Texter om hopp

3 maj 2019 Text: Elnaz Baghlanian Illustration: Marika de Vahl

I april 2015 gjorde vi ett nummer av Dissidentbloggen med texter om Eritrea och Etiopien. Bland de medverkande fanns den prisbelönta etiopiska journalisten Reeyot Alemu som var dömd till fjorton års fängelse för ”terrorism” för texter som hon skrivit. En dom som senare kortades till fem år. I ett öppet brev beskrev hon sin vardag i det ökända Kality-fängelset. Hon avlutade brevet med följande ord: ”Kära läsare, låt mig till sist bara säga att jag önskar få se ett demokratiskt Etiopien där rättvisa skipas. Jag lovar att göra allt jag kan för att vi ska uppnå detta mål.”

Fyra år senare medverkar hon i det här numret. Och även om hon är väldigt kritisk till utvecklingen i landet, skriver hon i sin text: ”Vår kamp har varit fruktbar”.

Det som har hänt i Etiopien under det senaste året är något som många människor som lever i totalitära stater inte ens kan fantisera om. På mindre än ett år har Etiopien gått från att vara ett av världens mest repressiva länder till att bli ett öppnare och mer demokratiskt samhälle. Sedan april 2018 då Abiy Ahmed tillträdde som ny premiärminister har landet i rask takt gått i demokratisk riktning. Stora reformer har genomförts, politiska fångar har släppts, terroriststämplade organisationer har blivit lagliga oppositionsrörelser, ett fredsavtal med Eritrea har tecknats, blockerade hemsidor och bloggar har öppnats upp och hundratals förbjudna medier är nu tillåtna. 2018 befann sig Etiopien på plats 150 av 180 nationer på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. 2019 har landet klättrat upp till plats 110. 

Numera är det ökända Kality-fängelset, som på det lokala språket varit synonymt med ”fängslande av politiska skäl”, tömt på politiska fångar. 

Det är ingen överdrift att säga att det som har hänt i landet under bara det senaste året är ett historiskt kliv för demokratin och yttrandefriheten i Etiopien. 

Tystnaden är bruten i landet med drygt 100 miljoner invånare, där det talas 83 olika språk. Rädslan blåser sakta bort. Många etiopiska pressfrihetskämpar som en gång tvingats fly från landet, återvänder en efter en.

Det är frestande att stanna kvar här, vid dessa vackra bilder om förändringar och hoppet som sprids. Och det är lätt att dras med i det som kommit att kallas ”Abiymani”. Men vi bör påminna oss om att Etiopien är en demokrati i vardande. Landet, vars historia har präglats och omgivits av konflikter och väpnad kamp, har fortfarande en lång väg att gå. Ända sedan det etiopiska kejsardömet störtades i den så kallade revolutionen 1974 har den ena pseudodemokratin efter den andra avlöst varandra. Varje nytt regimskifte har haft politiker vid makten som lovat fred och förändring, men i stället levererat det rakt motsatta för landet. 

Vågar vi tro och hoppas att det är annorlunda den här gången?

Just den frågeställningen handlar det här numret av Dissidentbloggen handlar om. I denna utgåva har vi samlat röster, tankar och berättelser om det som händer i Etiopien här och nu av några av de författare, poeter och journalister som i åratal varit nedtystade av regimen. Vad innebär dessa omvälvande förändringar för landets författare och journalister? Vad innebär den nyvunna yttrandefriheten? Vilka utmaningar står man inför nu? Hur skriver man sig fri från censuren som präglat landet i så många år? Hur frigör man sig från det som den etiopiske journalisten Bisrat Woldemichael benämner som ”genocide of thought”? Självcensuren som är djupt rotat i det etiopiska samhället.

I Dissidentbloggen brukar vi ge plats åt texter som inte kan skrivas, publiceras eller spridas i skribenternas hemländer på grund av censur, hot och risken att fängslas eller i värsta fall mördas. I det här numret vill vi upplåta plats åt de skribenter vars yrkesliv präglats av motstånd och hårda inskränkningar i yttrandefriheten, men som nu återfått den friheten. Detta är även Dissidentbloggens roll och funktion – följa upp, följa med, bevaka och aldrig ta yttrandefriheten för given. 

”Vår kamp har varit fruktbar”, skriver Reeyot Alemu som satt inspärrad tillsammans med poeten Chaala Hailu Abata och journalisterna Martin Schibbye och Woubshet Taye Abebe i Kality-fängelset. Samtliga är fria i dag. Samtliga medverkar i det här numret. ”Det finns hopp nu”, skriver författaren Lena Gezawork Grönlund i sin text. Och det är just hoppet som står i centrum i det här numret av Dissidentbloggen.