Käket eller moralen? Den frågan ligger under så mycket av diskussionen om yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter: vad är höna och vad är ägg? Kommer respekten för mänskliga rättigheter att öka om det blir fart på ekonomin i ett land? Eller måste mänskliga rättigheter, vare sig vi talar om utbildning, rättssäkerhet eller fördelning av resurser tvärtom komma först – så kommer den berömda ekonomiska ”tillväxten” sen? Det kan tyckas vara en akademisk fråga för seminarierummen, men det är det inte. Det handlar i grunden om vilken politik som leder till demokratiska genombrott.
Men frågan framstår i sig som skev när man betraktar en del av världen som ryckvis åker ut och in ur i medias sökljus: länderna på ”Afrikas horn”. Och då i synnerhet Etiopien och Eritrea.
Efter krigsslutet 1993, då en FN-ledd folkomröstning gav resultatet att en majoritet i Eritrea ville vara en självständig stat, fanns det stora förhoppningar på en demokratisk utveckling i det nya landet. Det var också vad som fick en författare som Dawit Isaak, då i svensk exil, att återvända till hemlandet och delta i uppbyggnaden av en fri press – vilket fick ett fruktansvärt slut 2001, då regimen slog till mot den grupp av politiker som krävt demokratiska reformer och de journalister som skrivit om saken. De som ännu inte avlidit sitter fortfarande fängslade – bland dem Dawit Isaak. Eritrea har sedan dess utvecklats till ett av världens mest slutna länder, med en massflykt av utbildade från landet och en ekonomi i fritt fall. Reportrar utan gränser rankar landet som det med hårdast förtryck av pressfrihet i hela världen – på plats 180 av 180 i RUGs index.
