Vad vet vi egentligen om det som sker i dagens Iran?

10 juni 2013 Text: Ola Larsmo Illustration: Saadia Hussain

På brittiska The Guardians lista över vilka länder i världen som ägnar sig åt den mest intensiva webbcensuren kommer Iran högst. I vissa avseenden försöker Iran blockera webb-innehåll med ännu större intensitet än vad till och med Kina gör.

Reportrar utan gränser gör samma bedömning. Den metod de iranska myndigheterna använder är inte bara att stänga av vissa utländska sajter. Man har också ålagt internetkaféer att föra bok över vem som gör vad. Man saktar avsiktligt ned trafiken till utlandet, och det tycks gå långsammare ju närmare vi kommer till valet i juni. Ovanpå dessa rent tekniska åtgärder har vi de gamla vanliga, där polis och andra makten närstående grupper trakasserar dem som ägnar sig åt att tycka alltför fritt i digital form. Reportrar utan gränser berättar att man stängt ned webbsajter för den religiösa minoriteten sufier, arresterat flera bloggare – liksom flera av de advokater som försvarat arresterade bloggare.

Det här låter som det gamla vanliga förtrycket, så som det ser ut på många håll i världen, under olika ideologiska ursäkter. Det är det också. Men den intressanta frågan är varför just Iran utmärker sig i statistiken över de länder som mest desperat försöker kontrollera internet.

De av oss som försökt följa utvecklingen av den digitala yttrandefriheten i några år vet att Iran var mycket tidigt med utvecklad internetanvändning. För bara sju-åtta år sedan talade man om den stora bloggexplosionen i Iran. En av de som ledde den var signaturen ”Hoder”, Hossein Derakshan, som lärde många att skapa sin egen blogg. Han kallade sig inte heller ”bloggare” utan föredrog ”medborgarjournalist”. Han besökte Stockholm 2006, och när jag intervjuade honom passade jag på att fråga honom varför Iran utmärkte sig som ovanligt framåt när det gällde internetanvändning. Derakshan såg två förklaringar. Dels att prästerskapet i Iran inte hade något emot ny teknik ”så länge den tjänade deras syften”. Dels att man tagit bort avgifterna på högre utbildning, vilket spritt kunskaperna i vidare kretsar. ”Hoder” dömdes 2010 till 19 års fängelse – domen handlade om ”samarbete med fientliga nationer”. Derakshan hade nämligen gjort sig skyldig till brottet att ha besökt Israel. I dag sitter han i det beryktade Evin-fängelset.

Det kan låta som en tröst för tigerhjärtan – men den hårda repressionen av internet i dagens Iran visar egentligen på en enda sak – att det finns alltfler i landet som behärskar alltmer avancerad teknik för att ta sig förbi olika hinder och som använder den för att skaffa sig information staten inte vill att man ska ha tillgång till. Ju hårdare polis och prästerskap försöker hålla igen dörren, desto starkare måste trycket på andra sidan vara.

Det nya numret av Dissidentbloggen utkommer lagom till presidentvalet i Iran. Vi har vänt oss till journalister och författare som talar rakt inifrån det digitalt censurerade Iran, och till dem som har specialkunskaper om sådant som inte får diskuteras. Som behandlingen av transpersoner och homosexuella. Ramesh Safavi berättar i sin novell ”Janusansiktet” om en verklighet vi sällan möter vare sig i iranska eller svenska medier. Och under ytan i den islamska republiken bubblar det av sådant som på sikt kommer att förändra den iranska verkligheten, både oroande och hoppfulla tendenser – allt från en ekonomi som är sämre än man låtsas om till ungdomliga subkulturer där trotset mot en rigid stat kan ta sig drastiska uttryck. Naeimeh Doustdar som just nu är fristadsförfattare i Malmö har skrivit ett öppet brev till presidenten Ahmadinejad. Författaren och journalisten Mojgan Ayyari har gått ut på Teherans gator och intervjuat unga tjejer om deras syn på kärlek, sex och nöjen.

Allt det kan ni läsa om i detta nummer av DB. Flera skribenter har också valt att vara anonyma då de skriver just inifrån själva Iran – om saker de inte förväntas diskutera offentligt. Dissidentbloggen startades av detta enda skäl: att vara en kanal för de röster som andra vill stoppa från att yttra sig. Vi är stolta över att nu kunna presentera ett helt nummer på temat Iran – och släppa fram litet av den debatt och den litteratur som det iranska samhället skulle må mycket bra av att odla i full öppenhet, men som de rädda försöker stoppa.