Ungerns demokrati i spillror

Den ungerske premiärministern Viktor Orbán och hans parti Fidesz förfogar över en tvåtredjedelsmajoritet i parlamentet och använder den för att förändra landet i grunden. Den kanadensisk-ungerska historikern Éva S. Balogh, som driver den internationellt uppmärksammade bloggen Hungarian Spectrum, beskriver det politiska landskapet i Orbáns Ungern.

20 december 2011 Text: Éva S. Balogh Översättning: Peter Karlsson och Daniel Gustafsson Pech

I slutet av oktober 2010 rapporterade Associated Press att Christoph von Dohnanyi, välkänd tysk dirigent och barnbarn till den ungerske kompositören Ernő von Dohnányi (1877–1960), hade ställt in ett par framträdanden vid Ungerns statliga opera eftersom han inte ville ”uppträda i en stad vars borgmästare lät två välkända högerextremistiska antisemiter ta över ledningen över en teater”.[1]

Éva S. Balogh driver den engelskspråkiga bloggen Hungarian Spectrum, som har många läsare runt om i världen. Hon lämnade Ungern som ung student 1956 efter att Sovjet krossat den anti-kommunistiska revolten i Ungern. Hon emigrerade först till Kanada och flyttade senare till USA för att fortsätta sina studier. Efter att ha doktorerat undervisade hon i östeuropeisk historia och var dekan vid Yale-universitetet. Hennes publikationer fokuserar på ungersk historia mellan de båda världskrigen. Hon var i oktober 2011 med om att grunda opinionsgruppen Canadian-Hungarian Democratic Charter.

 

Teaterälskare i Budapest – och det finns det många av i en stad med ett nittiotal teatrar – anordnade en demonstration där man krävde att man skulle upphäva borgmästarens beslut, som fattats i strid med de sakkunnigas rekommendationer. Utnämnandet av två extremistiska antisemiter var ett politiskt beslut, troligen dikterat av premiärminister Viktor Orbán. Orbán är villig att göra eftergifter till eller till och med samarbeta med extremhögern om det kan tjäna hans politiska mål. Som Al Kamen på Washington Post skrev för inte så länge sedan: ”Viktor Orbán har ingen aptit för demokrati.”[2]

Även i Europa anser kommentatorer att premiärminister  Orbán är antidemokratisk och autokratisk. Samma uppfattningar hörs även i Europa. Ian Bremmer noterade i Financial Times att ”Orban har vikit av från en urgammal grekisk väg, en väg som underbygger hela Europeiska Unionen – nämligen demokratins väg”. Bremmer beklagar att EU inte bara ”saknar institutioner som kan hålla efter medlemmarnas ekonomi … oroväckande nog finns heller inga institutionella eller juridiska åtgärder att tillgripa för att få dem att tillämpa regler” som skulle kunna garantera demokratiska och medborgerliga rättigheter.[3] Jan-Werner Mueller anför samma klagomål i Guardian. Uppmärksamheten är riktad mot den ekonomiska krisen, medan ingen bryr sig särskilt mycket om ”det som sker i Budapest – att rättssäkerheten nedmonteras, att oppositionella medier systematiskt försvagas, att en ny nationalistisk och på många sätt auktoritär konstitution skapats – vilket kan sägas vara ett större frågetecken för den europeiska integrationen än problemen med euron”.[4]

Vad är det då som har skett? Hur har det kunnat hända? Åren 1989–1990 ansågs Ungern vara en förebild bland de forna socialistländerna och genomfört ett ”mjukt” systemskifte grundat på en kompromiss mellan företrädare för den sittande regimen och företrädare för oppositionen. Denna fredliga förändring gick att genomföra eftersom Kádárregimen, som med hjälp av sovjetisk militär hade lyckats slå ned ett spirande försök till flerpartisystem 1956, under sina sista år inte längre var någon hårdför diktatur.

Men det som 1989–1990 var en otvetydig fördel blev senare ett hinder. Endast några tiotal personer hade varit inblandade i de förberedande förhandlingarna. Även om den gamla stalinistiska konstitutionen från 1949 skrevs om helt och hållet förekom det inga omfattande diskussioner i landet av nyckelfrågorna. Det folk hoppades på var bättre ekonomiska förhållanden; för dem kom landets politiska struktur i andra hand.

Och så kom besvikelsen, för med demokratin följde en existentiell osäkerhet, dramatiskt försämrad levnadsstandard, hög arbetslöshet, och till råga på allt hemlösa. Det var saker ungrarna inte alls var vana vid. Det var tjugo år sedan, och folk väntar fortfarande på det ekonomiska uppsving som man hade hoppats på i slutet av 1980-talet. I stället följde det ena åtstramningsprogrammet efter det andra, eftersom man i den nya politiska eliten antingen var oerfaren eller ansvarslös. Ibland både och.

Numera kan 50 procent av de röstberättigade inte ens välja ett parti de skulle kunna tänka sig att rösta på, men i parlamentsvalen för ett och ett halvt år sedan valde 52,73 procent Viktor Orbáns parti, Fidesz-KDNP. Det var en jordskredsseger som gav 67,88 procent av platserna i parlamentet. Det betydde att Orbán hade lyckats få det han ville ha, en tvåtredjedelsmajoritet som gav honom möjlighet att förändra landets politiska struktur i grunden. Troligen insåg de flesta inte vad denna supermajoritet innebar för fara för den maktfördelning som är nödvändig i varenda demokrati. De var trötta på att vänta på det förlovade landet, som bara tycktes längre och längre bort, inte minst i ljuset av den ekonomiska krisen. De hade fått nog av reformer och ville inte höra mer tal om åtstramningar. Orbán lovade ett paradis med detsamma.

Hade de socialistisk-liberala regeringarna mellan 2002 och 2010 då varit så hemska? Nej, det hade inte. Befolkningens förväntningar var alltför stora och trycket från Viktor Orbán i opposition var skoningslöst och hätskt. Han uttryckte sin grundläggande politiska filosofi i oförsonliga attacker på regeringen. När April H Foley, USA:s Ungernambassadör 2006–2009, påpekade för Orbán det i en demokrati är så att oppositionen försöker kompromissa med regeringspartierna svarade han att det kanske gick till på det viset i väst, men inte i Ungern, där finns bara ett enda politiskt mål: att vinna valen.

Vann gjorde han, och det med en marginal som ger honom möjlighet att göra vad han vill. Han kan vända uppochner på hela landet, och om han inte har någon ”aptit för demokrati” kan han göra sig av med den. Och det är vad Viktor Orbán håller på med för tillfället med hjälp av hundratals villiga ideologer som andlöst väntat på sin tid.

Ja, det har förekommit flera felsteg, men dessa ”misstag” har framför allt skett i ekonomi och finans-sektorn. Och de berodde på att den plan som hade utarbetats av honom själv och av sin ekonomiska ”högra hand”, som han kallat finansminister György Matolcsy, inte kunde genomföras på grund av motstånd inom Europeiska Unionen. Han fick inte öka budgetunderskottet. Så regeringen har fått improvisera: bankerna har fått högre taxering, privata pensionsfonder har förstatligats och skatter har både sänkts och höjts.

Resten av de viktiga förändringar som genomförts sedan april 2010 var genomtänkta och hade planerats i minsta detalj. Man behöver inte beskriva alla omständigheterna, Viktor Orbán bygger upp en regeringsstruktur och ett politiskt system som har mycket litet att göra med demokrati. Systemet han skapar är i hög grad centralistiskt: staten är överordnad det regionala och kommunala styret. Sjukhus och skolor förstatligas utan kompensation. Denna manöver kräver en ändring av grundlagen, vilket med två tredjedelars majoritet inte utgör något problem. Faktum är att grundlagen har ändrats minst fyra eller fem gånger under det senaste året.

Författningsdomstolens inflytande har blivit kraftigt inskränkt och urvattnat genom att fem nya domare tillkommit, alla handplockade av Orbán. Ett nytt kansli vars chef utses av premiärministern kommer att välja ut de domare som ska ersätta de nästan tre hundra domare som fick gå när den obligatoriska pensionsåldern sänktes från 70 till 62 år. Åklagarmyndigheten har varit i händerna på Fidesz sedan Péter Polt anställdes som riksåklagare 2002.

Viktor Orbán har också en del underliga idéer om utbildning. Ju mer välutbildad befolkning i ett land, desto mer framgångsrikt samhälle och ekonomi, säger det sunda förnuftet. Orbán och hans politiker har valt en annan väg. De sänker åldern för skolplikten från 18 till 16 år. De planerar nedskärningar i högre utbildning, så att färre studenter ska kunna fortsätta till högskola och universitet. Orbán är inte den intellektuella typen och man slås av misstanken att han bara har förakt till övers för folk med intresse för humaniora. Han pratar hela tiden om ett ”samhälle baserat på arbete” och ger exempel på olika sorters fysiskt arbete som ska skapa välstånd åt Ungern. En tämligen bakåtsträvande hållning såhär i tjugoförsta århundradet för en premiärminister i ett relativt välutvecklat land.

Vilken sorts samhälle tänker sig då Viktor Orbán att hans ansträngningar ska resultera i? Först och främst ett samhälle där hans eget parti ska vara styrande i många år framöver. Det klargjorde han redan i september 2008 i ett tal inför en noga utvald publik. Där skisserade han visionen om ett nytt Ungern med bara en ”central makt”, ett styrande parti som innehar makten i årtionden. Enligt honom leder ”dualistisk makt”, vilket betyder ett politiskt system där oppositionen har en viktig roll att spela, bara till överflödigt käbbel som hindrar ett effektivt styre. Kort sagt, Orbán försöker skapa ett system där det finns en opposition, vilket gör att det liknar demokrati, men där oppositionen är så svag att den inte har någon egentlig påverkan på utvecklingen.  

För tillfället är han framgångsrik. Oppositionen är splittrad. På ena sidan sitter en relativt stor grupp av parlamentsledamöter från extremhögern (Jobbik), och på den andra två partier till vänster som inte kommer överens. Dessutom har det ungerska socialistpartiet (MSZP) just splittrats längs den ideologiska linjen. För närvarande sitter Fidesz-KDNP på 262 och Jobbik på 45 av parlamentets 384 platser. Dessa två partier röstar ofta gemensamt. Till vänster hade MSZP 58 platser, tio av dem tillhör nu oberoende ledamöter. LMP, ett parti som är svårt att karaktärisera men vars medlemmar ofta röstar emot regeringen, har femton platser. Kort sagt, regeringen kan göra precis som den vill.

I ett och ett halvt år har Orbán sett till att medierna inte utgör något hinder. En medielag antogs som även om den inte införde direkt censur skapade stora begränsningar för mediearbetare. De är helt enkelt rädda att uttrycka åsikter den allsmäktiga Mediemyndigheten kan anse straffbara och utdela omfattande böter för, något som skadar deras tidningar, radio- eller tv-kanaler. Just nu är de medieföretag som öppet kritiserar regeringen på randen till bankrutt. Företag vågar inte stödja dem med annonsering i rädslan över att gå miste om statliga kontrakt eller att bli måltavla för andra typer av trakasserier. Landets enda liberala radiostation förlorar med stor sannolikhet inom kort sändningsrätten.

Inom public service har Fidesz redan haft inflytande över radio- och tv-kanaler en tid och efter valet blev deras rapportering påtagligt ensidig. Till exempel, 23 oktober samlades 100 000 människor i en demonstration under parollen ”Jag gillar inte den här regimen”. Den regeringskontrollerade statliga tv-kanalen MTV valde att helt enkelt ignorera det. Till och med kommersiella tv-kanaler är motvilliga när det gäller politisk rapportering på grund av rädsla för påföljder. Resultatet är att många människor lever i okunskap om vad som pågår i landet.

Vad som nu saknas för att säkra Orbáns styre under kommande decennier är en förändring av vallagen. Och en sådan ändring är redan på gång. Enligt bedömare kommer den nya lagen att i ännu högre grad förvränga valresultaten. Vid det senaste valet räckte 53 procent av rösterna för att erhålla 66 procent av parlamentsplatserna, den nya lagen gör att samma 53 procent leder till över 75 procent av platserna! I dagsläget genomförs valet i två valomgångar, så att kandidater som halkar efter i första omgången kan sluta överenskommelser i hopp om en plats i andra. Enligt Fidesz planer kommer den andra omgången att slopas. Detta skulle innebära att enda sättet att besegra det sittande regeringspartiet vore att oppositionspartierna kom överens om en gemensam kandidat. Med tanke på hur fragmentiserad oppositionen är kommer detta att bli mycket svårt.

USA:s utrikesminister Hillary Clinton sa vid ett möte med medlemmar ur Ungerns liberala-socialistiska opposition i Budapest att ”nyckelfrågan vad gäller ungersk demokrati är vilken typ av vallag som kommer att antas.” Så länge som ”valen i Ungern är fria och rättvisa kommer ungrarna att kunna uttrycka sin politiska vilja.” Förvisso, men mot bakgrund av vad som hänt under ett och ett halvt års tid kan man inte vara så säker på den saken.