USA: Larry Siems om NSA och digital övervakning

Vad är det för fel på lite digital avlyssning?

Vem drabbas egentligen av den övervakning som Edward Snowden och andra aktivister avslöjat? Vi behöver veta mer, skriver den amerikanske författaren Larry Siems, som nyligen stämt NSA inför rätta. Det vi däremot vet, är att övervakning oftast leder till ännu större inskränkningar.

23 oktober 2013 Text: Larry Siems Översättning från engelska: Alexandra Dumas

”Det är höstacken som ska hitta nålen.”
– Keith Alexander, chef för NSA

För ett par år sedan skrev jag ut en satirisk reklamannons från nätet och satte upp ovanför mitt skrivbord. Avsändaren var den amerikanska säkerhetstjänsten NSA, och bilden visade en förskräckt kvinna som tog sig för pannan. Texten löd: ”Tappat bort bilnycklarna?” ”Regeringen såg att du lämnade dem på byrån.” Annonsen avslutas vitsigt med ”Varsågod”.

Det är förstås lätt att skratta åt annonser som försöker framställa övervakning som en samhällstjänst som ska rädda oss från oss själva. Varken Vita huset eller de amerikanska underrättelsetjänsterna har hittills vågat påstå att de samlar in vår privata information i syfte att skydda oss från våra egna fel och brister. I stället får vi gång på gång höra att den amerikanska regeringens snabbt växande övervakningsbefogenheter är till för att skydda oss från andras fel, nämligen blint hat och onda avsikter. Sommaren 2013 ertappades NSA-chefen Keith Alexander med fingrarna i världens kollektiva informationssyltburk – eller snarare med fingrarna i miljardvis syltburkar runtom i världen – när han i ett tal inför den amerikanska kongressen påstod att den telefon- och internetövervakning som visslaren Edward Snowden just hade avslöjat bidragit till att förhindra omkring femtio ”potentiella terroristaktioner” sedan attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.

Keith Alexanders påstående är svårt att motbevisa – uppgifterna är sekretessbelagda och omöjliga att verifiera. Men det spelar faktiskt ingen roll om det handlade om 5 eller 5 000 terroristaktioner, eller om det fanns några över huvud taget. I jämförelse med det lidande som en eventuell attack hade kunnat orsaka, framstår den omfattande digitala övervakningen som befogad. Ändå verkar vi inte vilja slå oss till ro med den nya sköna nya värld NSA målar upp. Keith Alexander framträdde inte inför kongressen för att vi skulle tacka honom. Vi vet att det någonstans ligger en hund begraven. Men var? Vi har fortfarande inte kunnat tillbakavisa påståendet att kommunikationsövervakningen bedrivs för vårt eget bästa. Vi har fortfarande inte lyckats förklara hur själva övervakningen skadar oss.

För fem år sedan stämdes NSA av ACLU (American Civil Liberties Union), som då representerade människorättsorganisationer som amerikanska PEN, Human Rights Watch och Amnesty International. ACLU hävdade att NSA:s hemliga telefon- och internetövervakning stred mot den amerikanska konstitutionen. Först Bush- och sedan Obama-administrationen försökte få ACLU:s stämningsansökan underkänd genom att hävda att PEN och de andra organisationerna inte kunde bevisa att deras kommunikation hade övervakats av NSA:s hemliga program och inte heller hur det i så fall påverkat deras rätt att kommunicera negativt – vilket skulle innebära att de saknade grund för sin stämning. Tidigare i år gav USA:s högsta domstol Obama-administrationen rätt med fem röster mot fyra, och vår stämningsansökan avfärdades.

Tack vare Edward Snowden vet vi nu att internationell telefon- och internetkommunikation faktiskt övervakas genom PRISM-programmet. Dessutom vet vi att våra telekombolag samlar in och tillhandahåller ”metadata” om alla vara telefonsamtal åt NSA: vem vi ringer, när vi ringer och hur länge vi ringer – även inrikes. ACLU har lämnat in en ny stämningsansökan, som med tanke på den nya information som framkommit inte borde vara möjlig att avfärda. Vid en eventuell rättegång måste ACLU emellertid kunna bevisa att telefondata samlats in och att det skadat organisationerna. Men det är under förutsättning att Obama-administrationen inte gömmer sig bakom etiketten ”statshemligheter”, som man gjorde när staten stämdes för tortyr i efterdyningarna av 11 september-attackerna.

Hur vet vi då att övervakning är skadlig? Om du ställer frågan till tio olika personer, skulle jag tro att nio av dem kommer att peka på två saker: de ökända övervakningssamhällena och sina bokhyllor. Jag tänker på länder som Östtyskland (Stasi och De andras liv), Iran (under shah-regimerna och nu) och Kina (där jag sett hur journalister vid känsliga intervjuer fått plocka ur mobilbatterierna för att intervjupersonerna oroat sig för att mobilerna ska sända även när de är avstängda). Vi vet att dessa länder koncentrerat sig på att övervaka personer i kreativa yrken, av rädsla för deras typiska oförmåga att inordna sig i ledet och deras trots mot konventioner. Gilead, Panem, Camazotz och Världsstaten – vi har läst om en mängd samhällen i en inte alltför avlägsen framtid där tekniken lett till förtryck och intrång i privatlivet i stället för att skapa ett friare och mer varierat samhälle. Men dagens USA är inte sjuttiotalets Östtyskland, inte heller är det Oceanien. Hur träffande är egentligen den sortens jämförelser? Visst, yttrandefriheten är alltid hotad i övervakningssamhällen, men hur ska vi kunna veta om hotet kommer ur själva övervakningen eller om det även fordras en auktoritär regim? Vi har ju fått lära oss att de nya demokratiska övervakningssamhällena endast ska tjäna oss, folket, och skydda oss från terrorattacker. Vad kan vara farligt med det?

Två grupper i USA kan ge oss ett preliminärt svar på frågan. ”De som försvarar den blomstrande övervakningsindustrin brukar påstå att det inte spelar någon roll om övervakningen är överdimensionerad; det skadar ju ingen att spionera på en grupp människor så länge det sker i smyg. Dessutom har man inget att oroa sig för, så länge man inte har något att dölja”. Så står det i rapporten Mapping muslims: NYPD spying and its impact on American muslims som publicerades i mars 2013. Rapporten visade en helt annan verklighet:

”Vår undersökning visar att övervakningen av muslimers vardagsliv skapat ett klimat som präglas av rädsla och misstänksamhet, vilket inkräktar på muslimernas privata och sociala liv. Övervakningen har inskränkt deras medborgerliga rättigheter, såsom att praktisera sin religion, uttala sig fritt och engagera sig politiskt. Samtliga intervjupersoner påstod att övervakningen påverkat dem negativt på något vis. De har bland annat undvikit att ge uttryck för politiska eller religiösa åsikter, uttryckt sig på andra sätt (försiktigare eller genom att undvika vissa samtalspartners), eller upplevt ett tryck från samhället eller den egna familjen att vara mindre aktiva.”

Samtidigt som rapporten publicerades blev det känt att USA:s justitiedepartement granskat samtalslistor och e-post mellan två journalister som varnat för en annan sorts fara. I en artikel i The New Republic i maj 2013 skriver Molly Redden om hur den amerikanska regeringens granskningar av samma medier som bevakar nationella säkerhetsfrågor inskränkt journalisters källskydd: ”Reportern Eric Lichtblau på New York Times, som tillsammans med sin kollega James Risen skrivit en Pulitzer-belönad serie artiklar om regeringens omfattande och hemliga anti-terrorprogram som använt sig av otillåten telefonavlyssning under Bush-administrationen, skrev till mig: ’Flera olika källor har avslöjat att mina telefon- och epostkontakter med vissa personer har granskats av FBI i jakt på läckor till vår NSA-story’.

Nästan alla journalister som granskar den amerikanska regeringens säkerhetspolitik har liknande historier att berätta, precis som många andra av deras kollegor. Eric Lichtblau berättade att han bestämde sig för att sluta skriva om säkerhetsrelaterade frågor under Bush-administrationens sista dagar, efter att ha hotats med stämning av USA:s justitiedepartement. I stället för att ta risken att intervjua den nye justitieministern Eric Holder, föredrog han att rapportera om finansfrågor.”

Såväl amerikanska muslimer som journalister vilka skriver om säkerhetspolitik upplever att de blir aktivt övervakade. Vi andra uppfattar snarare risken att bli avlyssnad som övergripande och slumpartad. Eftersom vi inte känner oss personligen utpekade verkar vi inte heller bry oss om att vissa strån av vår personliga kommunikation råkar hamna i den enorma höstack som Keith Alexander menar borde hjälpa honom att hitta nålen. Jag är ju inte nålen, tänker vi, och därför gör det inget om vi är en del av höstacken. Och det gör väl inget om det råkar hjälpa honom att göra sitt jobb?

Men som alla drängar som försökt få sig ett nyp i halmen vet, kan varje strå lätt förvandlas till en nål. Jag kan inte exakt utpeka varje fara i det nya övervakningssamhället, men jag resonerar så här: Det är viktigt att komma ihåg att NSA:s höstack endast består av strån. Höstacken är bara en samling data över olika individers beteenden. Och varje strå, beroende på hur man betraktar det, kan samtidigt se ut som en nål.

Det är också viktigt att komma ihåg att NSA:s höstack av telefon- och internetdata bara är en av många höstackar på ett stort fält, fullt av data som bland mycket annat innehåller upplysningar om din ekonomi, din hälsa, konsumentbeteenden, vanor i sociala medier och även av bilder från övervakningskameror. Tillsammans utgör alla de där höstackarna en ”övervakningstidsmaskin” som John Villasenor, professor i elektroteknik på UCLA, kallar det. Han myntade begreppet i en rapport från 2011, Recording everything: Digital storage as an enabler of authoritarian governments, där han varnar läsarna för vad som sker med ett samhälle där medborgarna övervakas redan innan de är misstänkta. ”Om en tidigare ostraffad person häktas vid en demonstration, kan underrättelsetjänsten gå tillbaka i tiden och granska personens samtal, resor och möten under senaste månaderna eller åren.”

Villasenor beskriver här maktfullkomliga regimer, men det är viktigt att komma ihåg hur lockande de där höstackarna kan vara även i demokratiska samhällen, och inte bara för regeringar. Något som liknar ett strå för NSA, kan visa sig vara en nål när det betraktas av skattemyndigheten, skilsmässoadvokaten, den hämndlystna polisen eller affärskonkurrenten.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att NSA:s övervakningsprogram faktiskt inte fungerar binärt som andra digitala teknologier, även om det är lätt att tro det. Det handlar inte om ettor eller nollor, fakta eller icke-fakta, hot eller icke-hot, vi eller dem. I NSA:s ögon är vi alla potentiella nollor, de andra, och NSA vill veta allt om oss eftersom vi alla är, eller kan bli, misstänkta. Därför blir det en avgörande fråga om det synsättet verkligen stämmer överens med våra grundläggande lagstadgade rättigheter, vår rättssäkerhet, våra etiska och religiösa rättesnören som fri vilja och individuellt ansvar – och med våra mest fundamentala mänskliga värderingar och erfarenheter. Att du ställer sådana frågor kommer att få NSA att vilja vet mer om dig, inte mindre. Vi måste också förstå att den totalitära galenskapen aldrig är långt borta i en värld som består av en oändlig mängd strån av personlig information. Därför måste vi snabbt bli bättre på att förklara varför den nya sortens övervakning är farlig, så att vi kan hjälpa våra underrättelsetjänster att skydda sig från sig själva.