Yttrandefrihet i Afghanistan – tio år efter talibanregimens fall

Afghanistan har aldrig tidigare haft fler nyhetskanaler som i dag med över 200 tryckta medier, 44 tv-stationer, 141 radiostationer och minst åtta nyhetsbyråer. Men våldet mot nyhetsorganisationer, journalister och författare har å andra sidan inte minskat. Fackföreningar och människorättsorganisationer kan rapportera om hundratals fall av sådant våld mellan 2001 och 2011. För Dissidentbloggen skriver den afghanske författaren och journalisten Bashir A. Khan om tryckfrihetens möjligheter i krigshärjade Afghanistan.

2 juli 2012 Text: Bashir A. Khan Översättning från engelska: Christina Cullhed

Sedan talibanregimens fall år 2001 har medierna i Afghanistan vuxit kraftigt i omfång. Under regimen (1996–2001) fanns det endast en radiostation, Voice of Sharia. Den användes för att sända religiösa program, jihadtal och officiell propaganda. I dag har Afghanistan cirka fyrtio tv-kanaler, hundratals radiostationer och runt fem hundra dagstidningar och tidskrifter.

Utöver trycksaks- och etermedia använder sig afghanerna entusiastiskt av sociala medier som Facebook, Twitter, Youtube och personliga bloggar. Många av dessa kanaler finansieras av the United States Agency for International Development (USAID) och andra tungviktiga donatorer. Mediernas framgångar har spelat en viktig roll dels som förmedlare av röster som tidigare saknat gehör i samhället, dels genom att slå vakt om yttrandefriheten som ständigt hotas av krigsherrar, konservativa tjänstemän och motståndsmän.

Jämfört med Afghanistan före 2001 och den brist på mänskliga rättigheter som rådde då, har de afghanska medierna redan nått långt. Just med tanke på att afghanerna under sin hundraåriga historia alltid satt sin tillit till de statliga medierna och till traditionella kommunikationsvägar så måste man gratulera dem till de framgångar som gjorts i det post-talibanska Afghanistan.

Dagens hundratals mediekanaler betyder att man försöker nå ut till en bredare publik. Detta har gett upphov till en nyttig konkurrens mellan radio- och tv-stationer. Så gott som varje kanal har särskilda program för kvinnor, aktualitetsmagasin och rapporterar om korruption. Trots övervakningar från konservativa tjänstemän och ett parlament som utgörs av tidigare krigsherrar, törs många medier för första gången i historien diskutera tabubelagda ämnen som kvinnors rättigheter, manlig dominans i samhället och homosexualitet.

Trots mediernas framgångar under de senaste tio åren, har de stora utmaningar framför sig. Olika slags hinder ställer sig fortfarande i vägen för en fortlöpande kommunikation med publiken och därför är yttrandefriheten i Afghanistan mycket sårbar.

Eftersom ett blodigt krig fortfarande härjar i Afghanistan är den största utmaningen för de afghanska journalisterna helt enkelt hur de ska överleva i ett samhälle som kännetecknas av starka religiösa ledare och försåtliga fällor. Talibanerna ser journalisterna som fiender och ofta även som spioner från väst. Å andra sidan fungerar krigsherrar i regeringen, konservativa religiösa tjänstemän och de religiösa råden som aktiva påtryckargrupper som kritiskt granskar allt från nyhetsrapportering till såpoperor. De drar sig inte för att utpeka en journalist som illojal mot regeringen eller att säga att dennes journalistiska värv är antimuslimskt. Sådana anklagelser kan få en person fängslad på obestämd tid.

Ett antal av de trettiofyra afghanska provinsguvernörerna är före detta krigsherrar som nu agerar som kraftfulla envåldshärskare över sina områden och de lokala reportrarna rapporterar sällan utan att först ha försäkrat sig om deras gillande. Den nyligen utgivna rapporten U.S. State Department: 2010 Human Rights Report: Afghanistan (USA:s officiella rapportering om de mänskliga rättigheterna i Afghanistan) visar att trots att Afghanistans grundlag slår vakt om yttrandefriheten (och pressfriheten) så kringskär regeringen dessa rättigheter. Här kan man läsa att: ”Myndigheterna använder sig av påtryckningar, regleringar och hot för att tysta sina kritiker. Yttrandefriheten är ännu mer inskränkt på provinsnivå där krigsherrar ägt flera radiostationer och tryckta medier”.

Därför utsätter sig många afghanska journalister för en självcensur och undviker att rapportera om känsliga ämnen som till exempel korruption, illegal knarkhandel, regeringens tillkortakommanden och de våldsdåd som utförs av beväpnade grupper. Hellre än att rapportera om dessa kontroversiella ämnen föredrar journalisterna begripligt nog att skydda sig och sina familjer.

The Committee to Protect Journalists (CPJ, kommittén för journalisters beskydd) nämner Afghanistan som ett av de länder där journalister mördas medan förövarna går fria. Enligt CPJ har inga domar avgivits i samband med mord på fem journalister det senaste årtiondet. Bland de olösta fallen finns mordet 2006 på Zakia Zaki, grundaren av en självständig radiostation i Parwanprovinsen. Enligt CPJ utmärkte sig denna station känd genom det sätt på vilket den rapporterade om lokalpolitik, kvinnofrågor och de mänskliga rättigheterna. De tillägger att Afghanistan är ett av de farligaste länderna när det gäller utövandet av yttrandefrihet. U.S. State Department rapporterar att våldshandlingar riktade mot journalister överlag ökade under det gångna året (en 38 procentig ökning år 2011 jämfört med år 2010).

Ytterligare en utmaning som återstår för de afghanska medierna är de hårda regleringar som utgår från informations- och kulturministeriet. Men det är inte bara informations- och kulturministeriet som har mandat att reglera pressen och de andra medierna, utan även ministeriet för ”hajj” och religiösa frågor och landets lärda religiösa råd. Dessutom är officiella afghanska talespersoner litet väl villiga att dela med sig av sitt eget slags information till journalister, vilket gör det svårare för dessa att balansera berättelserna.

Trots att nyhetskällornas antal har ökat under det senaste decenniet, har flertalet av dessa inte förmått leva upp till internationell standard. Produktionen saknar ofta den nödvändiga professionella prägeln. Problemet är mer uppenbart vad gäller några av de tv-kanaler som efter talibanväldets fall fick frikostiga bidrag från internationella givarorgan. Den alltför tidiga utdelningen av bidragsmedel stärkte vissa mediekanaler som visade sig vara mer hängivna de affärsmässiga fördelarna än själva arbetet i det afghanska folkets tjänst.

De senaste åren har de utländska bidragen sinat och på grund av finansiella svårigheter har vissa mediekanaler tvingats söka samarbete med grannländer som Iran, Pakistan och Tajikistan. Rapporten från U.S. State Department påpekar att ”privata medborgare från Iran, Pakistan och från staterna runt Persiska viken aktivt påverkade medierna både genom sitt ägande och genom direkta hot. Det fanns anklagelser om att Iran försökte tvinga reportrar i de västra provinserna att öka sin kritiska rapportering om regeringen och minska antalet artiklar som var kritiska mot Iran”. De afghanska myndigheterna är medvetna om detta och senast i maj i år arresterades en journalist från Irans halvofficiella nyhetsbyrå Fars, stationerad i Kabul, på anklagelser om spioneri för Irans räkning.

När NATO förbereder sig för ett tidigt uttåg ur landet år 2013 kommer de internationella bidragen att bli än mindre, vilket antagligen får till följd att afghanska mediekanaler får extrema ekonomiska problem. Trots att västerlandet vid Bonnkonferensen i december 2011 lovade finansiellt stöd till Afghanistan bortom år 2014 oroar sig många journalister för att bristen på pengar ska hota en av landets få framgångssagor på senare tid – medieutvecklingen – och resultera i att flera av dem förlorar sina arbeten.

Ett kännetecken på god medieförvaltning är transparens, där man tydligt kan se att verksamheten finansieras med lagliga medel. De flesta av de afghanska medier som initierats med hjälp av utländska medel tycks inte leva upp till detta ideal. Det finns ingen reklam- eller nyhetsmarknad som kan hålla en mediekanal under armarna. Utan stöd från länder i väst och utan möjligheter till intäkter inom landet, kommer några av de befintliga mediekanalerna antingen att försvinna eller tvingas vända sig till grannländerna för att få stöd. Detta kommer att öppna för ett dolt finansiellt stöd från Iran och Pakistan, vilka båda är ivriga att investera i ett ökat inflytande.

Tillbakadragandet av koalitionstrupperna kommer att göra Afghanistan helt beroende av sina egna oerfarna och till viss grad dåligt utrustade säkerhetsstyrkor. Detta innebär en större risk för våld och allmänt kaos. Inhemska och utländska journalister kommer fortsatt att få ta extrema risker som att bli kidnappade, förnedrade eller till och med mördade. För en journalist kommer Afghanistan att förbli ett av de farligaste länderna att arbeta i.

En av de minst diskuterade frågorna är bristen på kvinnliga korrespondenter i Afghanistan. De är inte bara färre i antal, utan de har även haft svårt att öka kvinnors rätt till yttrandefrihet och att göra sig hörda. Det finns endast ett fåtal kvinnor som ansvarar för radiostationer eller som ger ut tidskrifter, och de jobbar i ständig motvind. Trots detta fortsätter de sitt modiga arbete. Ett exempel på en sådan modig människa är Maryam Durrani, en ung medlem av Kandahars provinsiella råd och direktör för den ideella organisationen Khadija Kubra Women's Association for Culture (Khadija Kubra kvinnoförening för kultur) och tillika ägare och ledare för den enda lokala, kvinnoinriktade radiostationen Merman. År 2012 fick hon the International Women of Courage Award (ett internationellt pris för modiga kvinnor) och Time Magazine utnämnde henne till en av världens mest inflytelserika personer.

I konstrast till detta fastslår U.S. State Departments rapport att det finns ett flertal faktorer som minskar kvinnors motivation att delta i medieindustrin, som till exempel ”en låg säkerhetsgrad, dåliga förutsättningar utbildningsmässigt, en brist på tillgång till den utbildning som är en förutsättning för modern medieindustri och dessutom en brist på trygga arbetsförhållanden”. Utan det internationella samfundets närvaro efter 2014 kommer antagligen arbetsmiljön att försämras ännu mer.

Överlag kan det med säkerhet konstateras att utvecklingen på mediefronten är långt ifrån färdig. Problemen kommer att fortsätta att växa efter år 2014. I det fall afghanska medier inte blir självständiga och självförsörjande kommer de inte att kunna fortsätta sitt arbete för yttrandefriheten och de kanske även tvingas kämpa för sin överlevnad.