Vad i nationalismen är oförenligt med fri debatt?

11 september 2016 Text: Ola Larsmo Illustration: Kajsa Nilsson
För nio år sedan, i oktober 2007, lade PEN International fram en rapport om hur lagar om förtal och förolämpning (”Insult and defamation”) användes framför allt av olika makthavare för att begränsa yttrandefriheten. Ett av de länder som framhölls som föredömligt i den rapporten var Rumänien, som nyligen avskaffat just sådana skrivningar ur sina lagar. Men bara sex år senare, 2013, uppmärksammade både PEN och tidskriften Index on Censorship hur Rumäninen över en natt återinfört dem, nu i skärpt form, och varnade för utvecklingen.
 
Sedan dess har den fortsatt i samma riktning i allt fler länder och regioner. På ett märkligt vis går utvecklingen hand i hand med framväxten av starkt nationalistiska partier. Ett tydligt och skrämmande exempel är införandet av artikel 301 i Turkiets strafflagar 2005, som gör det till ett allvarligt brott att ”förolämpa den turkiska nationen”. Det betyder att all kritik av vad staten Turkiet och dess ledare företar sig går att åtala – vilket vi sett allt fler prov på ju längre tiden gått. För tio-femton år sedan var det lätt att tro att sådana lagar var kvarlevor från en fördemokratisk tid, besläktade som de är med äldre tiders ”majestätsbrott” (Lèse-majéste) och snart skulle vittra bort. I stället har de gjort comeback och är ett allt större hot mot yttrandefriheten i snart sagt alla delar av världen.
 
Ett tydligt exempel var när den polsk-amerikanske historikern Jan Gross förra året kom att utredas för brott mot den polska lag som gör gällande att ”varje person som offentligt förolämpar den polska nationen kan dömas upp till tre års fängelse”. Gross fall är intressant: det upprörande påstående han skulle åtalas för, som gällde hur många judar som mördats av polacker under kriget, var ett historiskt påstående som kan vara felaktigt eller sant. Sådant ska enligt vetenskaplig metod debatteras öppet tills man fått fakta att förhålla sig till. Men i stället för en debatt om sanningshalten i påståendet valde statsåklagaren att utreda Gross för ett brott som handlade om ”förolämpande av nationen”. 
 
Något liknande skedde när den tyske satirikern Jan Böhmermann läste upp en satirisk dikt om Turkiets president Erdogan i direktsändning. Han åtalades under den paragraf i tyska lagen som gör det olagligt att ”förolämpa främmande makts statsöverhuvud” – en paragraf som funnits i flera andra länders lagar, till exempel Sveriges, men som strukits just som kvarlevor från förmoderna tider. Återigen: innehållet i Böhmermanns dikt kan diskuteras hur mycket som helst – men just kriminalisera förolämpningen av en stat eller dess statsöverhuvud är att återuppliva ett tänkande från tiden före yttrandefrihetens genombrott. Vad som gör det hela än mer obehagligt är att det rör sig om en trend. Allt fler länder återupplivar eller skärper sådana lagar.
 
Ett tydligt exempel är Ungern, vars strafflag (artikel 334) gör det straffbart att ”förnedra nationalsången, flaggan eller vapenskölden hos republiken Ungern”. Lagen skärptes nyligen med tillägget ”eller förolämpar dem på något annat vis” – med andra ord en riktig gummiparagraf. 
 
Som ett av de största hoten mot demokratin idag uppfattar vi extremisters och terroristers agerande mot oliktänkande. Samtidigt växer ett liknande hot fram i parlamentarisk ordning i många länder. Dessa inskränkningar av yttrandefriheten ursäktas ofta just med ”kamp mot terrorismen” – så till exempel i Turkiet. 
 
Varför är framväxten av nationalistiska partier då så tydligt kopplade till inskränkning av yttrandefriheten? Vad är det i det nationalistiska tänkandet som gör att man inte står ut med en fri debatt om den egna nationen och den egna historien?
Dissidentbloggen har bett ett antal skribenter beskriva denna utveckling, med förhoppningen om att få igång en starkare diskussion om vad som håller på att ske med yttrandefriheten där nationalismen växer sig starkare. Det finns ingenting som säger att starka känslor för det egna landet skulle vara oförenligt med en fri debatt – eller gör det kanske det?