I slutet av 1990-talet dök en ny förkortning upp i den internationella debatten: ECHELON. Journalister i bland annat Nya Zeeland lade fram uppgifter om att signalspaningen från Kalla krigets dagar knappast avtagit, utan tvärtom förstärkts till rent astronomiska proportioner, och nu även användes för att övervaka till exempel europeiska företags datatrafik. Frågan behandlades först lite snett från sidan, närmast som en konspirationsteori bland andra; tills ingen mindre än före detta CIA-chefen James Woolsey bekräftade att systemet existerade och användes på just detta sätt. Tekniken hade helt enkelt gjort det möjligt.
Då befann sig världen i den kanske lugnaste avspänningsperioden på ett sekel, efter Järnridåns fall och före 9/11. Ändå växte de digitala övervakningssystemen snabbare än någonsin och säkerhetstjänster tog sig allt större friheter med såväl medborgares integritet som med affärshemligheter. För att det var tekniskt möjligt.
Att rulla tillbaka en teknologisk utveckling är varken möjligt eller önskvärt. Att icke-demokratiska stater som Kina och Iran använder den digitala övervakningen till att hålla sina medborgare på plats förvånar ingen – det är det totalitära tänkandets natur. Samtidigt växer hoten mot yttrandefriheten också ur de demokratiska staternas underrättelsetjänster och spionprogram – hela tiden med hänvisning till medborgarnas ”säkerhet”. För att skydda dig måste vi spionera på dig, kartlägga ditt ansikte, dina shoppingvanor och ditt sätt att gå. Annars är du i fara. Och hela tiden används denna information för att flytta tillbaka de medborgerliga rättigheterna. Vem som helst har kunnat gripas var som helst och föras vart som helst för ”förhör”. I säkerhetens namn. Att sedan även de digitala informationsinsamlingssystemen rymmer luckor och kan ge helt felaktiga resultat bortser vi från.
