När detta skrivs präglas rubrikerna i svenska tidningar av det faktum att svenska nynazister överfallit en antirasistisk demonstration i en stockholmsförort och knivskurit två demonstranter. Händelsen kommer att dröja sig kvar i det allmänna medvandet några dagar, för att sedan sjunka ned i den oro som många av oss bär i bakhuvudet, av en tilltagande och alltmer våldsbenägen högerextremism och nationalism i stora delar av Europa.
Nynazismen sägs ibland vara allra starkast i Ryssland, av alla europeiska länder. Ett av dess offer var sociologen Nikolaj Girenko, som 2006 sköts till döds i S:t Peterburg. Han hade under åren före mordet profilerat sig som en expert på den framväxande nynazismen och ultranationalismen i Ryssland, och användes ofta som expertvittne vid rättegångar om hatbrott. Han förstod bättre än många i sin samtid risken med den framväxande hatkultur som riktade sig mot olika minoriteter – vare sig vi talar om kaukasier och andra folkgrupper från andra delar av det ryska väldet, ryska judar eller sexuella minoriteter. Girenko var en av de modiga personer som vågade tala tydligt om den destruktiva utvecklingen i sitt hemland och fick plikta med sitt liv. Andra namn på den listan skulle kunna vara Anastasia Baburova och Anna Politkovskaja. Mordet på Nikolaj Girenko var ett uttryck för en växande högerextremism i Ryssland – men poängen är att det kunnat hända på många andra platser i Europa. Det som sker i Ryssland hänger med nödvändighet samman med vad som händer i andra delar av världsdelen. Förstår man inte det gör man sig dum. Därför är det inte en enskild rysk angelägenhet när man stiftar lagar som kriminaliserar en offentlig diskussion kring homosexualitet och andra ”icke-traditionella” samlevandsformer. Inte heller när man stiftar blasfemilagar och kriminaliserar religionskritik – något som kan se ut som ett avtryck av den sovjetiska kriminaliseringen av människors tro – samma sak, bara tvärtom.
