Underjordisk journalistik i Eritrea

Eritrea har länge hamnat sist på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Trots detta riskerar många journalister sina liv för att rapportera om det som sker i landet. En av dem är journalisten Stefanos Temolso som under sex år använde sig av en hemlig identitet för att rapportera inifrån det styrande partiet. När det blev för farligt tvingades han fly. För Dissidentbloggen skriver han om hur det var att arbeta som journalist under täckmantel. 

8 april 2015 Text: Stefanos Temolso Översättning från engelska: Anna Strandberg

Det hade gått nästan ett halvår efter att jag bestämt mig för att skriva om min erfarenhet av journalistik i Eritrea. Eftersom jag varit samvetsfånge väntade jag på att få en chans att avslöja regimens brutalitet i behandlingen av sina medborgare. Naturligtvis hade jag aldrig trott att regimen skulle slå ner på den snålt tilltagna fria press som existerade då. 1988, under den så kallade första offensiven, försökte så gott som alla privatägda tidningar skriva objektivt, om än på ett partiskt sätt till Eritreas fördel. Allting som skrivits i neutral ton skulle ha varit rena självmordet för en tidning och dess utgivare eller ha lett till att korrespondenten fängslats för landsförräderi.

Så kom nyheten att den eritreanska armén hade drivits bort från sin förskansade försvarsposition och att nästan en tredjedel av Eritrea befann sig under etiopisk ockupation. Jag minns intervjun som BBC höll med eritreanska krigsfångar medan den eritreanska televisionen Eri-TV (Voice of Truth) eller radiostationen Dimitsi Hafash (Voice of the masses) förblev helt tysta om kriget. Regimen hade för vana att inte avslöja sina nederlag och den enda gången i sin historia som den gjorde det var under den andra offensiven. Alla blev förvånade när radion gång på gång hördes anmäla: ”Fiendestyrkorna har intagit Badme efter att ha anfallit våra styrkor i chockvåg efter chockvåg”.

Återverkningarna av den tredje offensiven var så enorma att det uppstod en spricka i regimens ledarskap. De reformvänliga ministrarna och parlamentsledamöterna krävde en utvärdering av kriget vilket presidenten vägrade gå med på. Så de började använda de privatägda tidningarna för att avslöja felen i diktatorns politik. De olika tidningarna började intervjua dem flitigt och opposition mot regimen kom i öppen dager. Kort sagt blev de privatägda tidningarna ett språkrör för de reformvänliga ministrarna.

Det var bara några dagar efter den tredje offensiven som jag frigavs mot borgen. Naturligtvis ville jag få utöva min yttrandefrihet för första gången även om det skedde under pseudonym. Jag känner stor sorg för dem som skrev under sina egna namn och föll offer för den skoningslösa regimen. En av dem var min käre vän Seyoum Tsehaye, frilansjournalist och erfaren fotograf.

Seyoum hade också tillfångatagits när han befann sig i fält i ingenjörstrupperna, enbart för att han sågs som självständig och småborgerlig. Jag rådde honom att inte skriva någon artikel i sitt riktiga namn. När jag sa: ”Seyoum, se hur det gick för mig. De här människorna är skoningslösa och de kan låsa in dig för gott”, brukade han svara: ”Det enda de kan göra är att sätta mig i fängelse.” Självklart trodde ingen av oss att han och andra journalistkollegor skulle komma att fängslas isolerade från yttervärlden under nästan tretton långa år. Jag minns att Seyoums frihetsberövande skedde bara en vecka efter att vi hade suttit med varsin öl på en bar och pratat om artiklar som vi brukade skriva.

Tillbaka till saken. Jag fängslades själv cirka fem veckor efter att Seyoum hade häktats. Mitt ”brott” var att jag hade vägrat bli medlem av PFDJ (Folkets Front för Demokrati och Rättvisa) och att jag hade döpt min son till Mussie till minne av den framlidne Mussie Tefamichael, ledare för den demokratiska rörelsen 1973 i EPLF (Eritreanska folkets befrielsefront). Men eftersom de inte lyckades döma mig för dem punkterna, dömde de mig i stället skyldig till oaktsamhet, ekonomiskt sabotage med mera. Hur som helst, efter att jag hade avtjänat de återstående sju månaderna av det orättfärdiga fängelsestraffet (på fyra år och fyra månader) hade jag turen att få anställning som ekonomichef på ett rederi som hette Wongobo Shipping and Chartering PLC. Rederiet ägde ett fartyg som var registrerat under det prestigefyllda norska klassningssällskapet Det Norske Veritas. Företaget ägdes av Dawit Berhane som var nära vän till diktatorn Isaias Afewerki, men som numera bodde i Norge som flykting. Jag såg detta tillfälle som en möjlighet att arbeta som journalist under täckmantel.

I samma veva publicerades min första roman som genat blev en bästsäljare. Jag hade inte något kapital att investera under den tiden, så det var PFDJ:s förlag Hdri Publishers som gav ut den. Det innebar att jag fick gå till PFDJ:s huvudkontor och träffa högt uppsatta personer. På det viset blev det enkelt för mig att föra de ökända säkerhetsagenterna bakom ljuset. Jag blev intervjuad sammanlagt tre gånger av deras tv-station. Alla trodde att jag gick i deras ledband.

Wongobo Shipping blev en skyddad zon för mitt förtäckta journalistiska arbete. Jag hade i smyg påbörjat en attack mot PFDJ med mitt skrivande. Det finns inget så förödande för PFDJ som att man informerar allmänheten om deras försyndelser. Men jag behövde ett forum för att publicera mig. Jag var en flitig läsare av Awate.com (en diasporabaserad webbplats som skriver om eritreanska frågor) och tog därför kontakt med dem. I deras ögon var jag dock en PFDJ-bandit som var ute efter att smutskasta dem och de låtsades därför inte om mina första kontaktförsök. Men när jag framhärdade och visade att jag menade allvar med mitt arbete, fick jag till slut positiv respons från webbplatsens redaktör. Vi blev genast väldigt goda vänner.

På den vägen började jag skriva under pseudonymen Lieutenant Tesfu Kidane. De gav mig en bärbar dator, ett USB-minne och en kontorsplats med bra internetuppkoppling där jag ostörd kunde sitta och skriva mina nyhetsartiklar. Jag satt oftast där innan alla andra kom dit på morgonen. När jag var klar och hade redigerat artiklarna kopierade jag över den till mitt USB-minne. Sedan valde jag en lämplig tidpunkt när jag kunde gå till den verkställande direktörens kontor och snabbt skicka iväg den med e-post. Nästa dag skulle Awates webbsidor innehålla en artikel om ett visst möte med PFDJ:s makthavare, eller vad som avhandlats på en konferens, eller senaste nytt om någon aktuell händelse.

Att vara en journalist under täckmantel i Eritrea var som att gå omkring med en dödsdom och jag har fortfarande skuldkänslor för de människor som blev syndabockar på grund av mitt arbete. Jag fick senare veta att Ali Abdu, regimens dåvarande informations- och propagandaminister, blev så rasande att han misstänkte medlemmar på departementet. Jag blev mycket ledsen när jag senare hörde att han tvingat flera anställda att ge honom sina e-postlösenord så att han kunde avslöja deras hemliga korrespondens. Några hamnade i fängelse och några flydde. Det är ledsamt att Paulos Kidane (journalist och skådespelare) dog när han försökte passera gränsen till Sudan, men vissa säger att han dödades av regimsoldater. Som vanligt gavs ingen officiell version om vad som hänt med honom. Det är priset för att vara hemlig korrespondent i Eritrea.

Efter två och ett halvt år började jag känna mig otrygg. Naturligtvis var det ingen som visste vad jag höll på med, inte ens min fru, men tanken att bli upptäckt blev mardrömsaktigt för mig. Jag blev irritabel och labil. Jag började till exempel att öppet konfrontera människor som talade i positiva ordalag om regimen. En kväll drevs det till sin spets när jag satt på en pub med en vän och hörde en person lovprisa regimen och vi startade ett våldsamt gräl. Min vän trampade mig på foten för att få mig att sluta, men jag blev en aning känslomässig och yttrade åsikter som skulle kunna förpassa mig till regimens fängelsehålor. En annan gång när jag åkte taxi och taxichauffören började prata om bensinbristen, ilsknade jag till och skällde ut regimen.

Det var ett svårt beslut, men jag bestämde mig till slut för att fly ur landet medan jag fortfarande hade chansen.

Nu, efter nästan tio år, läste jag Ali Abdus artikel där han hävdade att han varit korrespondent för Awate. Han skrev också att han fått betala ett högt pris för detta och att det var den grundläggande anledningen till hans konflikt med Isaias Afewerki. Det behöver knappast sägas att sanningen är den motsatta. Ali Abdu var den fria pressens ärkefiende och diktatorns högra hand. Kanske tror han att Lieutenant Tesfu Kidane är död och att det inte finns någon som kan säga emot honom?

Den här artikeln skriver jag till minne av de människor som betalade med sina liv för att försöka hålla den fria pressens fackla brinnande. En dag kommer vi att kunna skriva hemma i Eritrea igen utan att behöva vara rädda för en grym regim. Men till dess uppmanar jag varje journalist att uppvakta världens ledare med krav att de ska sätta press på den eritreanska regimen så att de friger alla eritreanska journalister som ruttnar bort i landets fängelsehålor.