Vår värsta tid är nu

Prisbelönte filmskaparen och manusförfattaren Anton Jarusj om antigaypropaganda och den alarmerande situationen för hbtq-personer i dagens Ryssland.

17 december 2017 Text: Anton Jarusj. Översättning från ryska: Nils Håkanson.
Anton Jarusj (St Petersburg) är manusförfattare och filmskapare, definierar sig som ”gender fluid” och verksam som hbtq-aktivist. Anton Jarusj vann FIPRESSI-priset på årets filmfestival i Cannes för sin debutfilm ”Tesnota”/”Closeness”. Denna text är en redigerad version av ett tal som hölls av Anton Jarusj i Stockholm den 15 november 2017 i samband med ett program som arrangerades av Svenska PEN på Kulturhuset Stadsteatern för att högtidlighålla Fängslade författares dag. Programmet fokuserade på yttrandefrihet och hbtq-perspektiv. 
 
 
Mina damer och herrar, god kväll.
Tack för att ni kommit hit. Tack för att ni visar intresse för mig och mitt land.
 
Det är i slutet av april. Jag åker tunnelbana. Det är ganska mycket folk i vagnen - alla är på väg hem från jobbet. På en station går det på en kille. Jag möter hans blick men tittar genast ner i mobilen, inser att det är bäst så. Killen hamnar ändå alldeles intill mig. Jag hinner inte uppfatta vad han säger innan det första slaget kommer. Och så en smäll till. Jag hamnar på golvet. Försöker skydda mitt huvud med armarna. Folk sitter kvar på sina platser. Det är inte bara jag som är livrädd. Jag försöker ta mig upp men golvas igen. Någon gör ändå ett försök att försvara mig. Jag hör: ”Bögjävlar ska slås ihjäl”. Och så någonting om judar. Killen får fram en kniv. Jag räddas av en kvinna som ställer sig emellan: ”Ge dig på mig istället!” Han tvekar, går av på nästa station.
 
Året var 2012. En månad tidigare hade Sankt Petersburgs lagstiftande församling antagit den så kallade Vitalij Milonov-lagen om ”förbud mot homopropaganda”. Knappt ett år senare skulle en federal lag finnas på plats, känd som Jelena Mizulina-lagen, med giltighet i samtliga delar av den ryska federationen. Det statliga, homofoba maskineriet var officiellt invigt och började nu rulla igång. Den typen av händelser som jag råkade ut för har sedan blivit en del av vardagen. Offren gör inga anmälningar eftersom de fruktar publicitet och trakasserier, och polisen erkänner aldrig att det kan vara fråga om hatbrott. Enligt en uppgift hos journalisten Michail Danilovitj har sociologen Aleksandr Kondakov kunnat fastställa att ”av 267 rättsärenden under de senaste åren, vilka enligt honom handlat om våld riktat mot personer på grund av deras sexuella läggning, har domstolarna i endast två fall gått med på att detta har varit motivet”. Misshandeln i tunnelbanan blev aldrig ens ett rättsfall. Undersökningsledaren tyckte sig inte kunna styrka att brott hade begåtts.
 
 
Idag är jag 32 år. De senaste 17 åren, större delen av mitt medvetna liv, har jag levt i Putins Ryssland, i ett land där hbtq-personer upplever sin värsta tid sedan avkriminaliseringen av homosexuella förbindelser 1993 och avskaffandet av sjukdomsstämpeln 1999.
 
I slutet av 1990-talet rådde annars en relativt hög grad av personlig frihet i Ryssland. I medier började man öppet diskutera – om än inte alltid så väl genomtänkt eller sakligt − problem som rörde den mest stigmatiserade av alla grupper på den tiden, hbtq-personerna. Kulturlivet hade fingret på tidens puls och reagerade snabbt på de nya impulserna. Nu kom författare som Lida Jusupova, Aleksandr Iljanen, Dmitrij Kuzmin, Margarita Meklina, Vjatjeslav Mogutin, Vadim Kalinin och andra. I musikvideor skildrades samkönad kärlek, kopplingen mellan genus och sexualitet omförhandlades och man flirtade med en queer estetik. Och allt detta i nationella tevekanaler. I reklampauser i filmer av Moodysson, Demme, Almodovar eller Visconti visades 1998 års Sprite-reklam från Röda torget där en skådespelare gestaltar en homosexuell man på ett odelat positivt sätt.
 
På den tiden var jag tonåring och tvungen att dölja att jag var bög. Jag minns mycket väl hur jag försäkrade mina föräldrar om att jag inte alls var ”homo” efter att min storebror fått veta att jag haft sex med kille och berättat det för dem. De trodde honom inte. Men jag började avsky mig själv. Inte för att jag inte vågat bekänna min homosexualitet utan för att jag stillatigande och lögnaktigt fortsatte att stå ut med vardagshomofobin, för att jag deltog i mina närmastes ”bögskämt” bara för att komma undan. Jag var deras medbrottsling.
 
För 15 år sedan deltog jag i mitt livs första prideparad. Men inte i Moskva. Utan 180 mil därifrån, i min hemstad Jekaterinburg. Man kastade visserligen flaskor på oss, men ingen blev misshandlad och ingen dödad. Och under de tre år som följde hade hbtq-personer i Jekaterinburg möjlighet att säga: ”Vi finns här. Vi är likadana som ni. Vi är här för att stanna”. På den tiden fick vi skydd av polisen. Vi levde redan i Putins Ryssland, men myndigheterna brydde sig inte ett dugg om att några typer gick och viftade med regnbågsflaggor. 
 
Jag bor fortfarande i Ryssland. Men situationen har förändrats dramatiskt. Det är därför jag är här idag.
 
Jag har blivit misshandlad många gånger enbart för att jag är bög. Jag har förlorat en vän − han dog för att han var bög. Vad är det då i det ryska samhället eller den ryska mentaliteten som gör att hbtq-personer måste bli alltings syndabock? Det beror på antigaypropagandan; man har skrämt ryssarna med oss homosexuella.
 
Man förnedrar oss, hånar oss, trakasserar oss. Man förbjuder oss att forska i queerrelaterade frågor vid universiteten. Förlagen vägrar att ge ut våra böcker. ”Som författare är ni mycket begåvad, men just det här ämnet – nej, vi vill inte ha någon poliscirkus, vi kan faktiskt få problem”. Ett sådant svar fick Polina Zjerebtsova, författare till den uppmärksammade tjetjenska dagboken Myran i glasburken, då hon försökte publicera sin nya roman i Ryssland. I filmbranschen är situationen likartad. Homosexualitet står på listan över förbjudna ämnen. Tillsammans med nationalism. Om det ändå skulle skymta förbi en positivt skildrad homosexuell person i någon film så blir det bara ett föremål för smädelser.
 
Man avskedar oss från våra arbeten: flera lärare och universitetslärare har ställts utan jobb. Journalisten och programledaren Anton Krasovskij, som kom ut i direktsändning, blev av med jobbet direkt på stället.
 
Man torterar oss och mördar oss. Det brutala mordet på Vlad Tornovoj i maj 2013 skakade en hel värld. Med undantag för de ryska lagstiftarna. Pojken blev mördad då hatkampanjen mot bögar rasade som värst, en månad innan lagen mot ”gaypropaganda” klubbades igenom. Vlad hittades med krossat huvud, otaliga blodutgjutningar och en ölflaska intryckt i analöppningen.
 
I april 2017 kunde Novaya Gazetas Jelena Milasjina berätta om massförföljelser av homosexuella i Tjetjenien, utförda av republikens polis- och säkerhetsmyndigheter. Omkring hundra män blev gripna, anklagade – ibland utan grund − för att vara homosexuella, och ett tiotal mördades.*
 
Ryssland står på gränsen till något som kan bli ett massmord på hbtq-personer. Och det är inte tomma ord. Författare, konstnärer och journalister som följer hbtq-frågor är också i farozonen. Myndigheterna skickar alla i fängelse som inte ger sitt samtycke åt deras politik, alla som öppet kritiserar och försvarar det fria ordet. En liten post på Facebook är tillräcklig för att problemen ska börja: du kan bli misshandlad, rentav ihjälslagen.
 
De senaste 25 åren har 300 journalister blivit mördade i Ryssland.
 
Idag måste författare, journalister, konstnärer, alla som försvarar det fria ordet och yttrandefriheten fortsätta kampen mot den barbariska världsåskådning som kommer till uttryck i allt detta. Vi måste informera folk. Vi kan inte längre låta liv gå till spillo. Vi måste tala om att vi är alla olika men jämlika, i trots mot den aggressiva propagandan mot homosexuella och mot väst. Vi måste öppet diskutera alla sorters diskriminering och med full kraft kämpa mot främlingsfientligheten. Vi får inte vara rädda att förlora vår publik eller våra utgivare. Eller att vara obekväma. Jag vänder mig till mina bröder och systrar bland Rysslands kändisar som fortfarande döljer sin homosexuella läggning. Ni måste inte vara modiga för att komma ut. Det räcker att ni är er själva. Er röst och er stolthet kan rädda liv.
 
”Hur många fler måste dö innan ni börjar undersöka de olagliga frihetsberövanden och de mord som ägt rum på homosexuella i Tjetjenien?”
 
Jag ber er, jag ber det internationella samfundet: Snälla, vänd er inte bort. Vänd er inte bort från den som söker en fristad. Vi känner till fall då Tyskland har givit avslag åt homosexuella från Tjetjenien som sökt asyl där. 
 
Ge ingen förlåtelse till dessa brott! Över hela världen − säg ”nej” till Putins propagandister! Bojkotta deras konserter, visningar, utställningar och böcker. Och utländska politiker måste tala med sina ryska kollegor och fråga dem: ”Hur många fler måste dö innan ni börjar undersöka de olagliga frihetsberövanden och de mord som ägt rum på homosexuella i Tjetjenien?”
 
Vänligen, skicka epost till de ryska ambassaderna där ni råkar bo, be dem att förklara denna förfärande situation för hbtq-personer i Ryssland. Berätta för era vänner om situationen och be dem att i sin tur berätta för sina vänner – inte ens bland ryssar är det många som har en aning om de fruktansvärda övergrepp som begås i Tjetjenien.
 
Miljoner röster runtom i hela världen måste sätta detta hjul i rörelse.
Vi kan lyckas. Vi får inte låta hejda oss.
För då kommer en enda röst – hatets röst – att döda oss alla.
 
Tack
 
 
* Texten som publicerades av Jelena Milasjina i Novaya Gazeta finns i svensk övesrästtning i den antologi som Svenska PEN producerade i samband med Fängslade Författares Dag 2017. Läs Nils Håkansons översättning här