Utan åsiktshygien blir det inga pengar: om Kinas nya ”sociala kreditsystem”

Kina är i dag det digitala föregångslandet. Här finns flest internetanvändare och här provas den nya tekniken. Men landet har också ett dystert rekord vad gäller att kontrollera medborgarnas digitala vanor – och det som sker i Kina riskerar att spridas i hela världen. Johan Lagerkvist, professor i Kinas språk och kultur, skriver här om landets nya ”sociala kreditsystem” – har du fel åsikter kan du inte betala. 

8 juli 2015 Text: Johan Lagerkvist

USA:s förre president Bill Clinton sade under ett statsbesök i Kina år 2000: ”Vi vet hur mycket internet har förändrat Amerika, och vi är redan ett öppet samhälle. Föreställ er hur mycket det kan förändra Kina. Det råder nu inget tvivel om att Kina har försökt kontrollera internet. Lycka till! Det är som att försöka spika upp gelé på väggen.” Året innan, 1999, i en ordväxling mellan det republikanska partiets presidentkandidater George W. Bush och Gary Bauer i Arizona sa Bush: ”Tänk om internet fick fäste i Kina. Tänk hur friheten skulle breda ut sig.”

Kina är i dag det land som har flest internetanvändare av alla. Enligt den kinesiska internetstatistikmyndigheten CNNIC uppgick landets internetpopulation i februari 2015 till hela 649 miljoner användare. Detta gör Kina till en tummelplats för alla de stora it- och dataföretagen, som man ogärna stöter sig med eller kritiserar. Det är där de provar ut sina allra senaste smarta telefoner och tillhörande appar, innan de når de västerländska sekundärmarknaderna. Internet har verkligen fått fäste i landet, men tvärtemot vad de amerikanska presidenterna förutspådde för femton år sedan så har yttrandefriheten krympt, självcensuren hårdnat och statens censur ökat markant. Enligt den senaste rapporten från organisationen Reportrar utan gränser har Kina under generalsekreterare Xi Jinpings styre hamnat ännu längre ned i rankingen av yttrandefrihet i världen. Bakom Kina, som är på plats 176 på denna lista, finns nu endast länder som Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea.

Den ökade statliga kontrollen av såväl företagens verksamhet som medborgarnas kommunikation på internet kan sammanfattas i följande tidslinje:
* 1994 blir internettekniken kommersiellt gångbar när Kina bestämmer sig för att öppna sig mot ett världsomspännande internet.

* 1994–1999 är en period som till en början kännetecknas av en egendomlig frihetstid. Den statliga kontrollen är upptagen av gammaldags censur i större medier som teve och tidningar, eftersom IT-användarna ännu är relativt få. I slutet av 1990-talet börjar nya privata medieföretag dyka upp, som i avsaknad av begränsande lagar för att sprida information online skapar portalverksamhet med ett eget nyhetsflöde – utanför kommunistpartiets och de statliga myndigheternas kontroll. I slutet av 1990-talet börjar emellertid statsmakten oroas av att privata företag bedriver en fri journalistisk verksamhet online, samt av att internetkaféer växer upp som svampar ur jorden över hela landet. Tumskruvarna dras åt eftersom kommunistpartiets informationsmonopol och självrättfärdigande kan hotas av dessa alternativa kanaler.

* 1999–2004 är en tid då chattrum och bloggar allt mer börjar utvecklas till virtuella offentliga rum för en mångfald av åsikter och friare diskussion om samhällsfrågor, politik och ekonomi. Därför stiftar myndigheterna nya lagar, regler och uppförandekoder för internetföretagen.

* 2004–09 blir en tid av återkommande nedslag på medieutvecklingen av kinesiska internet. Bloggar och sms fortsätter att mobilisera människor till antingen nationalistiska demonstrationer, som mot Japan 2005, eller mot arbetsgivare som inte betalar ut löner, eller mot korrupta partisekreterare som säljer ut bönders gemensamt ägda jordbruksmark. I slutet av decenniet tar myndigheterna nya krafttag mot sms-mobilisering och anonyma bloggare. Man aviserar nya registreringssystem för konton, där människor måste registrera sig med fullständiga namn- och personuppgifter.

* 2009–14 blir ny och ännu snabbare kommunikation i sociala medier och över mikrobloggar – Weibo på kinesiska  ett nytt hot mot enpartistatens stabilitetspolitik.

* 2014–2015 publiceras ett nytt viktigt dokument från statsrådet, Kinas regering. Det beskriver enpartistatens plan för landets nya sociala kreditsystem som kommer att får långtgående följder för all internetanvändning genom kraftigt utökade möjligheter till systematisk och långtgående kontroll av människors beteende och talhandlingar på internet. Samkörning av gigantiska datamängder, så kallade big data, mellan myndigheter och dataföretag gör detta möjligt. Systemet har precis börjat rullas ut i några av de större provinserna, som till exempel Jiangsu och Shandong. En febril aktivitet pågår, inte minst bland de mjukvaruföretag som vill kapa åt sig andelar på den marknad som detta monumentala kontrollsystem skapar. Det planeras vara implementerat och färdigt 2020. Det är ett mycket ambitiöst program som bara beskrivas som ett digitalt panoptikon för att kontrollera individer, företag och den statliga byråkratin – och för att minska oärligheten i det kinesiska samhället och öka tilliten. Dessutom marknadsförs det som bra för att kunna genomföra säker e-handel och därmed främja ekonomisk tillväxt. Men det är inte endast en fråga om att förhindra ekonomiska bedrägerier och att allmänt förbättra moralen i Kina. Programmet innebär att allt som rapporteras om enskilda medborgare, vad de har gjort eller sagt på nätet eller offline, kopplas till deras individuella ID-kort. Personers uppförande, inköp, uttalanden och inlägg – all information som av myndigheterna bedöms vara värdefull – hamnar i en särskild personlig mapp.

Till skillnad från motsvarande system för kreditkontroll som finns i demokratiska länder är samkörning av enorma datamängder inte endast en ekonomisk fråga, utan handlar här även om social kontroll. Kinas sociala kreditsystem ska enligt dokument från den kinesiska regeringen och forskare vid universiteteten även registrerar folks åsikter och till och med ges sig i kast med att poängsätta deras karaktär. Det rymmer alltså även komponenter som ”åsiktshygien” och karaktärsfostran. De kinesiska forskarna gör i sina uttalanden klart att västerländska kreditsystem inte kan överföras till Kina. Det hävdas att fördelaktiga komponenter i utländska system ska tillämpas, men att ett eget system ”anpassat till den kinesiska situationen måste utvecklas”. Att landets jättelika statsförvaltning inte går fri från det digitala panoptikon som nu införs handlar förstås om att göra hela byråkratin korruptionsfri. Det mest talande, som bekräftar att systemet är byggt av en diktatur, är att den politiska makten, det vill säga kommunistpartiet, är den enda samhällsinstitution och del av det politiska systemet som är undantaget från den insyn, kontroll och ansvarsutkrävande som kommer med det sociala kreditsystemet. 

Hur är det då möjligt att kunna genomföra ett så omfattande kontrollsystem? Vilka bakomliggande syften kan finnas? Vad säger kritikerna?

Man skulle kunna hävda att det sociala kreditsystemets ”karaktärsregistrering” är en respons på den utbredda uppfattningen bland kineser att det råder en moralisk kris i samhället: att människor är likgiltiga och oärliga mot varandra och att det råder en brist på tillit i vad som gått från att vara ett samhälle bestående av medborgare till ett marknadssamhälle bestående av konsumenter. Denna uppfattning återfinns också i den ilska som vanliga kineser känner inför den omfattande korruptionen inom hela statsapparaten. Eftersom generalsekreterare Xi Jinping under senare år kraftfullt har genomdrivit en stor rikstäckande kampanj mot korruptionen inom statsförvaltning och kommunistparti har han ökat sin popularitet och legitimitet bland vanligt folk. Den moraliska utrensning som Kinas högsta ledare genomför i statsapparaten kan ses som en spegling till den moraliska uppryckning som måste till också i samhället, bland företag och medborgare så att tillit, samhörighet och vänlighet ska kunna återuppstå i det marknadssamhälle som präglas av frenetisk tävlan och konkurrens. Det finns många som skulle skriva under på att denna uppryckning behövs, och ska det kunna få något synligt resultat måste statsmakten tvinga fram det. Delvis på grund av att få kineser tycks ha kunskaper om de konsekvenser som genomförandet av det sociala kreditsystemet har för den personliga integriteten och hur individers data kan lagras och användas. Min egen gissning är dock att de flesta kineser, även om de visste mer, skulle rycka på axlarna och fortsätta shoppa online och ladda ner nya appar som spårar deras besöks- och köpmönster. Även välutbildade kineser som jag känner säger om det nya sociala kreditsystemet: ”det är en del av framtiden, vi vill ju utvecklas. De allra flesta drar åt samma håll i denna fråga.” Tyvärr är ointresse och passivitet inför de digitala integritetsfrågorna inget specifikt kinesiskt – det är en del av en kuslig global tendens.