Under de år som följt på framväxten av internet som en ny kommunikationskanal tillgänglig för om inte alla, så mycket stora grupper, föddes också hoppet om ett nytt och närmast oemotståndligt genomslag för yttrandefrihet och därmed demokrati. Internet gick ju inte att kontrollera! Vem skulle kunna koppla greppet om detta medium, utan centrum, där vem som helst kunde koppla upp sig och publicera sig?
Till en början blev det så. Vi kan konstatera vilken viktig roll de nya digitala kommunikationerna spelat i olika folkliga uppror och ”revolutioner – redan från ”Sammetsrevolutionen” i dåvarande Tjeckoslovakien fram till vårens revolter i Arabvärlden. Men det har också varit tydligt hur olika makthavare gjort sitt allra bästa för att koppla greppet om den digitala kommunikationen. Internet är inte längre den fria tummelplats för idéer som det åtminstone till en början var. Kinesiska makthavare har kanske kommit längst med att kontrollera vad de egna medborgarna har rätt att söka på webben. Gör de fel kommer polisen. Och efter demonstrationerna i belarusiska Minsk i vintras knackade KGB på hos flertalet av de medborgare som deltagit i de fredliga demonstrationerna mot vad man uppfattade som valfusk – i alla fall hos dem som haft en påslagen mobiltelefon i fickan när de utnyttjade sin yttrandefrihet. Och i Sverige har vi haft vår egen debatt om den så kallade ”FRA-lagen”.
