”… att se vad som sker i det som synes ske” är ett i Sverige känt och lite slitet citat av den svenske poeten och historikern Erik Gustaf Geijer. Enligt honom var det vetenskapens uppgift. Och när man ser ut över ett politiskt världslandskap som just nu förändras mycket snabbt är det lätt att längta efter en ”superteori” som skulle förklara just vad det är som sker i det som synes ske. Å ena sidan demokratiska uppror mot korrupta statsbildningar å den andra nya hot och terror mot oppositionella, mot författare och journalister.
Den ”arabiska våren” är redan ett begrepp som somliga börjar betrakta med skepsis. Fanns där en verklig demokratisk öppning eller ej? Samtidigt börjar en sluten diktatur som Burma åtminstone mima en sorts perestrojka. När detta skrivs pågår demonstrationer på gatorna i Moskva i protest mot ett valresultat som ifrågasätts av oppositionen. I Ungern fortsätter utvecklingen att gå mot minskad yttrandefrihet och en tilltagande rasism som statens företrädare inte tar avstånd ifrån.
Hur ska man då se vad som sker? Örnperspektivet, som är det vi oftast möter i medierna, kan vara förledande. Man ser kartor och inte människor. Jag avser inte någon billig mediekritik här – att sammanfatta och i viss mån generalisera är ofta första steget för att förstå något alls. Men för att tränga bortom generaliseringarna måste man sedan lyssna till de verkliga människornas enskilda röster, deras faktiska erfarenheter – och därmed allt det som inte ryms i de enkla sanningarna.
