus”) och TV-kanalen Al Insan (”Folket”) för att ha sänt debatter som manade till våld.

Genom att fatta ett så självsvåldigt beslut negligerade regeringen gällande lagar och den befintliga institution som har i uppgift att undersöka och ta ställning till den sortens sanktioner: den höga självständiga myndighet för audiovisuell kommunikation (HAICA) som är landets ombudsman för TV och radio och som tillsattes som en följd av de demokratiska reformer som röstades fram under eran efter Ben Ali.

Under samma tid påtalade inrikesministern Lotfi Ben Jeddou vid ett flertal tillfällen vikten av att filtrera och övervaka internet som enligt honom ”förblivit utom räckhåll för statlig kontroll”.

Vidare har regeringen fastslagit att organisationer som rör landets försvar och säkerhet ska ”betraktas som röda streck” och att de som ”uttalar sig nedlåtande” om sådana organisationer får räkna med rättslig påföljd. Dessa åtgärder påminner om den tidigare regimens sätt att med bekämpningen av anti-terrorism som täckmantel slå till mot politiska motståndare och protester. Ja, det förekommer allt oftare att det manas till våld i Tunisien. Myndigheterna och det civila samhället måste bjuda den här sortens tal motstånd. Men varje inskränkning i yttrandefriheten måste ske i överensstämmelse med gällande lag och med hänsyn tagen till befintliga demokratiska institutioner. Men hur i hela fridens namn skulle godtyckliga och frihetsdödande beslut kunna eliminera terrorism och våld? Innebär dessa ”röda streck” att journalister som avslöjar tjänstefel eller olagligt beteende hos militär eller polis får räkna med rättsliga efterräkningar? Innebär det att man inte kan kritisera dessa båda organisationers sätt att upprätthålla lag och ordning? Hur vågar en regering säga åt medborgarna vad de får och inte får kritisera? Än mer oroande är att endast ett litet fåtal aktivister och organisationer uttryckte sin oro över dessa åtgärder och vilka konsekvenser de kunde få för mänskliga friheter och rättigheter i det civila samhället.

”Kriget mot terrorism kan inte ursäkta inskränkningar i pressfriheten och medieutbudet”, är en varning som framförts av journalistförbundets ordförande Neji Bghouri. Ändå var det många som välkomnade ingreppen, utan att reflektera särskilt mycket över hoten som dessa ”resoluta åtgärder” (som en tunisisk journalist uttryckte det) kunde utgöra mot friheter och rättigheter.

Än så länge har övergången till ett mera demokratiskt styrelseskick visat sig gå smidigare i Tunisien än i omkringliggande länder. Grannlandet Libyen har fallit offer för ett fullkomligt kaos, Egypten är i händerna på en brutal militärdiktatur, Syriens till en början fredliga revolution har urartat till ett ändlöst inbördeskrig och demokratianhängarna i Bahrain kämpar vidare utan nämnvärd framgång.

”Ni är vårt enda hopp”, sa en marockansk vän till mig efter att Nationalförsamlingen antagit en ny konstitution i januari i år.

Det är därför som jag inom parentes fogade det lilla ordet ”än” till Gramscis citat. Tunisien är kanske inte någon demokrati i dag, men kan komma att utvecklas mot att bli en i framtiden. Därigenom förblir landet regionens ”enda hopp”.