Det som inte får sägas är alltid mycket viktigt. Det vet alla de författare som närmast förvånat insett att de skrivit något kontroversiellt – när de själva trodde att de skildrade ovanliga människoöden, en okänd del av samhället eller bara sin egen vardag. Naturligtvis söker konsten mellan varven konflikten och provokationen, naturligtvis vill man ibland chockera och reta, det är en del av den moderna kulturens väsen. Men verkligt farlig blir litteraturen när man helt enkelt visar en del av verkligheten som finns där, men som inte får nämnas. För då kommer alltid följdfrågan: Varför får man inte tala om just detta? Vad är det som står på spel?
När man börjar tala om något förbjudet verkar motståndet också följa en sorts cykel, som kan se liknande ut oberoende av ämnet som sådant. Vare sig man talat om slaveriet, kvinnors rättigheter eller hbtq-personers rätt att vara en del av samhället verkar motståndet följa samma kurva. Först säger man: Det där är inte viktigt, inte behöver vi gräva i det. Sedan kommer förlöjligandet: Hur skulle det se ut om man släppte slavarna fria? Hur skulle det gå om kvinnorna fick rösta? Det säger ju sig självt att det inte skulle gå. Det är ju ”mot naturen”.
Sedan kommer den farligaste fasen: våldet, fängslandet, hoten. De kommer inte först, utan när friheten faktiskt börjar vara inom räckhåll.
