Tyst belägring

Suzanne Ibrahim är en välkänd syrisk poet, författare och journalist. Kvinnors vardag och rättigheter i Syrien har präglat hennes författarskap och journalistiska arbete. Efter att ha blivit hotad och attackerad av både regimen och rebellerna i Syrien på grund av sina texter, lämnade hon landet. Hon kom till Östersund där hon i dag är fristadsförfattare. Här publicerar vi ett utdrag ur hennes kommande bok som består av dagboksanteckningar från kriget i Syrien. 

29 november 2018 Text: Suzanne Ibrahim Översättning från arabiska: Marie Anell

Fredagen för Khaleds barnbarn, 22 juli 2011
Hemma i stadsdelen al-Qaboun, Damaskus

Jag vaknade klockan åtta. Drack mitt kaffe som vanligt. Jag blev varse att min mobil saknade täckning när jag skulle sätta den på laddning. Jag försökte ringa till Homs, som jag gör varje morgon och upptäckte att den fasta telefonen också var tyst. Jag tittade ut genom fönstret på gatan. Fullständigt lugnt och tyst. Inte en enda bil som gav ifrån sig ljud! Det gjorde mig förvånad och undrande: Skulle det här bli ännu en dålig fredag?

Det var hett, en lätt vind gungade de tjocka löven under mitt fönster. Inte en rörelse, inte ett ljud … till och med duvorna var försvunna!

En vit fjäril cirklade runt. Ljud steg upp från motorn på en vattenpump och shejkens röst hördes från moskén. Ljudet av en metalljalusi som drogs upp på en affär. En täckt pick-up, en annan bils signalhorn. Cissus striata-buskens frodiga gröna grenar böjde sig i vinden. Fjärilen cirklade runt den väldiga busken.

Nyhetskanalen al-Arabiya visade ett inslag om gränsen mellan Syrien och Irak och kontrollen av syriernas rörelser i byn al-Baghus, som bredde ut sig över gränsen. Byn tillhörde staden al-Bukmal, vars centrum belägrades av syriska armén, enligt inslaget.

Flera minareter kallade till middagsbönen. Den följdes av fredagspredikan, som jag inte begrep någonting av.

Nyheter om demonstrationer började strömma ut från al-Jazira: Daraa, al-Kiswa, Idlib … medan den officiella syrisk televisionen tillbakavisade nyheterna genom sitt nätverk av reportrar. På textremsan med senaste nytt läste jag: Begränsade folksamlingar på spridda ställen; Enstaka folksamlingar på några ställen i Idlibområdet.

Jag spetsade öronen och tittade ut genom fönstret. Mitt synfält var begränsat. Gatan sträckte sig ungefär 50 meter söderut och slutade i en kurva, och norrut 10 meter för att sedan svänga av mot stadsdelen Tishreen. Det fanns ingen annan möjlighet att undersöka om någon demonstration pågick i stadsdelen än genom fönstret. Men jag hörde ingenting. Det ställe som demonstrationerna brukade utgå ifrån låg en kilometer från mitt hem. Vindriktningen avgjorde om ljudet skulle nå mig. Mer än en gång hade jag hört ropen på regimens fall skalla sedan de bedjande lämnat moskén efter fredagsbönen, liksom många kvällar efter aftonbönen.

På satellitkanalen al-Jaziras skärm sade ett ögonvittne, Ayman: 10 000 demonstrerar i Kafr Nabl, armén omringar och tar över staden, griper människor och skjuter skarpt på måfå! Syrisk teve uppgav: Beväpnade personer öppnar eld mot civila och mot styrkor som upprätthåller ordningen i Kafr Nabl i Idlibområdet. Och den sände nyheter om en begränsad skara, inte mer än 150 personer, i al-Kiswa i Damaskus utkanter. I motsats till vad al-Jazira rapporterat.

Al-Jazira: Omfattande demonstrationer som kräver den syriska regimens avgång i Hamas centrum. Omfattande demonstrationer som kräver regimens avgång i Latakia. Demonstrationer har satt sig i rörelse i Homs och genomförs lugnt utan sammanstötningar med säkerhetsstyrkorna, enligt ögonvittnet Abu Sultan från al-Rastan.

Al-Jaziras källor: Syriska säkerhetstjänsten belägrar stadsdelen al-Qaboun i Damaskus!

Två duvor pickade frön, hanen rörde sig runt honan. Lugnet låg fortfarande lägrat och det fanns inget liv på gatan.

Jag läste i Lilits bok att det inte förekom några religiösa krig alls innan monoteismen uppstod och att termen modern idolatri har lanserats för att beskriva huvuddraget i det moderna samhällets tänkande, en position som de flesta intellektuella intar. 

Den tankefrihet som moderna intellektuella kräver fanns i överflöd på paganismens tid, som den kallades. Ett samhälle kunde ha mer än tjugo gudar och om en ny dök upp så utgjorde det inget allvarligt problem som föranledde ett förödande krig. På så sätt blev den nya idolatrin lika med tankefrihet på alla områden, särskilt inom tron.

Jag tänkte: Vi lever i en bedräglig idolatri. Varje trosriktning ger den ende guden en form och ett namn och tolkar Koranen som det passar den. Pluralism är det naturliga och inte uniformitet! Det ställs krav på politisk, ekonomisk och kulturell pluralism – hur skulle vi kunna åstadkomma det i skuggan av den religiösa uniformiteten, där varje part kallar den andre otrogen. Kanske skulle någon part, av andlig upphöjdhet, vara böjd att garantera den andre tolerans, men inte jämlikhet.

Jag tänkte: I min nästa roman kan jag samla ihop Scheherazade, Lilit, Atalante jägarflickan, Prärieflickan och Amelia Earhart, den första kvinna som flög över Atlanten, som mina idoler.

Klockan halv sju på kvällen. Telefonförbindelserna var fortfarande avbrutna. Begränsade och försiktiga rörelser förekom på gatan. Duvorna satt på fönstrens metallgaller och lusade av sig. En aptitlig doft nådde min näsa. Det var doften av melasstobak från grannens vattenpipa, som han satt och rökte på sin balkong rakt under mitt fönster. Kvällen kom stilla och månen, som blivit 21 dagar, sken på en mjuk kulle vid horisonten. 

Alla kommunikationer var fortfarande avskurna.

Lördagen den 23 juli

Jag vaknade strax före gryningsbönen. Genast försökte jag försäkra mig om att kommunikationerna var tillbaka, men mina förhoppningar grusades. Mobilen och den fasta telefonen var tysta som i graven. Jag tittade ut genom fönstret för att se om månen stigit på himlavalvet. Morgonstjärnan dansade, kanske var det planeten Venus eller al-Zuhara. Det var inte lätt att somna om sedan kallelserna till gryningsbönen hade börjat ropas ut från de många moskéerna runt mig.

***

Jag var fortfarande i mitt rum, som svävade avskilt från världen. Jag bestämde mig för att gå ut och ringa till min familj och lugna alla. Inombords viskade det: Är det möjligt att Salah inte försökte kolla att jag mådde bra i går? Kom han? Blev han hindrad från att komma in efter att jag läst nyheten om att stadsdelen belägrats? Härifrån kunde jag inte se någonting och jag vågade inte gå ut på fredagarna sedan protesterna brutit ut?

Efter morgonduschen började jag göra mig i ordning för att gå ut, men i hjärtat viskade det fortfarande: Kanske Salah kommer … tänk om han kommer när jag har gått hemifrån i stället för att ringa?

Strax före elva kom min vän Salah, med tydlig ängslan i blicken. Han berättade om läget i området, vägspärrar hade satts upp i massor, i varje korsning och på varje gata. Han hade försökt ta sig in två gånger under gårdagskvällen, men vaktposterna vid vägspärrarna hindrade honom för att han inte skulle råka illa ut och några av dem lugnade honom: Om din släkting har stannat inomhus har ingenting hänt henne!

Jag bestämde mig för att gå ut, ta med min laptop och tillbringa lite tid hemifrån så att jag kunde kontakta min familj och mina vänner, eftersom de säkert var utom sig av oro. Från mitt hem till huvudgatan (ett avstånd på mindre än en kilometer) passerade vi fem militära vägspärrar vars vaktposter granskade våra id-kort och några av dem bad oss öppna bakluckan på bilen. Kön av bilar växte. Jag hade knappt kommit fram till huvudgatan innan täckningen på mobilen var tillbaka – den var blockerad bara i mina kvarter – och jag ringde ett snabbt samtal till familjen. Vårt mål var Linas kafé i Abou Roummaneh, där vi satt i två timmar. Under den tiden ringde jag min familj igen och gick in på internet via 3G. Sedan handlade vi det nödvändigaste och vände tillbaka för att ta oss igenom samma vägspärrar en gång till.

Vid en av avspärrningarna såg jag ett högt och smalt litet metallbord där en kulspruta tronade och bakom det en soldat. De flesta vaktposter vi passerade var påfallande unga, knappt över 20 år. Alla hade full fältuniform och gevären över axeln, trots hettan. Några hade vita papper i handen, som jag senare fick veta var namnlistor över efterlysta. Därför undersökte de id-korten innan de lät oss passera. Några enheter hade gjort gatan smalare genom att ställa sopcontainrar på tvären så att bara en bil åt gången kunde komma fram. Till och med minibussen som gick mellan al-Qaboun och al-Thauragatan (Revolutionsgatan) genomsöktes.

En ung grabb kom bärande på en aluminiumbricka med ett litet glas och en bombilla och räckte till en soldat. Soldaten hade en urdrucken juiceflaska som nu innehöll kallt vatten framför sig, fruset till och med. Han slog lite vatten som smält i hettan på sin hjälm som verkade vara av canvas någonstans mitt i. 

En annan vägspärr med flera vaktposter var rest intill snabbköpet där jag brukade handla, vid den lilla bron fem meter innan man kom fram till mitt hus. Några soldater låg i skuggan vid väggen, för att undkomma den brännande julisolen. Enheterna kollade inte mitt id-kort. Kanske letade de inte efter kvinnliga efterlysta. Salah följde mig hem och gick sedan. Resten av dagen tillbringade jag som vanligt och natten var lugn.

Morgonen dagen därpå gick jag ut för att gå till jobbet. 
Vaktposterna, vägspärrarna och gevären var fullständigt försvunna.