Vid vägskälet: burmesisk litteratur efter censuren

Hur hämtar sig ett lands litteratur efter många år av censur? James Byrne, poet och grundare av poesitidskriften The Wolf, har följt utvecklingen i Burma under många år och gett ut Bones Will Crow: 15 Contemporary Burmese Poets, den första antologin burmesisk poesi som publicerats i Väst. Burmas litterära framtid är ljus, skriver Byrne – men det finns många hinder på vägen dit.

13 mars 2014 Text: James Byrne Översättning från engelska: Hans-Jacob Nilsson

Burma eller Myanmar? Man vet att ett land är statt i omvandling när det benämns med två olika namn, båda två problematiska, båda två korrekta beroende på vem man talar med. Nu ser vi många tecken som tyder på att Burma håller på att förändras, och det mycket fort. Nu betraktas det här landet inte längre utifrån av den övriga världen; världens supermakter kommer hit på besök och öppnar sina attachéväskor med demokrati.

Om man för tio år sedan ville semestra i Burma hade man bara att välja mellan ett litet antal hotell som var godkända av militären. Och man blev med största sannolikhet skuggad eller åtminstone noga övervakad, och om man frågade någon på gatan efter vägen, så blev den som svarade antagligen angiven, förhörd eller, än värre, arresterad av militärpolisen.[1] Numera kan man, åtminstone i städerna, bo i stort sett var man vill och konkurrensen har drivit upp priserna, i synnerhet i Yangon. Kapitalismen enligt västerländsk modell har gjort sitt intåg. Och det signaleras med jättelika annonstavlor där Lionel Messi står med en Pepsi-burk i handen och stirrar ut över omgivningen. De stora multinationella företagen undersöker hur de kan använda de övergivna fabrikerna från den socialistiska tiden, och dra fördel av massarbetslösheten som varje år tvingar tusentals unga människor utomlands på jakt efter arbete.

Varför har den burmesiska regeringen beslutat att öppna landet för Väst nu? Delvis på grund av rädslan för att bli en kinesisk lydstat. Mandalay och en stor del av norra Burma ägs av kinesiska företag. Och Kina har långt framskridna planer på en ny järnväg från Yunnanprovinsen genom norra Burma till Bengaliska viken.[2] Realistiskt sett har landet inget annat val än att öppna sig för Väst om det vill överleva. Med tanke på detta kom det inte som någon överraskning för mig att president Obama när han besökte Yangon i november 2012 förklarade att en ny era inletts i de internationella förbindelserna mellan USA och Burma. Naturligtvis kan detta föra med sig många positiva effekter. En följd av de nyinledda handelsförbindelserna och den ökande turismen från Väst har blivit, att ett land som under femtio års tid har levt under vad den burmesiske poeten Maung Yu Py har kallat ”ett stort istäcke”, i någon mån har börjat töa upp.

Vid sidan av detta förändras även den burmesiska litteraturen så snabbt att det är svårt att hänga med i utvecklingen. När jag började skriva om burmesisk poesi 2007 stod det snart klart för mig att landets poeter var tvungna att huvudsakligen arbeta underjordiskt. De var överlevare (de som hade överlevt) och deras poesi var ovanligt rik på bilder, lekfull fantasi och metaforer. Några författare lyckades ständigt överlista censurmyndigheterna. Och det var inte lätt, för att uttrycka det milt. 1975 gav den dåvarande extremt socialistiska regimen ut en tryckt lista över vad som fick och inte fick publiceras, och som exempel på det sistnämnda fanns sådant som ”alla felaktiga idéer och åsikter” och ”allt som kan skada ’Burmas Socialistiska Programparti’”. Den masscensur som blev följden för flera generationer författare bestod inte bara i att skrifter stoppades av censorernas pennor. Det gick så långt att ordet ”solnedgång” förbjöds under general Ne Wins regering (eftersom hans namn kunde översättas med ”soluppgång”, och han misstänkte att författare som använde ordet ”solnedgång” ville lönnmörda honom i skrift). Ne Wins hänsynslösa socialistiska regim förbjöd också ordet ”röd”, av rädsla för att man med hjälp av det skulle kunna angripa kommunismen. Och senare förbjöd Ne Wins efterträdare, general Than Shwe, bruket av ordet ”moder” så länge Aung San Suu Kyi satt i fängelse eller husarrest (eftersom det var ett av de smeknamn som folket använde för henne).

Hur hämtar sig ett lands litteratur från erfarenheter av det här slaget? Eller ska frågan kanske formuleras så här: Vilket slags litteratur kan vi vänta oss efter censuren, med tanke på att Burmas författare var så uppfinningsrika under de tidigare regimerna? När jag besökte landet förra året kunde man läsa dikter om den arabiska våren. Andra beskrev de svåra förhållanden som Burmas bönder lever under. Det fanns satiriska dikter om elavbrott och noveller med en början och ett mittparti, men inget slut. Alla dessa skulle omedelbart ha blivit förbjudna för bara ett par år sedan.

Situationen har förändrats för Burmas förläggare också. Fram till helt nyligen var det regel för små förläggare att ha mutpengar under golvbräderna för att de skulle kunna publicera de verk de ville ge ut relativt ocensurerade. Numera kan de koncentrera sig på att helt enkelt ge ut de bästa verk de kan hitta (och det finns mer än någonsin att välja på – poesi är fortfarande den populäraste litteraturformen i Burma). Uppskattningsvis ett hundra poesititlar gavs ut förra året. Upplagan för en diktsamling är sällan större än tusen exemplar, vilket är jämförligt med engelska siffror.

Några av Burmas främsta författare har nu börjat få den uppmärksamhet de förtjänar. Den ledande poeten Zeyar Lynn har skapat sig ett internationellt rykte – han har gjort uppläsningsturnéer i Nordamerika och England under de senaste åren, och en engelsk översättningsvolym av hans dikter gavs ut i Hong Kong 2013. Han fick också representera ”Myanmar” vid Londons ”Poetry Olympics” i juli 2012. En av de främsta förläggarna, Moe Way (som också är en fin poet), har utökat sin poesitidskrift ”Era” och blivit inbjuden att läsa sina dikter på Yale University/National University of Singapore. Khin Aung Aye har läst sina dikter i Berlin, Sydkorea och England. ko ko thett, som tillsammans med mig har redigerat och översatt Bones Will Crow: 15 Contemporary Burmese Poets[3], och som skriver på engelska, kommer snart att ge ut sin debutsamling The Burden of Being Burmese i Nordamerika. Intressant nog har hans aktuella antologiprojekt till syfte att visa att Burmas poesi efter censuren är en litteratur i omvandling. Ma Thida, en tidigare stipendiat vid Brown University på Rhode Island, och Zeyar Lynn är nu drivande litterära krafter bakom PEN Myanmar som lanserades officiellt på internationella PENs kongress i september 2013. Många författare som tidigare var splittrade i politiskt och estetiskt hänseende håller nu på att förenas i arbetet för den burmesiska litteraturens framtid. Just som jag skriver den här artikeln är den andra litteraturfestivalen i Irrawaddy – som Aung San Suu Kyi är beskyddare för – på väg att avslutas i Mandalay. Förra året hade jag äran att öppna festivalen tillsammans med Zeyar Lynn och ko ko thett. Den morgonen hade hundratals burmeser samlats i balsalen på Inya Lake Hotel för att ge sitt stöd åt den första internationella litteraturfestivalen som någonsin hållits i landet.

Med tanke på allt detta, och mer, som händer just nu, skulle man kunna tro att Burmas litteratur går en ljus framtid till mötes. Men mycket återstår fortfarande att göra. Om man gräver lite djupare och talar med många författare i landet, visar det sig att misstänksamheten mot regimen och de västerländska kulturinstitutionerna består. I själva verket bojkottade flera poeter i Mandalay festivalen i Irrawaddy på grund av det de uppfattade som nedlåtande behandling av (de till största delen brittiska) arrangörerna. Under festivalen förra året blev jag medveten om att många av de främsta burmesiska författarna var besvikna över sin undanskymda roll i festivalarrangemangen. Mycket tyder på att det är dags att burmeserna får bestämma hur de bäst ska hylla sin egen litteratur. Det skulle kunna ta formen av en oberoende festival arrangerad av burmeserna själva.

Burma står vid ett vägskäl politiskt sett, och det gör även dess litteratur. Och kanske rymmer denna utveckling ett problem för de burmesiska författarna. Zeyar Lynn har varnat för att den nya generationens litteratur efter censuren löper risk att i alltför hög grad låta ”P”-et i Politik överrösta ”P”-et i Poesi. Det här är något som berör den vidare frågeställningen om hur poesin – eller all litteratur, för den delen, i alla länder – ska förhålla sig när den väcker intresse för sina politiska förtjänster snarare än för sina litterära. När vi gav ut Bones Will Crow hade jag svårt att väcka intresse för antologin som en bok med poesi utan politisk agenda.

I Burma fäster nu många av de ledande poeterna som är födda på 1950-talet, som Maung Pyiyt Min, Khin Aung Aye och Zeyar Lynn, sina förhoppningar på en ny generation poeter som har döpt sig själva till generationen ”Post-88”. Det är författare som i de allra flesta fall är födda efter 1988, det år då protesterna mot regimen över hela Burma ledde till en massaker på mer än tretusen människor, däribland många studenter. Och man kan förstå varför poeterna ”Post-88” inte vill släpa på den tunga historiska börda som Zeyar Lynn och andra fått växa upp med. Det finns flera fina poeter i denna unga generation, som till största delen är koncentrerad till Yangon. De exemplifierar den märkliga frihet som Burmas litteratur nu befinner sig i. Hur skapar man en ny litteratur som inte alls blickar tillbaka på sitt förflutna, hur tragiskt det än må vara? Att nysta bland alla dessa trådar av ny poesi i Burma är svårt, och här kommer jag att tänka på två poeter som är före ”Post-88”, Han Lynn (f. 1986) och hans bror Tha Kount Thar (1983). Till skillnad från några av poeterna som är födde strax efter dem, är de influerade av burmesiska författare ur alla generationer, liksom av västerländska författare som Charles Bernstein och John Ashbery. ”Vi skulle inte kunna skapa litteratur utan det förflutna”, förklarar Han Lynn, som i en dikt har skrivit: ”Jag hör en knackning på en dörr och öppnar / den som stiger in är jag.”



[1] Detta slags övervakning har inte upphört, i synnerhet inte på landsbygden. När jag tog en buss tillbaka från delstaten Mon förra året inledde jag ett kort samtal med två munkar och en tonårspojke. När vi stannade vid en vägkontroll blev pojken hämtad och bortförd, och de två munkarna blev utfrågade om vad jag hade talat med dem om. ”Buddism”, svarade de.

[2] För en närmare redogörelse för dessa planer rekommenderas boken Where China Meets India: Burma and the Crossroads of Asia, Thant Myint-U, London, Faber and Faber, 2011.

[3] Bones Will Crow: 15 Contemporary Burmese Poets gavs ut av Arc Publication 2012. Det var den första antologin av burmesisk poesi som publicerats i Väst.