Vilken yttrandefrihet ska vi försvara? Om den förvirrade debatten efter Charlie Hebdo-morden

Yttrandefriheten har alltid varit villkorad och alla samhällen har satt gränser för den. Men efter morden i Paris påmindes vi åter om hur yttrandefrihetens villkor förändrats i en global och digitaliserad värld – vi är alla för yttrandefrihet i teorin, utom när den gör ont i oss själva eller riskerar att förstärka samhällskonflikter. Vi måste ta den svåra diskussionen om varför yttrandefriheten är nödvändig – om vi inte vill inskränka den i demokratins namn, skriver Jo Glanville, ordförande i engelska PEN.

13 oktober 2015 Text: Jo Glanville Översättning från engelska: Hans-Jacob Nilsson

Vem vill värna yttrandefriheten? Den stora uppslutningen av världens ledare på Paris gator i januari, i en aldrig tidigare skådad manifestation av solidaritet efter morden på redaktionen för Charlie Hebdo, kunde ge intryck av att alla vill det. Fler än 40 av världens ledare förenade sig med en och en halv miljon människor i en marsch till stöd för yttrandefriheten. Där gick Saudiarabiens ambassadör i Frankrike, bara några dagar efter det att Raif Badawai blivit piskad för ett brott som bestod i att han startat en webbsajt för politisk debatt. Där gick Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu, vars regering rutinmässigt åtalar och fängslar journalister, sida vid sida med Rysslands och Egyptens utrikesministrar som har lika tvivelaktiga meriter vad gäller mediernas frihet i sina hemländer.

Inom några veckor följde sedan en ström av arresteringar och åtal i Frankrike mot personer som ansågs stödja terrorism. Mellan den 7 och 29 januari inleddes 486 rättsfall med kopplingar till attacken mot Charlie Hebdo. Av dessa var 257 fall där de åtalade anklagades för att stödja eller uppmana till terrorism.

Till dessa hörde: en man som blivit arresterad för rattfylleri i norra Frankrike och skrikit åt poliserna: ”Det borde finnas fler Kouachis (namnet på de båda bröderna bakom attacken mot Charlie Hebdo). Jag hoppas att det blir er tur nästa gång.” Han dömdes till fyra års fängelse. En tjugoettårig man som greps på en spårvagn för att han saknade biljett, sa till biljettkontrollanterna: ”Bröderna Kouachi var bara början. Jag önskar att jag hade varit tillsammans med dem så att vi hade kunnat döda fler.” Han dömdes till tio månaders fängelse. Även skolbarn togs in till förhör.

Dessa skilda reaktioner – från till synes tveklöst stöd för yttrandefriheten till rättsliga sanktioner – illustrerar en förvirrande inkonsekvens och ambivalens i vår syn på rätten till yttrandefrihet och på var vi ska dra gränsen.

Vad beror denna ambivalens på? Europadomstolen för mänskliga rättigheter definierar rätten till yttrandefrihet som ”en av de viktigaste hörnstenarna för ett demokratiskt samhälle, en av de grundläggande förutsättningarna för dess utveckling och för varje människas förkovran”, och har slagit fast att rätten till yttrandefrihet inbegriper åsikter som kan ”såra och väcka anstöt”. Trots det finns det alltid en osäkerhet. Yttrandefriheten är en rättighet som kan begränsas. Förläggare, författare och journalister har alltid varit tvungna att försvara yttrandefriheten mot censuringripanden, och måste fortfarande göra det. Vi må hylla yttrandefriheten som grundläggande för demokrati och ett öppet samhälle, men samtidigt har vi alltid betraktat inskränkningarna av den som nödvändig, framför allt när det gäller att skydda oss från fara eller slå vakt om hemliga uppgifter.

Exakt samma blandning av försvar, fördömanden och dubbel bokföring kom till uttryck efter fatwan mot Salman Rushdie för 26 år sedan. Jimmy Carter sa att Satansverserna var ”en direkt förolämpning mot de miljoner muslimer vilkas trosföreställningar har blivit skymfade”. John le Carré förklarade: ”Jag anser inte att någon av oss har rätt att ostraffat uttala oss kränkande mot de stora religionerna”, och sa att han var förvånad över att Rushdie inte hade dragit tillbaka boken. Roald Dahl kallade honom ”en farlig opportunist” som måste ha vetat exakt vad han gjorde.

Kenan Malik, den skarpaste analytikern av ämnet, menar att det efter Rushdie skedde en avgörande förändring i vår inställning till yttrandefriheten, att vi har rört oss bort från den och närmat oss en större acceptans för censuringripanden, och att det enklaste handlingssättet i ett mångkulturellt samhälle har blivit att undvika att stöta sig med religiösa och kulturella föreställningar genom självcensur. Med Maliks egna ord: ”Viljan att undvika kulturella konflikter har blivit viktigare än rätten till yttrandefrihet.”

Europa har alltså inte funnit ett svar på hur man bäst försvarar yttrandefriheten mot ropen från alla som anser sig kränkta, och nu har problemen ökat i takt med utvecklingen av sociala medier och den digitala kommunikationen. Den insiktsfulle före detta brittiske riksåklagaren Keir Starmer lät utfärda nya riktlinjer för åklagare på grund av sin oro för det ökade antalet åtal som har väckts mot kränkande yttranden på nätet. Vår uppgift att försvara det fria ordet kommer säkerligen att mötas av fortsatta utmaninger från nya kommunikationsmedel. På något sätt har formen kommit att överskugga innehållet: ett yttrande som kanske inte skulle störa någon i ett privat samtal kan orsaka en moralisk proteststorm när det sprids till en större publik.