För den som följt utvecklingen har det länge varit uppenbart – säkert i sådär en tjugo år – att det är i den digitala offentligheten som striden om yttrandefriheten äger rum. Det kan låta som en trött självklarhet. Men mycket tyder på att vi ser ett nytt skifte i den digitala maktbalansen äga rum just nu.
Den första fasen av den digitala yttrandefrihetsdebatten ägde rum under nittiotalet, när framväxten av ett nytt medium också ledde till en övermodig framtidstro: detta centrumlösa nätverk för kommunikation skulle ju inte gå att kontrollera; alla totalitära stater skulle nu se sig akterseglade. Och mycket i utvecklingen gav också optimisterna rätt: att Sovjet murknade inifrån hade något att göra med att man förbjöd persondatorer och fri datoranvändning. Under ”sammetsrevolutionen” i dåvarande Tjeckoslovakien använde sig den demokratiska oppositionen av enkla modem för att sprida information över telenätet och säkerhetstjänsten hann aldrig förstå att det digitala fågelkvitter de hörde på tråden i själva verket signalerade diktaturens fall. Och så vidare. Situationen påminde under något decennium om 1700-talets stora genombrott för tryckfriheten – en gammal stat kunde inte längre kontrollera det nya mediet, den billiga boken eller webbsidan kunde kvitta lika, och alltfler människor fick ta el av alltmer information …
Men småningom kom motreaktionen, precis som den gjorde efter upplysningstidens genombrottsperiod. Inte minst den kinesiska staten började metodiskt bygga upp en ny teknik för censur och stängde in hela landet bakom en andra kinesiska mur. Och de stora Telkomföretagen i världen, som Siemens eller svenska Telia, visade sig vara helt skrupelfria när det gällde att hjälpa diktaturer i länder som Iran eller Belarus att övervaka och kartlägga dissidenter. Det var som om kupan på nytt sänkte sig över landskapet.
