Syrien: Tretton scener från helvetet

23 oktober 2013 Text: Housam Al-Mosilli Översättning från arabiska: Jasim Mohamed

Scen 1
”Titta på de där ålderstigna fallskärmsjägerskor. De avancerar i graden och kallas nu lejoninnor, förvarets lejoninnor!”, är det första som min mor säger när hon ser en rapport på tv om kvinnor som anmäler sig frivilligt för att försvara Bashar al-Assads regim.

Scen 2
En annan tv-kanal visar en skara gamla kvinnor som flockas kring tyrannen. Alla ler mot kameran. Den nationella sammanhållningen är i högsta form.

Scen 3
Bild 1: En rubrik på YouTube: En demonstration framför al-Nusras (en religiös extrem organisation) kontor i staden al-Raqqa som regimen har förlorat kontroll över. Jag klickar på rubriken och ryggar tillbaka för att förbereda mig för ännu en ny massaker. Filmen börjar med en obeslöjad kvinna som leder en demonstration. De kräver alla fångars frigivning och regimens fall. Förlåt, jag menar så klart al-Nusras fall.

Bild 2: ”När du besöker al-Raqqa fråga efter Slakterskan”, säger en vän med skratt. Vem är Slakterskan? frågar jag. ”Hon ansvarar för al-Nusras fängelse, tar hand om de fängslade kvinnorna. Hon älskar skräck och behärskar alla sorters tortyrtekniker. Hennes rykte har nått långt utanför landet. Hon har bland annat piskat den obeslöjade kvinnan som leder demonstrationen.”

Bild 3: Lystring, Aleppobor! Det spelar ingen roll om ni som är närvarande meddelar dem som är frånvarande eller inte. Lystring Aleppobor! Med en order från den högsta domaren i Shariadomstolen ska ingen muslimsk kvinna från och med i dag få gå ut sminkad eller med åtsittande kläder som framhäver kroppens former. Alla systrar ska lyda Gud och upprätthålla den muslimska moralen!

Scen 4
En nyhet från det egyptiska rådet för kvinnofrågor: ”Tolv tusen äktenskap har ingåtts inom ett år i Egypten mellan syriska kvinnliga flyktingar och egyptiska män. Priset för en frånskild kvinna är 500 pund och 2 000 pund för en oskuld”. Medan jag läser nyheten tänker jag på en person som sa: ”De kommande dagarna bär lyckliga överraskningar för syrierna”.

Scen 5
Det går inte en enda dag utan att jag hör väninnornas samma vanliga visa: ”Borde inte oppositionsrådet representera revolutionen? Var finns kvinnorna? Är inte vi halva samhället? Efter alla våra uppoffringar finns det inga andra än den där fröken som kan representera oss? Har du sett? Om och om igen samma fröken på samma post”, upprepar väninnorna.

Scen 6
Någon mailar mig: ”Du som är författare och har breda kontakter, hjälp mig att få komma till en workshop om arbetet med det civila samhället. Det var länge sedan jag fick en sådan inbjudan och jag är rädd för att hamna i prostitution”. Jag funderar länge innan jag svarar henne: ”Håll ut, håll ut, håll ut …”

Scen 7
Soluppgång. Medan jag var i Al-Qaboun-kvarteret och förberedde ett reportage om människors lidande under fastemånaden Ramadan, mötte jag en kvinna som hade förlorat sin man och sin far i en granatattack. Jag minns fortfarande ordagrant vad hon sa om hur hon födde sitt barn: ”Vi flydde om natten från bombningarna av vårt kvarter till ett annat kvarter. Jag födde den här flickan under flykten. Jag tackar Gud att hon inte kommer minnas det som har hänt. Jag vill att hon ska utbilda sig och få uppleva livet på sina villkor utan att någon annan dikterar för henne vad hon ska göra och inte. Jag är inte sorgsen. Jag ska offra allt för den här flickans framtid”. 

Scen 8
Efter Tjernobylkatastrofen har naturen visat sin förmåga att läka sig själv utan människans inblandning. Det visar sig också att den naturliga tillväxten där har ökat snabbare än någon annanstans så till den grad att även många utrotningshotade arter på grund av människans aktivitet har återhämtat sig. Området har blivit ett naturreservat. Strålningen som finns i området är inte längre ett hot utan en barriär som skyddar området från människans intrång.

Scen 9
Jag läser några kommentarer om den kemiska attacken i Al-Ghouta gjorda av regimens huliganer. När jag ser dessa kommentarer som i princip menar: ”Den här massakern representerar mig”, tänker jag på Zlatan Ibrahimovic och inser hur lika vi är. Kan Zlatan, efter att ha gjort allt han kunnat i VM-mästerskapet för att få lyfta pokalen, förebrå sitt land för den uteblivna lyckan? Man hade valt in sådana medspelare vars vinsttak var att vinna bronsmedaljen i kvartersturnering, ifall Gud bönhör deras mödrar.

I min hjärna ekar en mening som agent Smith i filmen Matrix sa: ”Människorna är virus och denna planets cancer”.

Scen 10
Massakern är också en fet skördetid för cybervärdens poeter som täcker en större yta än den blå färgen i Facebooks huvudsida. Den ene skriver om helvetet. Den andre kontrar med en dikt om evigheten. En tredje kommer med en dikt om meningslösheten och försvinner själv därefter i intet. Så fortsätter de tills den förste lägger sig i offline-cirkeln och stoppar hjulet för att fortsätta dagen därpå. Alla kan skriva om massakern, men det finns få som kan skriva om den så här: ”I går under samma sol och på samma jordplätt delade vi syret med andra tusen människor. I dag tillfaller deras del av luften oss. Rätt vore det att komma ihåg dem med varje andetag”.

En annan skriver mer språkligt komplicerat: ”I massakern faller tusen människor och i varje dag faller en massaker. En ekvation enligt ert sätt att räkna är att varje dag är lika med en massaker. En ekvation som inte går ihop. Det finns ingen mänsklighet längre. Ögonen är torra”.

Men att tala om massakern medan den pågår kan inte komma ur smärta. Det spelar ingen roll hur hjärtbrutna orden är. Alla skriver om massakern, men ingen har lyckats skildra den på riktigt. Kanske för att det som skrivs är ett privat initiativ för att försvara sig själv mot anklagelsen att ens känslor är döda. Kanske för att visa att ens förmåga att känna sorg har undkommit förra massakern. Men det är bara ett försök att återuppliva något som redan har dött med konstgjord andning.

Scen 11
Jag tittar numera inte så mycket på andra kanaler än ”National Geographic”. Av den enkla anledningen att den kanalen inte blandar sig i slutresultatet av striden mellan djuren. Men varje gång jag vill höra den andra partens åsikt tittar jag på kanalen ”Al-Khabar” som står nära al-Assads regim.

Efter att en gång ha tittat intensivt på den kanalen ville jag gärna lära känna redaktionen. Anledningen var en fem minuters nyhetssändning. I den anklagar kanalen den libanesiska sångerskan Majda Al-Rumi för att vara spion åt kungafamiljen Al-Khalifa i Bahrain. Nyheten följs av ett uttalande från sångerskan Alisa om explosionen i den södra delen av Beirut. Därefter släpper de en nyhet om att en tysk hip-hop-sångare har kommit till Syrien och anslutit sig till al-Nusras armé. Det viktigaste av allt var den akustiska bakgrunden till nyhetssändningen, låten ”Ingen kan fylla din plats i mitt hjärta”.

Scen 12
Det går inte en enda dag utan att min längtan till Syrien härskar över min känsla av att vilja fälla några tårar. Men den känslan har aldrig varit så stark som när den första striden mellan Muslimska brödraskapet och militären utbröt i Alexandria utanför mitt hem. Bilderna från alla hörn i mitt land invaderade mina tankar. Jag mindes inget annat än bilder av förödelse, bombningar och död. Kanske för att jag aldrig hade känt mitt land innan jag såg det förfalla. Jag drogs mot fönstret. Mot ljudet av ett prickskytteskott som jag aldrig hade kunnat urskilja i Syrien även under de grymmaste sammandrabbningarna. Ljudet slog mig med häpnad. Jag hade trott att prickskyttemördandet var något som bara syrier höll på med det. Men nu vet jag bättre. Egypterna har fått egna prickskyttar.

Scen 13
Jag går in på Facebook för att se en skymt av de människor jag känner och som ännu inte slukats av fängelsehålorna eller sprängts i bitar. På en väns sida läste jag en gång ett inlägg av en vacker kvinna. Jag minns inte vad hon skrev för ska jag vara ärlig klickade jag snabbt vidare till hennes bilder. Jag var rädd för att den automatiska uppdateringen skulle föra bort henne. Sanningen är den att jag ville, för ett kort ögonblick, glömma flickan som efter en bombning ropade: ”Farbror, jag lever”. Jag tänker fortfarande på platsen som på några sekunder förvandlades till en icke-plats och som hennes ögon med fruktan tittade på. Jag tänker på hennes röst när hon frågade läkaren bredvid: ”Farbror, är jag i paradiset nu?” Är paradiset så skrämmande? Jag räknade snabbt inläggen på min väns sida och skrev sedan till den vackra kvinnan: ”Är det inte konstigt att vi aldrig hade träffats förut trots att avståndet mellan oss bara är 127 emblem mot kemiska vapen?” Syriernas profilbild.