Vad händer med yttrandefriheten i Turkiet?

8 januari 2013 Text: Ola Larsmo Illustration: Jesper Waldersten

Det var på julaftons morgon för tre år sedan som den turkisk-kurdiske författaren och juristen Muharrem Erbey arresterades i sitt hem, misstänkt för ”terrorism”. Fängslad är han ännu, tre år senare. Rättegången mot honom och hans medåtalade avbryts ständigt då de kräver att få försvara sig på sitt eget språk kurdiska. Erbey är långt ifrån ensam – Turkiet har i statistiken nu passerat Iran när det gäller vilket land som håller flest journalister och författare inspärrade.

För bara några år sedan såg läget helt annorlunda ut. Turkiet bedrev förhandlingar med EU om ett närmande och ett eventuellt medlemskap, och AKP-regeringen genomförde ett antal reformer som öppnade samhället – så tillät man till exempel det kurdiska språket att användas i undervisning och i tv-sändningar. Turkiet höll på att skaka av sig de sista resterna av auktoritärt styre från 80-talets statskupp, sade en del.

Sedan dess har EU försvagats genom sin ekonomiska kris och Turkiets roll i regionen förändrats genom det blodiga krig som pågår i grannlandet Syrien. Men varken det ena eller det andra är någon ursäkt för allt fler fängslanden av oppositionella och författare.

Vi viker hela detta nummer av Dissidentbloggen åt utvecklingen i Turkiet och vi ger ordet åt en rad turkiska och turkisk-kurdiska författare. Många av dem tar en stor risk genom att påminna om hur yttrandefriheten långsamt snörs av. I somras stod två förläggare åtalade i Istanbul för det förfärliga tilltaget att översätta och ge ut två romaner av de amerikanska författarna William Burroughs och Chuck Palahniuk. På plats fanns även internationella PENs ombud. Och i november besökte en större delegation från PEN Turkiet i samband med Fängslade författares dag, med syftet att uppvakta regeringen och stödja turkiska PEN och andra författare. Internationella PENs ordförande John Ralston Saul skriver i detta nummer om hur hotbilden ser ut – det handlar inte minst om en medvetet vagt utformad anti-terror-lag som kan användas för att förbjuda nästan vad som helst. Förra december fällde inrikesminister Idir Naim Sahin ett yttrande som genast blev ökänt: ”Ibland rör det sig om tavlor, ibland om en dikt, ibland om tidningsartiklar eller skämt – allt detta kan användas för att stödja terrorism”, sade han. Och följaktligen kan också allt detta förbjudas.

Turkiet kan betraktas som ett av Europas största länder. På samma gång är det just nu en allt viktigare aktör i Mellanöstern. Det är av största vikt att vi förstår hoten mot den demokrati som börjat växa i Turkiet – och de som kan förklara situationen för oss är naturligtvis landets egna författare och skribenter. I detta nummer av DB har vi försökt samla en hel bukett av olika perspektiv – från Muhsin Kızılkayas örnperspektiv över yttrandefrihetens moderna historia i landet till den unga filmregissören Mizgin Müjde Arslans eget vittnesmål om vad som händer när man närmar sig alltför känsliga ämnen med sin kamera.

Om Turkiet vill vara en rättsstat måste dess terrorlagar stramas upp och göras förenliga med internationell lagstiftning – det är internationella PENs sammanfattning. Det måste ses som ett första steg tillbaka till de demokratiska reformernas väg. Ett annat steg vore att släppa de ”terroranklagade” som nu suttit fängslade utan rättegång i flera års tid – som svenska PENs hedersmedlem Muharrem Erbey. Som han själv skrev här i Dissidentbloggen i sitt brev från fängelset: ”Livet ska inte vara ett fängelse för tanken utan en skog av möjligheter”.