Jag tror inte att någon är oberörda av de pågående övergreppen mot civila i Syrien. Jag tror också att de flesta, när vi konfronteras med vad som i alltmer ser ut som ett eskalerande folkmord på sina egna, drabbas av vad som måste beskrivas som mediesamhällets verkligt onda paradox. Vi ser. Vi vet vad som händer. Vi har mycket små möjligheter att påverka vad som sker. De av oss som minns Rwanda 1994 känner igen situationen.
Det här är inte platsen att spekulera i ifall omvärlden ska intervenera eller ej. Men att vi vet vad som sker och vad som görs mot människor i detalj är samtidigt en källa till förtvivlan och kanske det enda hoppfulla i situationen. Att vi i dag kan ta del av röster och bilder från de människor som lever mitt i förtryckets centrum ställer högre krav på oss andra. Dissidentbloggen vill vara ett led i denna kedja av levande röster. I detta nummer ger vi ordet till Manhal al-Sarraj, syrisk poet, som i detalj beskriver den onda paradoxens dilemma – vilken kunskap törs jag föra vidare, hur hanterar jag den vanmakt som kommer sig av att i dag kunna se rakt in i våldets centrum? Och förstår vi egentligen vad vi ser på de sönderklippta bilder och budskap som når oss på ännu inte finslipade, nya informationskanaler?
