Vittnesmål av en politisk fånge

”Vi bestraffades vecka ut och vecka in. Vi fick ingen mat, ljuset var släckt, vattnet stängdes av, vi hölls inlåsta dagar i sträck. Så vad gjorde vi? Jo, vi höll oss upprätta, raka i ryggen.”

Venezuela har fortfarande en lång väg att gå när det kommer till hbtq-rättigheter. Venezuelansk lag erkänner till exempel inte samkönade äktenskap eller partnerskap. När hbtq-aktivisten och politikern Rosmit Mantilla öppet kritiserade bristen på framsteg när det gäller hbtq-rättigheter fängslades han. Under två och ett halvt år var han offer för och vittne till tortyren. Journalisten Cristina Raffalli har för Dissidentbloggen sammanställt hans berättelse från den tiden.

22 januari 2019 Text: Cristina Raffalli Översättning från spanska: Manni Kössler Illustration: Johanna Magoria

Rosmit Mantilla föddes 1982 i Caracas. Han valdes 2015 in som representant för den andinska delstaten Táchira i Venezuelas nationalförsamling. Den röstades fram av fjorton miljoner venezolaner och två tredjedelar av ledamöterna sitter i opposition mot regeringen. Mantillas mandatperiod inleddes medan han fortfarande satt i fängelse. Han frigavs av hälsoskäl, tack vare påtryckningar från Amnesty International, Vatikanen och det egna partiet, Voluntad Popular.

I slutet av 2017 lämnade Rosmit Mantilla in en ansökan om politisk asyl i Frankrike och kallades efter en tid till den sedvanliga intervjun. Under två och en halv timme fick han lägga fram sitt fall och svara på frågor. Han hade beslutat att redogöra för tortyren han utsatts för först på slutet. ”De sa att jag inte behövde ha med den, att det räckte med det jag berättat och med dokumenten jag lämnat in för att min asylansökan skulle behandlas. Men jag framhärdade. Jag ville ge röst åt alla de andra fångar som i dag torteras i Venezuela. Mellan den intervjun och fram till dess jag fick svar på min ansökan gick det tretton dagar. Många vänner här tyckte att vi borde fira att jag beviljats asyl. Jag sa nej, att jag inte har något att fira. Däremot har jag mycket att tacka Frankrike för. Att fira är ju inte detsamma som att tacka.”

Efter frigivningen från SEBIN-fängelset (SEBIN = den venezolanska säkerhetstjänsten) har denna aktivist för mänskliga rättigheter, som började sin politiska bana genom att ta upp kampen för hbtq-frågorna, ägnat sig åt att sprida information om de politiska fångarnas situation i Venezuela. I Frankrike har han bland andra tagits emot av nationalförsamlingens ordförande och ett antal statliga franska institutioner har öppnat sina dörrar för honom. En grupp journalister från BBC arbetar för närvarande med en virtuell återuppbyggnad av fängelset i Helicoide. Det ”talade porträtt” som Rosmit kan förse dem med efter att ha levt i mer än två år innanför murarna där, ingår i det material som BBC använder i syfte att åskådliggöra bilden av ett land där mänskligt lidande går över alla gränser.

Här följer hans berättelse.

1. 
Mitt namn är Rosmit Mantilla. Jag valdes in som ledamot i nationalförsamlingen av koalitionen Unidad Democrática och partiet Voluntad Popular. Jag har avtjänat två och ett halvt år i fängelse. Det var 2014 som jag låstes in, liksom min bror Leopoldo López, för att vi i Venezuela talat om att där finns svält, där finns fattigdom, där finns förföljelse, att vi måste ta adjö av våra bröder och systrar vid deras gravar eller på flygplatsen. Det året hamnade andra ungdomar som inte hade någonting med politiska partier att göra också i fängelse på grund av att de gjorde motstånd och kämpade i ett av lägren i Altamira.

Jag kommer att berätta en hel del, men var snälla och se det inte som Rosmits berättelse, se det som en berättelse som delas av hundratals unga människor som i detta nu sitter fängslade i Venezuela av politiska skäl.

Den andra maj 2014 hämtades jag i mitt hem och placerades i en cell på fem gånger tre meter tillsammans med 22 andra, och där ljuset var tänt dygnet runt sju dagar i veckan.

I och med att jag sattes i fängelse insåg jag att landets regering inte består av kommunister, utan av kriminella. Jag insåg att det inte handlade om vänster eller höger, utan om hat, om förbittring, om ondska.

Jag satt två och ett halvt år i säkerhetstjänstens fängelse. Och jag kan med största säkerhet säga att jag var den enda av fångarna från 2014 som inte blev fysiskt torterad. Däremot psykiskt. Inte en dag gick utan att jag misshandlades psykiskt.

Jag tillbringade till exempel dagar och månader i källaren utan vatten, utan ljus, utan toalett, utan att kunna tvätta mig. Hela tiden förekom oupphörliga verbala trakasserier, och de ständigt upprepade orden du kommer att få sitta här i 25 år. Dessutom såg de noga till att berätta att de visste exakt vad mina närstående höll på med och var de höll hus.

Vid otaliga tillfällen plågades jag också av att se hur en efter en av mina kamrater misshandlades. Alla utom jag utsattes för elstötar. Vid den tiden var det bara jag av alla fångar där som tillhörde ett politiskt parti, det vill säga att jag bakom mig hade en bred politisk plattform där min person hölls högt, i och utanför Venezuela. Eftersom jag förutom det var aktiv i kampen för hbtq-rättigheter, hade Amnesty tagit sig an mitt fall. Jag är den enda från 2014, förutom Leopoldo López och Daniel Ceballos, som omfattas av en resolution i FN:s konvention mot tortyr och mot godtyckliga gripanden. Därför skulle priset för fysisk tortyr av mig ha varit alltför högt för dem.

2.
Under min fängelsetid fick vi en dag höra talas om en plats som kallades La Tumba, Graven. Graven är egentligen ett gammalt bankvalv och utgör en del av SEBINs högkvarter på Plaza Venezuela. Sju celler 30 meter under jord. Där satt Lorent Salegh, Gabriel Valle och Gerardo Carrero inspärrade. De visste när dagen grydde och när kvällen kom eftersom tunnelbanan for förbi ovanför och ljudet talade om för dem ungefär när det blev morgon. Katherine Harrington dök tidigt om morgonen upp i Lorents cell och sa att om han inte skrev under ett papper där det stod att han fick betalt av oppositionen, så skulle han ruttna bort där. Och min vän Lorent svarade: då får jag väl ruttna bort här. Två år senare förflyttades Lorent till Helicoide, där jag satt. Men han blev aldrig sig själv igen. Han hade varit levande begravd i två och ett halvt år.

Min vän Gerardo Carrero inledde en hungerstrejk medan han satt i Helicoide och det ledde till att man hängde upp honom som en fisk, från taket, med händerna fastbundna sådär att han var tvungen att stå på tå, och om han försökte stödja sig på hälarna gick händerna ur led. Det pågick i åtta timmar. De ställde hans vän Nixon Leal framför honom och spottade denne i ansiktet för att Gerardo skulle bli ifrån sig och slita mer i handlederna. Följden av hungerstrejken blev att de, efter upphängningen, flyttade över honom till Graven.

När jag fick höra om Graven beslöt jag att genomföra en hungerstrejk tillsammans med två kamrater. Den strejken blev mycket kort. Tio timmar efter att den inletts tog de mig till ett rum där jag hölls inlåst i ungefär åtta timmar, och mitt i natten kom en av cheferna för SEBIN med en bibel under armen för att läsa ur Uppenbarelseboken för mig. Och mellan verserna talade han om att jag aldrig skulle få träffa mina föräldrar igen, aldrig mer träffa mina advokater, och att jag skulle flyttas till en anstalt för vanliga fångar där de säkert skulle slå ihjäl mig. Jag sa, jaha, då ger vi oss av på en gång, jag tänker ändå fortsätta strejka. Han gick och efter en timme kom han tillbaka, och då hade han med sig foton på min familj. Han sa: din syster är i sjunde månaden, hon går till den och den doktorn de och de dagarna, och så mycket kostar det. Vad tycker du vi ska göra? Naturligtvis måste jag avsluta hungerstrejken.

3.
Vad vill jag säga med det här? Att vi inte är i händerna på vänstern eller högern, utan vi är i händerna på brottslingar. Alla venezolaner. Alla venezolaner, i och utanför fängelserna.

När Colombias före detta president Pastrana besökte Venezuela skickade jag ett brev till honom där det stod, herr president, i Venezuela lever vi i en djup humanitär kris. Aldrig förr hade detta begrepp använts i Venezuela. Dagen därpå läste president Pastrana upp det under en ceremoni på hotellet Altamira Suites, och en timme senare bestraffades jag och så fortsatte det i tre veckor: Jag blev straffad för att jag, med president Pastranas röst, talat om den humanitära krisen.

Vi bestraffades vecka ut och vecka in. Vi fick ingen mat, ljuset var släckt, vattnet stängdes av, vi hölls inlåsta dagar i sträck. Så vad gjorde vi? Jo, vi höll oss upprätta, raka i ryggen.

4.
Efter två år i fängelse försämras min hälsa och jag får gallbesvär. Gallblåsan började påverka bukspottkörteln och det är ett livsfarligt tillstånd. Smärtorna var förfärliga och jag svimmade i cellen. Jag ville inte att en militärläkare skulle röra vid mig och jag visste att jag hade rätt till en privatläkare. Till slut, och tack vare Amnesty, möjliggörs min överflyttning till sjukhuskliniken. Där blir jag undersökt och man kommer fram till att jag måste opereras akut. När det är dags att ta mig till operationssalen knuffas jag i stället bryskt ut, sparkas in i en patrullbil och körs tillbaka till fängelset. Vid ankomsten, halvt medvetslös och med en slang hängande ur en åder i armen, låstes jag in i en straffcell utan vatten, utan ljus, utan luft och utan allt, och där låg jag halvdöd i tio dagar. Den som vågade försöka smyga åt mig mat blev genast bestraffad och fick besöksförbud. Jag hade enbart rätt att äta det jag fick i fängelset, det vill säga ris, som nästan alltid var ruttet. Eftersom jag var gallsjuk kunde jag ju inte äta ris, och ris var det som erbjöds: dåligt, kallt och gammalt. Jag vägrade äta.

Den tionde dagen knuffades jag ut och kördes till militärsjukhuset eftersom justitieombudsmannen, Tarek Saab, sa att det här med min sjukdom bara var teater från min sida. Så mitt parti fick till en överenskommelse med honom om att jag skulle undersökas på militärsjukhuset och att ifall min sjukdom visade sig vara påhittad så skulle vi släppa hela saken. Efter starka påtryckningar från Vatikanen, och återigen från Amnesty, fördes jag till militärsjukhuset där man tog alla slags prover. Det fastslogs att jag verkligen var mycket sjuk och slutligen opererades jag.

Jag vaknade ur narkosen förvissad om att det var omöjligt för mig att återvända till fängelset, och jag började offentligt utöva påtryckningar på den venezolanska regeringen, på oppositionen och på den allmänna opinionen. Om att jag inte på några villkor tänkte återvända till fängelset. Samt att jag avsåg att inleda en hungerstrejk om man låste in mig på nytt.

Pressen ökade från Unidad Popular, från Vatikanen och Amnesty och jag släpptes på kvällen den 17 november 2016. Det rörde sig om ett slags frihet till hälften, en som innebar att jag varannan vecka måste infinna mig i domstolen och riskera att åter bli fängslad. Att jag måste ta mig dit varannan vecka för att lyssna på domarens och åklagarens hotfulla ord.

5.
Jag vill än en gång betona att den här berättelsen gäller för många hundra vänner och kamrater som befinner sig i fängelse eller är villkorligt frigivna.

I fängelset lärde jag känna människor som kom att bli de närmaste vänner jag någonsin haft. En av dem miste jag när han hängde sig eftersom han inte uthärdade den psykiska tortyren. Hans namn var Rodolfo González, och han kallades piloten. Han var en fantastisk man, nästan 80 år gammal. Precis som i mitt fall ansattes han med hot om att föras till en anstalt för vanliga brottslingar. Flera gånger sa han till mig: du grabben, jag tar mig härifrån före dig. Aldrig kunde jag väl ana på vilket sätt han tänkte göra det. Tio minuter innan han hängde sig kom Rodolfo till min cell och sa: du grabben, jag ska göra något för Venezuela. Och så sa han: om något händer mig, bär åklagare Harringtonansvaret. Han hade sagt samma sak till oss alla, att han skulle göra något för Venezuela och visst, sist och slutligen var det hans död som hindrade att vi flyttades till fängelser där jag och många av mina kamrater helt säkert hade blivit dödade.

När Rodolfo hittades hängande försökte de andra i hans korridor hjälpa honom, han levde fortfarande. Polisen kom och drog undan dem och bredde ett lakan över Rodolfos ansikte. Det fanns en möjlighet att Rodolfo kunde ha överlevt, men poliserna såg till att han inte fick någon hjälp.

En stund efter det att Rodolfos kropp hade burits ut från cellen, stängde de in oss i ett annat rum, sedan gick de in i våra celler och slog sönder allt där tills det liknade en krigsskådeplats, för att skrämma oss. Rodolfos närmaste vän, Rony ”Gerilla”, fick byta cell och placerades i den där Rodolfo ett par timmar tidigare hade tagit livet av sig, det var psykisk misshandel.

6.
Detta sker i Venezuela. Detta sker i dag. Ronys historia, liksom Rodolfos och Rosmits, är samma historia som många unga människor upplever just nu.

Det finns ingenting värre för en fånge än att bli bortglömd. När vi blev varse att Graven existerade började vi skicka brev till många olika personer: till författaren Leonardo Padrón, till politiker och parlamentsledamöter, och så småningom och efter hårda uppförsbackar, lyckades vi få stället stängt. Vi lyckades med det när vi ännu satt inlåsta. Sorgligt nog var det bara ett fåtal venezolaner som solidariserade sig med saken, i stället var det andra fångar, på tjugo minuters avstånd från Graven, som måste ta hand om den.

[…]

När jag satt i fängelset, sa jag till den grymmaste av de tjänstemän jag kom i kontakt med: det här kommer att hända och det vet du redan. Och innan jag blev ledamot i församlingen, sa jag: det här kommer att hända och jag kommer att ingå i regeringen, och då kommer du att få sitta i fängelse. Men jag tänker se till att dina mänskliga rättigheter respekteras så att du slipper vara med om det som jag är med om.

Han reagerade inte. Det handlade inte om ett samtal. Jag upprepade bara det jag sagt, till honom och andra, och sa att det inte finns någon preskriptionstid för brott mot mänskliga rättigheter och att ansvaret ligger på individen. Några av dem skrattade, några blev nervösa, andra visade ingen som helst reaktion, men jag påminde dem varje dag, utan att låta oförskämd och utan brutalitet, om vem jag var, vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det.

Varför handlar de som de gör? Vad är det som händer där, varför allt detta hat? Polisen är offer för samhällets djupa sönderfall. Med det menar jag inte att våldet kan rättfärdigas, men dessa män är produkten av det samhälle som chavismen skapat. Många av poliserna är 20–25 år gamla, de har ingen erfarenhet av demokrati. De har vuxit upp i ett våldsamt förtryckarsamhälle och är en produkt av det. Budskapet till dem bör vara klart och tydligt: de som har begått brott ska ställas inför rätta. Men vi bör samtidigt förstå att vi måste verka tillsammans för att bygga upp ett Venezuela där våra poliser kan bli en del av ett friskt säkerhetssystem. Ett system där polisens sociala rättigheter är garanterade, liksom tillgång till sjukvård och skolgång för deras barn. I ett system där poliskåren känner sig återupprättad kommer poliserna att tänka efter innan de stjäl, idkar utpressning eller tortyr. Ofta sa jag till dem att de borde inse att de inte är tvungna att lyda order som kränker mänskliga rättigheter. Ett fåtal förstod vad jag sa, några sa: Men Rosmit, du måste förstå att jag har en familj att försörja.” Jag svarade att jovisst, men kom ihåg att det finns ett bäst-före-datum, för när allt det här är över, kommer din chef att sätta sig i ett flygplan och jag kommer att se till att du blir dömd, och din chef kommer inte med mat till dig i cellen.

Nej. Jag kommer inte att krama de som torterade mig och de som torterade mina kamrater. Men rättvisan ska segra. Och efter rättvisan kommer det att finns utrymme för möten och förlåtelse.

____________
Cristina Rafalli är en venezolansk journalist med examen från Universidad Católica Andrés Bello. Rafalli undervisar i spanska och latinamerikanska studier vid Universidad Sorbonne Nouvelle i Paris.