#25 2018

Rapport från skafferiets hörn

" ... Ett år senare lämnade jag en webbtidning på grund av påtryckningar från oligarker, och sa till mig själv, okej, de kan ockupera köket, men vi kan fortfarande arbeta i skafferiet, det är fortfarande fritt. Så jag började jobba för en frivilligorganisation. Och nu arbetar vi i skafferiet, och de står och knackar på vår dörr, de närmar sig.”

Journalisten Attila Mong vittnar om hur medialandskapet i Ungern domineras allt mer av regeringspolitik, medan fria medier blivit allt mer perifera och marginalisreade 

En historia som upprepar sig

Författaren Orsolya Karafiáth blev hårt attackerad när hon tog upp hur kvinnor förtrycks och tystas i efterdyningarna av #MeToo i Ungern. Här är hennes berättlese.

"Nästan ingen verkar bry sig"

Filosofen G M Tamás berättar i en intervju för Dissidentbloggen om de grundläggande problemen bakom den allt mer inskränkta yttrandefriheten och demokratin i hans hemland.

Illiberal politisk kultur i Ungern

Eszter Babarczy ger en bakgrund till varför ”illiberal” politik kunnat fira sådana stora segrar i Ungern.

Stjärnlös kväll

Ett stycke flash-fiction av Krisztina Tóth, som ger en spöklik, snabbexponerad bild av vardagsliv i Budapest. 

Dikter stående

Krisztina Tóths andra novell för Dissidentbloggen. En berättelse om hierarki och ojämlikhet med många bottnar. 

Madrasserade celler

Gergely Nagy skriver om det krympande utrymmet för fristående konst i Ungern: ”Ingenting har förbjudits, ingen har blivit fängslad.” Men …

Det som står på spel

Attila Mráz, expert på politiska rättigheter, skriver om de utmaningar  ungerska frivilligorganisationer står inför i samband med parlamentsvalet 2018.

Det mjuk-auktoritära Ungern

Dissidentbloggen om EU:s svarta får en månad före parlamentsvalet

Ett nytt ord har börjat komma i bruk - ett nytt politiskt begrepp - för att de gamla inte räcker till. Vi talar om länder som inte är totalitära stater, inte diktaturer men de är inte heller demokratier. Istället styrs de mjuk-auktoritärt. 

“Soft authoritarian” alltså. Ordet har kommit att användas om Ryssland och om Malaysia och Singapore. Länder där flera olika partier existerar och val hålls, men genom att regimen håller media och avgörande institutioner i hård kontroll, upprätthålls makten bortom den skenbara valfriheten. Nu gäller denna definitionen också Ungern.

För den som är fast besluten att se glaset som halvfyllt, kan analysen av Ungerns styrelseskick betraktas som en förbättring. Allt beror på vad man jämför med. För inte särskilt länge sedan var Ungern en kommunistisk diktatur. I en anda av svart humor kallades landet visserligen den rikaste baracken i öst. Där fanns gott om pálinka att dricka (när man beslutade om att brännvinet inte fick serveras på krogen före klockan 9 på morgonen rådde upprorsstämning), det fanns tomater, paprikapulver och ibland kött till familjens pörkölt, det många kallar gulasch. Det fanns vallmofrön att köpa, så de kunde malas och bli till en saftig söndagskaka. Men det var ett korrupt, hårt styrt land, utan frihet.

Precis som i dåvarande Sovjet och i Polen och de andra kommunistiska diktaturerna läste barnen ryska i skolan men ingen engelska, och de beordrades ut i glada demonstrationer den 1 maj för att visa den rätta pionjärandan. Religion var förbjudet, oliktänkande förföljdes, fängslades, sändes till läger och svartlistades. Övervakning och angiveri pågick oavbrutet; människorna i Ungern kunde inte tala fritt, inte skriva fritt och inte mötas fritt. Förtrycket upphörde i samband med att Sovjet föll samman 1989. Inte ens trettio år sedan har gått sedan dess.

Spåren av allt detta finns kvar under ytan, under orden, under styrelseskicket. I denna upplaga av Dissidentbloggen, förtjänstfullt sammansatt av Daniel Gustafsson som till vardags översätter ungersk prosa, poesi, dramatik till svenska, blir det tydligt.

Subscribe to The Dissident Blog - Issues