Vittnesmål #1: ”Vi kom levande från Tamaulipas”

De flesta kidnappningar av journalister i Mexiko slutar med mord. Raymundo Pérez Arellano hade tur – han överlevde. För Dissidentbloggen berättar han om vad som hände och varför han kidnappades. 

9 mars 2013 Text: Raymundo Pérez Arellano Översättning: Ylva Mossing

Jag kan berätta för er om censuren och hoten mot journalister i detta absurda krig som landet genomlider. Den 3 mars 2010 kidnappades jag tillsammans med en kameraman i Reynosa i delstaten Tamaulipas av en kriminell grupp. Vi täckte kriget mellan Zetas och Golfkartellen. Jag kände det kalla stålet från en pistol mot mitt huvud och hörde dödsdomen: Ta med dem och döda dem. I slutändan dödade de oss inte. Men de varnade oss: Vi vill inte se er mediafolk här, för det som ni skriver höjer temperaturen för oss.[1]

Jag är ett offer för kriget – en överlevande – och det är därför som jag har möjligheten att berätta detta för er. Jag hade tur – mycket tur. Många som upplevt liknande situationer har aldrig kommit tillbaka. I de flesta fall har de hittats de döda. Andra har inte ens återfunnits. Dagarna innan jag kidnappades försvann fem journalister från Reynosas lokalmedier. Bara en återvände. Ingen vet vad som hände med de andra fyra. Ytterligare en dog under oklara omständigheter.

Ytterst lite har förändrats sedan 2010. Det finns fortfarande områden i landet där vi reportrar inte kan gräva i det som inträffar, där vi inte kan berätta vad som händer.

I februari 2010 fanns en hunger efter information om vad som egentligen hände i Tamaulipas, och framför allt i Reynosa, en av städerna längs Mexikos norra gräns mot USA. Det var splittrade rapporter som nådde redaktörerna i Mexico City: skottlossning, vägblockader och mord – kort sagt en stad som blivit galen av allt våld. Men medierna i huvudstaden förmådde inte förstå vad som hände i området längs den mexikansk-amerikanska gränsen. 

I likhet med Matamoros och Nuevo Laredo är Reynosa en historisk hemvist för Golfkartellen och dess väpnade gren Zetas. Men i början av 2010 ändrades relationen mellan de tidigare samarbetspartnerna. Där det tidigare fanns pakter och brödraskap ser vi i dag bara konfrontation, svek och död.

Golfkartellen bildades av en grupp smugglare från delstaten Tamaulipas, som under förbudstiden exporterade sprit till USA och importerade elektronikvaror till Mexiko. Senare utvecklades versamheten mot knark- och människosmuggling.

Zetas började som en grupp före detta elitmilitärer som deserterat från den mexikanska armén och i stället blev torpeder för Golfkartellens ledare, Osiel Cárdenas Guillén. Efter att ha utpressat, kidnappat, krävt ”tullavgifter” och skött prostitution- och piratkopieringsverksamheter gick de sedan från att vara en privatarmé till att bli en helt ny kriminell organisation. I dag ser de mexikanska myndigheterna Zetas som ytterligare en av de verksamma kartellerna i landet – och den som sitter på störst eldkraft.

Jag anlände till Reynosa i slutet av februari 2010 för att dokumentera kriget mellan dessa grupper. Sammandrabbningarna mellan de båda hade tvingat Tamaulipas universitet att avbryta undervisningen. Dag och natt inträffade sammandrabbningar mellan väpnade grupper, där både armén och marinkåren ingrep.

Dagen för kidnappningen, den 3 mars 2010, fick jag ett meddelande i mejlen. Det var en pålitlig källa, som berättade för mig att fyra reportrar från Reynosa försvunnit. De sista dagarna i februari och de första dagarna i mars 2010 genomfördes samtidigt kidnappningar av sex journalister i Reynosa, en händelse utan sitt motstycke i landet. En av dem dog senare under mystiska omständigheter på ett lokalsjukhus.

De namn som nämndes i mejlet var Pedro Argüello och David Silva på tidningen El Mañana, Amancio Cantú på La Prensa de Reynosa, och Miguel Domínguez på tidningen La Tarde. Sedan fick jag veta att Guillermo Martínez, chef för webbtidningen Metro Noticias de Golfo, också hade försvunnit.

José Rábago Valdez, reporter för Radio Rey, dog av vad som påstods vara diabeteskoma på ett lokalt sjukhus. Enligt vissa rapporter ska hans höga blodvärden ha orsakats av de slag han fick under tiden han var kidnappad. De hittade José liggandes på gatan, med ansiktet uppsvullet av misshandeln. Han levde fortfarande när Röda korsets ambulanspersonal hämtade honom, men han överlevde inte.

Jag skrev ned alla namnen i mitt block och gick ut för att täcka en skottlossning som vi hade läst om på Twitterkontot som lokalmyndigheterna i Reynosa startat. Ute på gatan såg vi en konvoj bestående av sju bilar med beväpnade män. På bilarnas rutor stod bokstäverna CDG – förkortningen för Golfkartellen.

Vi väntade på att trafiken – som stannat upp när torpedernas konvoj passerade – skulle återgå till det normala. Två kvarter längre fram svängde vi till höger och då såg vi dem igen. De över 20 passagerarna hade klivit ur de sju bilarna och gått in i en park, där de nu förberedde sig på att slåss. Några såg över sina vapen, andra satte på sig sina skottsäkra västar och tre eller fyra personer stod vakt. De såg oss, och satte efter oss. De tvingade oss ur vår bil och in i sin, och tog med oss till parken där vi bara några minuter tidigare hade sett hur torpederna förbedde sina vapen. Då kom ledaren för konvojen.

Om och om igen regnade hans slag regnade över mitt ansikte. Och med samma kraft öste han sina anklagelser över mig:
-Du är en jävla Zeta, eller hur? Du är en jävla soldat. Du tillhör staten. Du övervakar oss, det är därför som du förföljde oss. Du är spion. Berätta sanningen, det är din sista chans, eller så kommer vi att ta kål på dig här och nu.
-Vi är reportrar. Vi har kommit från Mexico City för att rapportera om Twitterkontot. Telefonnumren till redaktionen står på mitt id-kort. Ring till Mexico City så får ni se att vi talar sanning, lyckades jag svara.

Men förnuftet förmådde inte tränga igenom hans krigslogik. Örfilarna fortsatte och i sin frustration över att inte få det svar han ville ha följde skenavrättningarna. De gick igenom våra tillhörigheter, däribland mitt reporterblock där jag hade skrivit namnen på våra saknade kollegor. Ledaren för torpederna kände igen namnen och frågade varifrån vi fått informationen.

-Vad är det du vill veta om dem, varför har du skrivit upp deras namn i ditt block? sade han och vände sig till sina kompanjoner.
-De här två är mycket fel ute …
Och efter att ha tänkt efter några sekunder tillade han:
-Ta och döda dem.
De satte handklovar på kameramannen, Juan Carlos Martínez. Jag hade mer tur, för de hittade inte ett till par handklovar. De täckte våra ansikten med svarta huvor, satte oss i skåpbilen och tvingade oss att sänka huvudena. Under tiden som bilen körde hade våra kidnappare pistoler riktade mot våra bakhuvuden.

De tog med oss till ett gömställe, ett ”casa de seguridad”. Där fortsatte slagen och förhören. Vilka var vi? Vem jobbade vi för? Var vi Zetas-medlemmar? Efter några minuter ringde deras ledare ett samtal och rapporterade att de hade tagit två journalister tillfånga. Jag antar att han informerade sina överordnade.
-Hur mycket pengar hade ni på er? frågade ledaren.
Juan Carlos sade att han hade omkring 4 000 pesos och jag sade att jag hade ungefär tusen.
-Där är era grejer, era pengar och era plånböcker. Vi är inga småtjuvar. 
Ledaren fortsatte sin utläggning.
-Vårt problem just nu är Zetas, inte ni journalister. Men ni kommer hit och snackar en jävla massa skit och höjer temperaturen för oss och så kommer militärerna.
Han gick rakt på sak.
-Vi kommer låta er gå, men vi vill inte se er här igen, sade han.
-Om ni kommer tillbaka hit, kommer vi att kidnappa och döda er. Om ni börjar snacka en massa skit i Mexiko City kommer vi att leta upp er. Vi har folk som jobbar där och de kommer leta upp er.

I dag är situationen i Reynosa en helt annan. Även om de inte upphört helt är beskjutningarna mellan kartellerna betydligt mindre vanliga. Sammandrabbningarna mellan Zetas och Golfkartellen har flyttat till andra delstater, som Veracruz, Nuevo León och Coahuila. I stället är närvaron av militärer och marinsoldater som patrullerar gatorna mot den organiserade brottsligheten betydligt mer påtaglig.

Det som inte förändrats är innehållet i Reynosas nyhetsbevakning. Det rapporteras om vattenläckor och farthinder i bostadsområdena, och till och med våldet i andra delstater som Chihuahua eller Guerrero. Men de berättar inte hur, var och när den organiserade brottsligheten verkar i den egna staden.

Av de fem journalister som kidnappades i Reynosa förra året återvände bara David Silva levande. Ingen vet vad som har hänt med Amancio Cantú, Pedro Argüello, Miguel Domínguez och Guillermo Martínez. Åklagarmyndigheten inledde inte ens en utredning av journalisternas försvinnanden. Omständigheterna kring reportern José Rábago Valdez död har inte heller klarlagts.



[1] Uttrycket ”calentar la plaza” betyder bokstavligt att hetta upp området. I kartellvärlden betyder det att om det sker mycket mord, skottlossningar eller sammandrabbningar i ett område drar det oönskad uppmärksamhet från polis och militär. Om medierna uppmärksammar det som pågår kan det alltså störa kartellernas verksamhet eftersom det innebär mer inblandning från myndigheterna.