Välkommen till Zon 9 – Etiopien

Det har nu gått exakt ett år sedan de båda svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson arresterades för att ha befunnit sig i Ogadenprovinsen i Etiopien. Det har snart gått ett halvår sedan de dömdes för ”terrorism”. Och ännu sitter de fängslade. Den etiopiske journalisten Mesfin Negash sätter här in domen mot de båda svenska journalisterna i ett större sammanhang – de växande hoten mot journalister världen över.

2 juli 2012 Text: Mesfin Negash Översättning från engelska: Alexandra Dumas

Kör ungefär 25 kilometer söder om Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, och stanna i Kality där landets ökända centralfängelse ligger. Om det är en helgdag kommer du att se många människor som strömmar ner för en stenig väg som leder till Kality-fängelsets bakdörr. Ingen vet hur många fångar som befinner sig i byggnadskomplexet från den ena dagen till den andra. Med största sannolikhet vill många av besökarna se ”journalisterna” (”gazetegnochu” som de kallas på amhariska): Re’eyot Alemu (14), Woubshet Taye (14), Elias Kifle (dömd till livstids fängelse i sin frånvaro), Martin Schibbye (11), Johan Persson (11) och Eskinder Nega (väntar på dom). Dessa journalister är åtalade för terrorism och har ”förklarats” skyldiga av en ”domstol”. Siffrorna inom parentes anger antalet år som fångarna dömts till. Den siste av dem väntar fortfarande på sin dom tillsammans med ytterligare fem andra journalister som dömts i sin frånvaro.

Namnet Kality har på det lokala språket blivit synonymt med ”fängslande av politiska skäl”. Kality är uppdelat i åtta zoner. Fångarna har själva skapat en nionde. De kallar världen utanför fängelset för ”zon 9” och menar därmed att alla människor i Etiopien är en sorts fångar. Det är endast marginella skillnader mellan människorna innanför Kalitys väggar och människorna utanför, det handlar endast om rättegångsförfaranden. Fängelset har blivit en del av varje politisk diskussion, särskilt sedan mer än 40 000 medborgare från hela landet arresterades av regeringen under de två veckorna som följde på 2005 års valomgång. Den välkände medborgarrättskämpen, politikern och tidigare fången professor Mesfin Woldemariam, delade in Etiopiens befolkning i tre grupper: de som sitter i fängelse, de som suttit i fängelse och de som ska sitta i fängelse.

Personer som vill besöka politiker eller fångar som anklagts för ”terrorism” måste visa upp sina ID-handlingar och registreras. De som vill besöka någon som mördat en fembarnsfar eller en gängledare registreras inte. Det är mycket få personer som vågar besöka fångarna – detta på grund av rädsla för repressalier. Och värre än så, fångarna kan utan förklaring nekas rätten att ta emot besökare eller rätten att träffa sin advokat. Ingen av journalisterna har tillgång till böcker eller tidningar. Re’eyot Alemy fick vänta flera månader innan hon kunde få sitt bröst behandlat av en läkare. Jag undrar hur Martin och Johan behandlas i detta avseende. Mina vänner som besöker de andra fångarna har aldrig sett Martin eller Johan. Får de ta emot besök av familjemedlemmar, vänner och andra som stödjer dem? Får vem som helst träffa dem?

Nu för tiden, när jag behöver ge ett slående exempel på situationen i Etiopien, brukar jag börja med att berätta om de två svenska journalisterna som dömdes för ”terroristbrott” i Etiopien. De två svenska journalisterna, Martin Schibbye och Johan Persson, arresterades den 1 juli 2011 i Etiopiens oroliga somaliska region på gränsen till Somalien. Den etiopiska regeringen anklagade dem för att ha tagit sig in i landet illegalt och för att ”stödja terrorism”. Det har gått fem månader sedan ”rätten” dömde dem båda till elva års fängelse. De två journalisternas beklagliga arrestering och efterföljande dom har lett till att situationen i Etiopien till slut blivit mer verklig, personlig och påtaglig för många människor i väst.

Förvånades etiopierna av innehållet i ”terroristanklagelserna” mot de två svenska journalisterna? Var deras påståenden eller ”bevis” övertygande bortom allt rimligt tvivel? Är ”domstolens” beslut fritt från politisk påverkan? Gör de åtalades yrken dem till ett exceptionellt fall? I svenskarnas fall är det mycket lite som förvånar.

Det är inte vad journalisterna gjort eller inte gjort som är grunden till deras arrestering och dom – för att inte tala om deras eventuella frisläppande – utan den etiopiska regeringens beskaffenhet. Genom att förstå regimens ståndpunkt kan man sätta Martin och Johans öde i rätt perspektiv.

Kraftåtgärderna mot journalister och dissidenter i Etiopien infördes och institutionaliserades långt före Johan och Martin dök upp. Regeringen hade inte bara slagit nya rekord när det gällde att sätta mänskliga rättigheter ur spel, den hade dessutom sett till att institutionalisera förtrycket. Före det historiska valet 2005 var attacker mot journalister och uttalade kritiker, med undantag av politiska aktivister, oplanerade, sporadiska och mindre institutionaliserade. Efter det relativt fria och rättvisa valet och allmänhetens efterföljande protester kom regeringen på en omfattande och systematisk metod för att tysta alla kritiska röster.

År 2005 fick premiärministern Meles Zenawis regering ett tufft uppvaknande. Efter att fler än 20 tidningar stängts i valets efterspel, anklagades och dömdes journalister för ”landsförräderi och uppmuntran till våld …” tillsammans med hundratalas oppositionella ledare. Det blev startskottet för institutionaliseringen av förtrycket, i synnerhet mot yttrandefrihet och mötesfrihet.

Regeringens första steg var att förklara sin rätt att med alla medel förtrycka yttrandefriheten. Det genomfördes med hjälp av en samlad kampanj mot den ”oberoende” och ”fria” pressen. Kraftåtgärderna kulminerade i två drakoniska lagar: anti-terroristlagen och CSO-lagen (om ”civila organisationers” arbete). Dessa två lagar gör det i praktiken kriminellt att avvika från den rådande opinionen och förhindrar kampen för medborgerliga rättigheter. De två lagarnas omfattande påverkan uppmärksammades endast ett fåtal människorättsorganisationer innan de började gälla 2009.

Men Etiopien stod därför redan i rampljuset när Johan och Martin kom för att undersöka situationen i Ogaden. Martin och Johan begav sig till Ogaden, där den etiopiska regeringen använde sig av alla lagar och all sin militärmakt för att kontrollera varje aspekt av människornas vardagsliv. Regeringen kontrollerade informationsflödet till och från regionen. Jag kan inte minnas en enda oberoende journalist som vågade bege sig till Ogaden. De få utländska journalisterna som försökte ta sig in i området förvisades genast. Det var helt enkelt förbjudet område för oberoende journalister och för andra som ville göra efterforskningar. De två journalisternas plan på att undersöka situationen i Ogaden trotsade både den synliga och den osynliga kontrollbarriären. Det var därför viktigt att straffa dem på ett sätt som skulle fungera som en varning för andra. De var också där med ”fel” personer, nämligen med medlemmar i den svartlistade gruppen ONLF, Ogaden Liberation Front.

”Terrorismanklagelserna” mot journalisterna har inget att göra med vad de åtalade gjort eller inte gjort i fråga om terrorism, så som världen uppfattar begreppet. Enligt Nicholas D. Kristof på New York Times handlade deras brott om ”mod”.

Situationen som uppkommit beror på premiärminister Meles Zenawis regering som vill klamra sig fast vid makten efter att ha styrt landet i 21 år. Att kontrollera informationens innehåll och flöde har avgörande betydelse för regimens politiska överlevnad. Journalisternas frigivning, i synnerhet i de två svenska journalisternas fall, avgörs av premiärminister Meles Zenawis politiska kalkyl och hans uppgörelser med västvärlden i utbyte mot det diplomatiska och finansiella stöd som han levt på under de två senaste decennierna. Det har gått tre månader sedan EU-veteranen Louis Michel sade att det bara skulle ta några dagar innan Martin och Johan frigavs. Hur lång är en dag enligt EU:s måttstock? Vi har lättare att tro att ett ord från Vita huset innebär en dag mindre i ett etiopiskt fängelse, oavsett om fången är etiopier eller utlänning. Human Rights Watch sade så här: ”Fängslandet av de två svenska journalisterna borde fungera som en varningssignal för hela världen, eftersom det visar att ingen går säker från en orättvis rättegång i dagens Etiopien.”