Turkiets yttrandefrihet vittrar bort

Brev från säkerhetsfängelse nr 2, Typ F

Författaren och förläggaren Ragip Zarakolu är sedan länge hedersmedlem av Svenska PEN. Han har gjort en stor och orädd insats genom att under årens lopp ge ut ett stort antal böcker i ämnen som är känsliga i dagens Turkiet. Fram till förra veckan satt han fängslad i ett ”högriskfängelse” för terrorister, utan någon rättegång. Vi publicerar här hans brev till sin advokat, skrivet i fängelset.

17 april 2012 Text: Ragip Zarakolu Översättning från turkiska: Firat Ceweri

Kandıra, 20.01.2012, 5.30
Bäste advokat Sennur,

Till slut blir den plats vi vistas på tillräckligt länge som vårt eget hem. Och så blir det även med de platser vi inte själva har valt, men där vi tvingas bo på under en längre tid. Där jag bor nu är det fruktansvärt kallt och rått. Byggnaden är helt konstruerad av järn och betong och när jag vandrar över det iskalla betonggolvet sprider sig kylan från fötterna ända upp till midjan.

Som fånge hos den turkiska armén satt jag också i Selimiyes ökända fängelse under ett år. Lokalerna där liknade mer gamla medeltida fängelsehålor än de moderna jag sitter i nu. Jag tillbringade även tid i fängelser som: Maltepe 2, Zırhlı Tugay, Alemdağ, Davutpaşa Kışlası med flera. Men det allvarligaste tillståndet rådde under den tid jag satt i Selimiye-fängelset.

Där satt vi inspärrade i ett kalt rum med metertjocka väggar och en fluorescerande lampa som var tänd dygnet runt. I tornet ovanför oss fanns det gluggar där det naturliga ljuset kunde strömma in, men nedanför, hos oss, fanns det bara decimeterbreda skåror som släppte in tunna strimmor av dagsljus. Det som idag fungerar som Selimiye-fängelset byggdes under det ottomanska väldets storhetsperiod och fungerade då som stall åt den ottomanska härens hästar. Det var i denna gamla byggnad jag hölls inspärrad under två och en halv månad. Efter min son Denizs ankomst (han sitter nu i samma fängelse) blev jag flyttad till ett bättre rum, där solens strålar kunde nå in.

Selimiyes fängelse är inte bara ohälsosamt för de fångar som hålls inspärrade där, utan även för de anställda. Det är ju byggt av sten och järn. För att stå ut med kylan hade jag tre par strumpor på mig; två tunnare och ett par tjockare, stickade av anatolisk ull. Ovanpå de vanliga långkalsongerna drog jag på ytterligare ett par i ull och under skjortan och den tjocka stickade tröjan bar jag en tunnare ylletröja. En tjock tröja virad runt magen höll värmen någorlunda, men när elementen slogs på trängdes vi ändå alla runt dem och lät värmen sprida sig i våra nedkylda kroppar. En vän till mig, som jobbat på samma förlag som jag, hade berättat om fängelset innan jag kom dit. Hennes man hade tvingats tillbringa nästan tio år där.

Den här typen av fångvårdsanstalter kallas för F. Tipi (Typ F), det vill säga de är fängelse för terrorist-misstänkta brottslingar.

I Turkiet är begreppet terrorist en relativt godtycklig benämning. Det är den rådande politiska viljan och därmed staten som avgör vad som är terrorism. Det kan räcka med att du haft samröre med någon som utfört det de kallar illegal politisk aktivitet för att du själv ska bli misstänkt för terrorverksamhet. Hänvisar du till kurdfrågan, är författare eller journalist som tillhört en vänsterorganisation, eller om du nämner någon av de ”hjältar”, som numera blivit en del av populärkulturen, riskerar du också att bli misstänkt för terrorbrott.

Att stötta det kurdiska folkets kamp för frihet och erkännande betraktas som en revolt och ett uppror. Då anklagas man för att vara terrorist om man som journalist stöttar det kurdiska folkets kamp. En journalistkollega som skrivit tre artiklar där han diskuterat lösningen av den kurdiska frågan har dömts vid tre olika tillfällen. (Veysi Sarisozen heter han.)

Staten Israel anser att det palestinska partiet Hamas är en terroristorganisation. Trots det lät den turkiska regeringen bjuda in organisationens Hamas ledare till Ankara i förra veckan. Där höll han ett tal inför parlamentet. Enligt vår regering är Hamas ett legitimt politisk parti som försvarar det palestinska folkets rättigheter.

Men ett legitimt partis parlamentsledamöter, folkvalda borgmästare, före detta parlamentsledamöter, folk som har utfört ett lyckat valarbete utsätts just nu för en politisk massaker här i vårt eget land.

Författare som jag, som inte är medlemmar i detta parti, sitter också häktade och de liberala intellektuella som förespråkar en fredlig lösning utsätts för ständigt nya hot. Jag har skrivit för oppositionen i över fyrtio år och dömdes åren 1971–74 till sammanlagt två års fängelse av olika militärdomstolar.

Sedan tjugo år tillbaka skriver jag för den oppositionella demokratiska vänstern och för kurdiska medier. Av den anledningen dömdes jag en gång på 90-talet. Fängelsestraffet blev den gången uppskjutet, men jag förlorade alla mina politiska rättigheter de följande fem åren.

Min fru, som var förläggare, blev gripen av polisen och satt i häkte i fyrtiofem dagar innan hon dömdes till fängelse i fyra månader under 70-talet.

Under nittiotalet blev hon åter fängslad, denna gång på grund av att hon publicerat två böcker om den armeniska och den kurdiska frågan. Hennes fall tas upp i Helsingforskommitténs rapport om övergrepp som begåtts av den turkiska armén under 1996. Straffpåföljden sköts även denna gång upp, men alla hennes politiska rättigheter fråntogs henne.

Sammanlagt dömdes min fru i fyrtio olika fall på grund av de böcker hon publicerat om armenier och kurder. Det faktum att hennes förlag nästan kollapsade under tryck från regimen, tillsammans med de dåliga fängelseförhållandena, påverkade hennes hälsa så negativt att vi tyvärr förlorade henne i en tid då hon var som mest produktiv. Av alla de fall min fru dömdes för, så blev hon frikänd, utom i ett. Det var när hennes ansökan till Europadomstolen inte hann komma fram i tid.

När kommunen i Diyarbakir ville hedra henne genom att döpa en park efter henne, blev de hindrade av regeringen i Ankara. Trots alla de utmärkelser hon fått och beslutet i Europadomstolen om att hon var oskyldig så vägrade regeringen se henne som något annat än en terrorist. Och detta trots att vi erhållit skadestånd från det turkiska utrikesministeriet. Diyarbakirs kommun överklagade tyvärr inte beslutet och försvarade inte heller min frus namn, i stället böjde de sig för det orättvisa beslutet. Denna handling sårade oss efterlevande än en gång. Min framlidna maka hade varit aktiv i PEN-klubben och kämpade hela sitt vuxna liv för såväl fängslade författare som för dem som tvingats leva i exil. Det hade hedrat oss alla om hennes namn fått ge namn åt en park.

Förlaget ”Belge” har flera författare knutna till sig och flera av dem är bosatta i Sverige. Till exempel Kiymet och hennes författande make och Sebuktay Kaan. Berjin Khaki bor i Finland och min önskan är att PEN även kämpar för Berjin. En av de författare som min fru Ayşe Nur Zarakolu publicerade, heter A. Kadir Konuk. Han blev dömd att avrättas, men tack vare internationella protester undkom han och İlyas Has döden år 1984. På nittiotalet, när inget annat förlag ville ge ut Mehmed Uzuns böcker i Turkiet, gav min fru Ayşe Nur Zarakolu ut hans böcker. Förlaget Belge har även försvarat yttrande- och tryckfriheten inom oppositionens kretsar och har kritiserat det våld som förekommer inom vissa vänsterorganisationer.

Jag har sedan femton år tillbaka publicerat Förläggare-föreningens yttrande och pressfrihetsrapporter och känner mig i dag lurad, arg, frustrerad och besviken.

Parallellt med att vi varnade regeringen för att genomföra de nya rättsliga reformerna, gav jag också pressfrihetsrapporten till domaren som åtalade mig. Jag hoppades att den skulle tas i beaktande vid en avgörande bedömning. För, även om politikerna inte genomför de nödvändiga rättsliga ändringarna, önskar jag att de med liberal vilja ska bidra till att skapa en praxis som stärker demokratin.

För att försöka förhindra ”antiterrorlagen” TMY:s begränsning av tryck- och yttrandefriheten, medverkade jag i Pressrådets kommission 1994-1995. Jag hade då redan arbetat som ordförande för Fängslade författares kommitté i turkiska PEN.

Kommittén hade visserligen begränsade möjligheter att åstadkomma de förändringarna som var nödvändiga, men så länge den fanns så fängslades inte fler journalister. Vid amerikanska förläggar-föreningens årliga möte påminde jag om mordet på Hrant Dink och informerade även om ökningen av hatbrott.

Jag deltog även i den femte nationella presskongressen, som sedan 1939 anordnats av Turkiska Republikens Kultur-ministerium, och som ordförande för pressfrihetens kommitté lade jag fram ett reformförslag. Svaret blev att jag fängslades.

Något liknande upplevde också professor Baskın Oran och professor Kabaoğlu som anlitades av regeringen för att skriva en rapport angående minoriteters rättigheter. Trots sitt officiella uppdrag tilläts de utstå hotelser från ultra-nationalistiska och rasistiska kretsar, de förolämpades och var nära att bli lynchade. De som förolämpat dem blev dock frikända, medan den turkiska domaren försökte få Oran och Kabaoğlu straffade.

Genom att anklaga mig för att vara en misstänkt terrorist och genom att offentliggöra att jag haft samröre med illegala organisationer vill regeringen smutskasta mig och skada min familjs ära i samhället. Jag tolkar deras handlingar som ärekränkande och anser att de visar respektlöshet mot de institutioner som vi tillsammans kämpat för att reformera i enlighet med grundläggande mänskliga rättigheter. Jag har sedan 1988 kämpat för att de så kallade ”12 September-kuppmakarna”, som begått brott mot mänskligheten ska ställas inför rätta. Är det ett brott?

Man strävar efter att misstänkliggöra mig och utmåla mig som en opålitlig person. Man vill dra misstankar över de människor och institutioner som är i kontakt med mig.

Händelser likt denna förekommer i alla totalitära regimer och polisstater, men att uppleva det under en regering som påstår sig vara reformistisk, är oerhört smärtsamt. Min advokat, Sennur Baybuğ, ansöker varje månad om att jag skall friges och påpekar orättvisan i att jag nu åter sitter fängslad.

Hade detta skett i någon av 1920-talets ”Istiklal”-domstolar, eller under de krigslagar som gällde 1940 och 1971 hade det inte förvånat mig alls. Men det är en skam när vi inser att Magna Charta ännu inte trätt in i våra liv på 2000-talet. Det är inte bara en skam för mig, utan också för de hundratals journalister, borgmästare, människorättsförsvarare med flera som i dag sitter fängslade. Men mest av allt är det smärtsam och pinsamt för mitt land.

För mig är detta ordens slutpunkt.

Ragip Zarakolu
Säkerhetsfängelse nr 2, Typ F

Not: De har ännu inte kunnat bevisa att jag begått något brott. Så att jag nu sätts i fängelse innan jag ens ställts inför rätta, innebär att jag straffats på förhand.