De osjungna hjältarna

Det är nu över sex år sedan journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson kom hem till Sverige efter 438 dagar i etiopiskt fängelse, anklagade för terroristbrott. I dag är Martin Schibbye bland annat chefredaktör för reportagesajten Blankspot där han dagligen arbetar för att hjälpa journalister som tvingas uppleva liknande situationer. I texten De osjungna hjältarna lyfter Martin Schibbye de hundratals människor vars kamp – inte minst genom skrivandet – gjorde den demokratiska utvecklingen i Etiopien möjlig, men som aldrig fick chansen att uppleva de optimistiska vindar som nu drar över landet. 

3 maj 2019 Text: Martin Schibbye

I mitten av oktober 2016 hade två miljoner människor samlats vid den heliga sjön Harsadi, söder om huvudstaden Addis Abeba. Folkgruppen Oromo firade slutet på regnperioden genom en ceremoni kallad ”Irecha”. Många var klädda i vita dräkter med traditionella spjut och huvudbonader. På skakiga och suddiga mobilfilmer från deltagare kunde man i efterhand se hur det religiösa firandet efter ett tag övergick i protester gentemot landets regering.

De församlade skanderade: ”Ner med regeringen” och ”Vi vill ha frihet” varvid polisen besköt de regeringskritiska demonstranterna med tårgasgranater och gummikulor, vilket utlöste panik. 

Många människor trampades ihjäl när de flydde för sina liv.

Den dåvarande premiärministern Hailemariam Desalegn kommenterade händelsen med att demonstranterna förberett sig för kaos, ”pre-planned mayhem”. Han förnekade även att säkerhetsstyrkor öppnat eld: ”Som ett resultat av kaoset gick liv förlorade och flera skadade har tagits till sjukhus. De ansvariga kommer att ställas inför rätta”, meddelade regeringen i ett uttalande.

Men på mobilfilmerna från platsen kunde man höra skottlossning och vittnesuppgifter talade också om att tårgas skulle ha skjutits från helikoptrar. Den sittande regeringen erkände så småningom att 52 personer hade omkommit, medan etiopiska oppositionsgrupper rapporterade om hundratals döda.

Samma år, 2016, slog den USA-baserade organisationen Human Rights Watch fast att under den senaste vågen av protester mot den etiopiska regeringen hade säkerhetsstyrkor dödat mer än 400 personer. 

Det är 400 personer som aldrig fick uppleva den förändring som nu sveper över landet. Men det är också 400 personer som liksom då är bortglömda. Hade 400 civila skjutits ihjäl i Ryssland 2016 hade säkerhetsrådet sammankallats och vi hade inte pratat om något annat. Men Etiopien var länge ett land som kom undan med att överträda alla tänkbara gränser utan att det fick några som helst diplomatiska, ekonomiska eller politiska konsekvenser. 

Det är just därför förändringen i Etiopien var tvungen att komma inifrån. De som gjorde den möjlig är i dag lätta att glömma när alla vill vara den nya ledningens bästa vänner. De som under årtionden berömde en regim som fängslade journalister utan att säga flaska, åker nu skytteltrafik till Addis Abeba och pratar om vikten av pressfrihet. 

Så vilka var de så kallade ”queros”, de unga orädda människor som stod upp mot diktaturen? Och hur började allt? 

Oromo är Etiopiens största region och folkgruppen uppgick i den senaste folkräkningen till 25 miljoner av en befolkning på 74 miljoner. De har under lång tid varit marginaliserade och kan närmast beskrivas som ”Afrikas kurder” med ett förbjudet språk och en historia av omfattande diskriminering. Inom oromokulturen finns även en tradition där ungdomar i gränslandet mellan barn och vuxen ska engagera sig i försvaret av byn och dess djur. Denna tradition kom att politiseras när förtrycket hårdnade.

Det var också bland oromo-befolkningen som det först började koka när en ny stadsplan för Etiopiens huvudstad Addis Abeba (eller Finfinne på Oromo) presenterades. Odlingsbar mark som i generationer tillhört familjer skulle rensas för att ge plats till nya bostadsområden. Men proteströrelsen växte och kom snabbt att handla om mycket mer än bara markanvändning.

På bilder som började spridas från sjukhusen i regionen under taggen #OromoProtests såg man hundratals skadade och döda och landet kastades in i sin kanske största politiska kris på decennier. Protesterna växte till att också involvera ungdomar från amhara-folket. Plötsligt stod de två största folkgrupperna upp mot makten. 

Säkerhetsläget blev allvarligt, och ekonomin försämrades som en följd av protesterna. Dessutom ökade etniska konflikter i samhället dramatiskt. En kris som två år senare leder till att den dåvarande premiärministern avgick ”för att rädda landet”. 

Den nya premiärministern Abiy Ahmed använde sina första hundra dagar vid makten till att släppa tusentals politiska fångar, öppna upp för en liberalisering av ekonomin, bjuda in exilmedier att öppna kontor i Addis Abeba och sa sig vilja acceptera fredsavtalet med Eritrea. Allt sammantaget inget annat än en politisk jordbävning på Afrikas horn.

Det talas nu om att förvandla förhörslokalerna på polisstationen i Maekalawi till ett museum och det är med glädje jag varje morgon kan konstatera att ingen kollega vaknade i Kalityfängelset till fångvaktarnas gälla röster ”kotera, kotera, kotera” blandat med ljudet av batonger mot korrugerad plåt. 

Inga journalister stod två och två ”hulet, hulet”, utanför plåtladorna i leran för att bli räknade. 

Ingen bloggare skojar längre om att cellerna kallades Sheraton, eftersom även om det var illa med kalla trägolv och medfångar som hostade blod, så fanns det en värre plats. En plats där fångar hölls i komplett mörker, hängda upp och ned, med tyngder fästa på könet, slagna tills de erkände sina påhittade brott. 

Dessa celler kallades Hilton. 

Humorn var den sista mänskliga försvarslinjen.

Men bara för att dessa celler snart kan bli museum och skämten om dem, det enda som lever kvar, får vi aldrig glömma de som satt där: alla kollegor som hade kunnat välja ett enkelt liv. Men på grund av deras kärlek till sanningen, landet, medmänniskorna och till journalistiken valde att bli journalister. De valde att skriva. Och för det fick de betala ett högt pris – friheten.

De numera fria kollegornas envishet visar på ett mod som vi behöver mer än någonsin tidigare – ett mod som gjorde förändringen möjlig.

Jag tror också att vi nu, när alla är fria, måste fråga oss själva var vi var medan de satt fängslade? Var fanns stödet då, när de behövde det som mest? Abiy Ahmed har visat att han menar allvar och är något helt annat än de tidigare premiärministrarna. Han har även bett om ursäkt för de övergrepp hans eget parti utfört mot den egna befolkningen. Men jag hoppas att Abiy Ahmed inte glömmer att tacka dessa ”demokratins spjutspetsar”, som vi har den historiska utvecklingen att tacka för när han tar emot Nobels fredspris.

I USA pratar man ofta om ”unsung heroes”, osjungna hjältar, när man beskriver dem som gör ett hästjobb och skapar plats och utrymme där andra får växa och skina. De som dog i kampen för demokrati i Etiopien och som aldrig fick uppleva detta är verklighetens osjungna hjältar. 

Det är nu allas vårt ansvar att se till att de inte dog förgäves och om något fredspris ska delas ut så bör det delas med dem som aldrig fick uppleva den.

De som gjorde utvecklingen möjlig. 

De som gav allt för den.