Teherantjejerna och deras nöjen

Det har gått över trettio år sedan Irans islamiska revolution ägde rum. En hel generation av unga tjejer har vuxit upp utan att känna till något annat samhälle än det som de konservativa mullorna har skapat – ett samhälle fyllt av kvinnoförtryck, orättvisor och starkt begränsad rörelsefrihet i islams namn. Journalisten och författaren Mojgan Ayyari har gått ut på Teherans gator för att prata med några unga tjejer om deras vardag och drömmar. 

10 juni 2013 Text: Mojgan Ayyari Översättning från persiska: Sohrab Rahimi

I dessa dagar går Teheran på knäna under en enorm inflation, värdelösa pengar, ständiga prishöjningar och dyra konsumtionsvaror, liksom brist på medicin, arbetslöshet och höga hyror. Staden går på knäna under skräcken och osäkerheten inför den ekonomiska situationens allvar och dess förintande tryck mot stadens medelklass. Men det beror inte på att Teheranborna skulle sakna vare sig drömmar eller förbannelser i detta hav utan stränder. Det betyder inte att de skulle sakna en känsla av gemenskap och värme, liksom av medborgarskap. Det betyder inte att de inte skulle vara pålitliga att ge sig i slang med, att de inte skulle bli din vän och sitta och nattsudda med dig. 

Jag går förbi skyltfönster, kiosker, kaféer, murar och grindar, genom snösäsongen och den heta solsäsongen, i hjärtat av den stad som, likt många andra städer i världen, väntar med att inleda sina nöjen tills det har blivit natt. Nöjen för både män och kvinnor.

Enligt förra årets folkräkning uppgår stadens befolkning till åtta och en halv miljon människor, av vilka hälften utgörs av kvinnor. Dessa kvinnor får ibland höra att ”allt tillhör dem och om något återstår ska de få det också”[1]. Andra gånger blir de kallade för uslingar och chadorbärare[2]. Ibland kör man runt manliga brottslingar iklädda kvinnokläder för att förnedra dem.[3] Om en representant för detta kön bestämmer sig för att stiga ur ”den islamiska revolutionens tilltänkta kvinnoroll”, bestämmer sig för att inte vara ”mannens tröst och familjens trygghet”, kommer hon med stor sannolikhet att raderas ut från de sociala omständigheterna.

Det här är Teheran och allting bestäms beroende på var i staden och på vilken lutningsgrad av Alborzbergen man bor. Detta avgör på många sätt vilken socialgrupp man tillhör. Ur ett socialt perspektiv har det alltid funnits en samhällsklass som varken tillhört den styrande klassen eller de fattigaste. En samhällsklass som anses ha sina grundläggande behov jämförelsevis väl tillgodosedda, som skiljer sig från massorna genom sin anständiga utbildningsnivå, sin analytiska förmåga och sin bekväma vardag. Denna klass har aldrig varit omhuldad av makthavarna eller föremål för de intellektuellas intresse. Ungdomarna ur denna medelklass väljer beroende på kön ut platser för att träffas och fördriva tiden, och tillbringar största delen av sin tid på sådana platser. Enligt dem själva räknas inte dessa mötesplatser som lokaler för nöjen eller samkväm, utan snarare som gömställen. Teherans tjejer har under de senaste åren tagit allt större avstånd från samhälleliga verksamheter för att i stället söka sig till underjordiska aktiviteter. Tjejernas förvirrade ungdom fortsätter under jorden. Deras smink blir tjockare för varje dag och de driver runt på gatorna hela natten i en melankolisk jakt på nöjen, i ständig rädsla för sina familjer och för myndigheterna.

Ur geografisk synpunkt tillhör distrikten fem och två i västra Teheran de områden där medelklassen bor. Det är områden med stor befolkning, öppna ytor och en lantlig atmosfär. Jag träffar Neda i ett köpcenter i stadsdelen Punak. Hon är 21 år och vi blir snabbt vänner. Hon säger att hon är så mot alla. Det tar inte lång stund innan hon börjar berätta om sig själv.
– Om det gick, skulle jag dricka alkohol och röka gräs varje kväll. Jag och mina vänner träffas ofta för att festa, köra runt och leka ”jadulbazi” (att köra med ena hjulet uppe på vägstängslet. Vi brukar hänga på haken i Saadatabad[4], Café Tehran eller Amir Chocolate. På lediga dagar åker vi till Farahzad, restaurangen i Hafziye-parken eller Hossein-trädgården. Restaurangen i Mahestan-e Saluqun är inte dålig den heller. Fasham och Ziyan är också bra, men det är väldigt långt för oss tjejer att åka till ställena där, eftersom vi inte får komma hem sent, säger Neda.

Roxana är 20 år och studerar till grafik designer. Hon bor i en hyreslägenhet vid Bagh-e Feiz med sina föräldrar som är tjänstemän och fem syskon. Hon har varken någon inkomst eller fickpengar, men älskar att festa, shoppa och gå på skönhetssalonger.
– Jag kan åka ända till Khaniyabad om det finns alkohol där, säger Roxana. Men numera finns det bara hembränt eftersom priset på sprit stigit så mycket. Det finns över huvud taget ingen finsprit på festerna längre, fortsätter hon med en liten suck. Det är två år sedan jag drack vodka senast.

Roxana och hennes vänner, som består av cirka tjugo jämnåriga tjejer brukar ofta gå på fester i Saadatabad. När de någon gång om året får tillfälle att gå på fest i Valenjak eller Moqaddas-e Erdebili brukar det även finnas ”kukuli”, kokain, säger hon. Hon fortsätter med ett skratt att kokainet på festerna brukar kosta 270000 toman[5] för en lina.

Samira, en av Roxanas vänner, är 20 år och arbetar på en skönhetssalong. Hon säger att hon trivs bättre med att träffas hemma hos kompisar än att ses på uteställen. På hemmafesterna finns det alltid musik, dans vattenpipor och alkohol. Hon säger att hon älskar att dansa med killar och om hon fastnar för någon kan hon mycket väl tänka sig att ha sex med dem. Samira berättar att hennes pojkvän tog hennes oskuld när hon var 18 år. När han insåg att hon var orolig för att skämma ut sig inför sin familj erbjöd han sig att boka en tid åt henne för sy ihop mödomshinnan, men då skulle deras relation ta slut. Roxana gjorde ingen operation, men funderar mycket på det eftersom de flesta män i Iran är konservativa och inte kan tänka sig att gifta sig med en tjej utan mödomshinna. Hon säger att många familjer tar sina döttrar till läkaren och hämtar ut ett intyg på att mödomshinnan finns kvar.

Maral är 19 år och bor i stadsdelen Shahran med sin mor och sin pensionerade far. Alla hennes syskon är gifta. Hon har hoppat av studierna på universitetet och är arbetslös.
– Mamma gör allt för mig. Hon har bekostat en näsoperation och läpptatueringar. Till och med på brösten har jag en tatuering. Men hon låter mig inte gå ut så mycket. Jag älskar att gå ut. Vid sex-sjutiden på kvällarna kör vi med pappas Peugeot 206 till Saadatabad och så kommer det killar körande i BMW-bilar och Porschar och ger mig sina telefonnummer. Sedan åker vi hem till någon av dem och lyssnar på musik, pratar och röker gräs. Killarna tror att vi vill ha sex med dem bara för att vi åker bil och festar med dem, men så är det inte. Det är bara en härlig känsla att åka runt i en Porsche.

I utkanten av stadsdelen Homa ligger Västra Teherans fria universitet. Där intervjuar jag en tjej som älskar den mörkhyade sångerskan Rihanna och har färgat sitt hår i samma färg som hennes. Hon heter Mahnaz och är 23 år.  Hon säger att hon inte går ut så mycket eftersom hennes familj inte gillar det. Mahnaz studerar hårt för att kunna ge sig själv och sin familj bättre materiella förutsättningar. Hon säger att hon har blivit frestad att skaffa en pojkvän några gånger men att hennes samvete inte tillåtit det. Hon ber sina dagliga böner och spenderar sin fritid med familjen. Att studera på universitetet är hennes enda glädjeämne.

Maryam studerar också på universitetet. Hon tycker inte att det går att roa sig på offentliga platser i Teheran. Var man än träffas dyker sedlighetspolisen alltid upp.
– På sista tiden har de till och med stormat in i folks hem och avbrutit fester. Parkerna har förvandlats till en plats för pensionärer och vi unga får drömma om ett annorlunda liv bakom stängda dörrar. Vi får sitta max 45 minuter på kaféer. Att plugga på universitetet är vårt enda nöje, säger Maryam.



[1]   Ur ett tal till kvinnorna som president Mahmoud Ahmadinejad hållit.

[2]   Dessa uttalanden kom från Irans vicepresident Mohammad-Reza Rahimi och gällde stater som bojkottar Iran. Vicepresidenten bad senare om ursäkt.

[3]   Polisen i staden Marivan bestraffade nyligen manliga brottslingar på just detta sätt. Här har ingen formell ursäkt framförts.

[4]   Stadsdel i sydvästra Teheran, känd för sina många restauranger, kaféer och lyxiga modebutiker.

[5]   Knappt 1 500 kronor.