#21 2016

Sanningen som flaggan döljer

Den som känner till Turkiets demokratiska historia vet mycket väl hur vanligt det är att tjänstemän inom militärväsendet ”tillrättavisar” journalister i fråga om deras yrkesutövning, och hur vanligt det är att journalister betraktar detta som en order.

Journalisten Can Dündar tilldelades i våras Publicistklubbens pris till Anna Politkovskajas minne för sina journalistiska insatser. I dag lever han i exil efter att ha åtalats för sina avslöjande reportage. För Dissidentbloggen har han skrivit en personlig betraktelse över samspelet mellan nationalism och det tilltagande förtrycket i Turkiet. 

Om hybridkriget och motståndets poetik

I Ryssland är inte bara kriget en hybrid. Samma motsägelsefulla och undflyende karaktär kännetecknar även tillståndet för rättvisan, friheten och censuren.  
För att förstå vad som händer i landet måste man börja i språket,

Samma tystnad nu som då

Den 9 september greps författaren, journalisten och den före detta chefredaktören Ahmet Altan tillsammans med sin bror i Turkiet. I ett samtal med journalisten Alev Yaman från före gripandet menade han att det finns en

Media i nationalismens tjänst

Sändningarna från fotbolls-EM i somras blev ännu ett sätt för Ungerns Viktor Orbán att sprida sitt främlings- och EU-fientliga budskap. Med hjälp av en blandning av storskalig propaganda och mjuk censur har regeringen lyckats uppnå en

"Kampen formar den polska andan"

I Polen har nationalismen vuxit till en levande, officiell ideologi. De styrande uppmanar medborgarna att försvara allt som är inhemskt, samtidigt som både staten och kyrkan tiger om hatbrott och rasism. Den utopi som

Offentligheten har farit mest illa i Putins Ryssland

Det politiska förtrycket i Ryssland leder till en urholkad offentlighet och att landet dräneras på välutbildade, innovativa och kosmopolitiska människor. Alexander Etkind, som är professor i historia med fokus på rysk-europeiska

En frusen sovjetspillra

Belarus brukar kallas Europas sista diktatur. Men förtrycket i landet följer inte den vanliga nationalistiska modellen – snarare tvärtom. 

Indisk nationalism i ny tappning

Den ”Indiens idé” som det talades om i samband med landets självständighet 1947 förespråkade ett inkluderande, pluralistiskt Indien som respekterade alla trosyttringar. Under de senaste åren har den strävan förbytts mot en

Vad i nationalismen är oförenligt med fri debatt?

För nio år sedan, i oktober 2007, lade PEN International fram en rapport om hur lagar om förtal och förolämpning (”Insult and defamation”) användes framför allt av olika makthavare för att begränsa yttrandefriheten. Ett av de länder som framhölls som föredömligt i den rapporten var Rumänien, som nyligen avskaffat just sådana skrivningar ur sina lagar. Men bara sex år senare, 2013, uppmärksammade både PEN och tidskriften Index on Censorship hur Rumäninen över en natt återinfört dem, nu i skärpt form, och varnade för utvecklingen.
 
Sedan dess har den fortsatt i samma riktning i allt fler länder och regioner. På ett märkligt vis går utvecklingen hand i hand med framväxten av starkt nationalistiska partier. Ett tydligt och skrämmande exempel är införandet av artikel 301 i Turkiets strafflagar 2005, som gör det till ett allvarligt brott att ”förolämpa den turkiska nationen”. Det betyder att all kritik av vad staten Turkiet och dess ledare företar sig går att åtala – vilket vi sett allt fler prov på ju längre tiden gått. För tio-femton år sedan var det lätt att tro att sådana lagar var kvarlevor från en fördemokratisk tid, besläktade som de är med äldre tiders ”majestätsbrott” (Lèse-majéste) och snart skulle vittra bort. I stället har de gjort comeback och är ett allt större hot mot yttrandefriheten i snart sagt alla delar av världen.
 
Ett tydligt exempel var när den polsk-amerikanske historikern Jan Gross förra året kom att utredas för brott mot den polska lag som gör gällande att ”varje person som offentligt förolämpar den polska nationen kan dömas upp till tre års fängelse”. Gross fall är intressant: det upprörande påstående han skulle åtalas för, som gällde hur många judar som mördats av polacker under kriget, var ett historiskt påstående som kan vara felaktigt eller sant. Sådant ska enligt vetenskaplig metod debatteras öppet tills man fått fakta att förhålla sig till. Men i stället för en debatt om sanningshalten i påståendet valde statsåklagaren att utreda Gross för ett brott som handlade om ”förolämpande av nationen”. 
 
Subscribe to The Dissident Blog - Issues