Kejsarens nya kläder

Gezahegn Mekonnen är en etiopisk journalist och filmskapare som är en av grundarna till PEN Etiopien. I dag lever han i exil i Kanada, där han bland annat arbetat som redaktör för tidskriften New Perspective. Här publicerar vi en text av honom som redogör för de svåra omständigheter som omger PEN Etiopiens existens. Texten visar hur yttrandefriheten i Etiopien – även under pågående demokratiseringsprocess – ständigt möter motstånd och hinder. 

3 maj 2019 Text: Gezahegn Mekonnen Översättning från engelska: Hans-Jacob Nilsson

I Hans Christian Andersens saga ”Kejsarens nya kläder” skildras ett tillstånd där kejsaren har injagat en sådan fruktan hos sina undersåtar att ingen vågar avslöja för honom att de dyrbara ”kläder” han ”bär” bara är luft – att de inte alls existerar. Till slut är det ett litet barn som ropar att kejsaren inte har några kläder på sig, eftersom barnet inte känner rädsla och ännu inte lärt sig att vara underdånigt. Det sagan lär oss är alltså att härskaren är enfaldig och okunnig.

Efter att i trettio år ha kämpat för yttrandefrihet och ett fritt samhälle hade etiopierna, och resten av världen, hoppats på ett slut för det brutala styret som utövats av den auktoritära och etniskt grundade regimen som varit, och fortfarande är, ansvarig för att ha dödat och fängslat otaliga av sina landsmän och tvingat många i exil, och på att ljusare tider stundade. Men tyvärr ser det inte ut som om detta hopp kommer att infrias. Som poeten William Butler Yeats har uttryckt det:

”Hurra för revolution och fler kanonskott!
En tiggare till häst piskar en tiggare till fots.
Hurra för revolution och ännu fler kanoner!
Tiggarna har bytt plats, men piskan viner än.”

I vår månghundraåriga etiopiska historia har vi aldrig haft ett fritt och självständigt civilsamhälle som kunnat tjäna som visselblåsare för allmänhetens bästa. Men det har funnits individer, konstnärer och intellektuella, människor som alltid våga säga sanningen. Tyvärr har till och med religiösa institutioner, vilkas innersta mening är att tjäna sanningen, ständigt valt att ställa sig på de härskandes sida.

Avsaknaden av fria medier och ett fungerande civilsamhälle gör kampen för att utveckla demokrati och ett fritt samhälle i Etiopien mycket svår och komplicerad. Sedan störtandet av det etiopiska kejsardömet i den så kallade revolutionen 1974 har landet lidit svårt under en pseudodemokratisk mask. För varje nytt regimskifte har den nya gruppen vid makten börjat med löften om att skapa ett land i fred och harmoni, eller ett paradis, men i praktiken skapat ett helvete för nationen.

Under något som kunde ha blivit en historisk vattendelare för Etiopien skymtade vi framväxten av ett demokratiskt samhälle. Det var år 2005, då flera positiva tilldragelser inom det etiopiska samhället ägde rum. Ett av de främsta exemplen på detta var tanken på att bilda en etiopisk PEN-avdelning för landets författare och journalister. Förslaget att bilda Etiopiska PEN kom från Solomon Hailemariam, grundare och ordförande sedan starten.

Vid den första kongressen för Etiopiska PEN som hölls i februari 2012 i Addis Abeba fällde PEN Internationals dåvarande ordförande, filosofen och författaren John Ralston Saul, följande yttrande:

”Jag tänker på Tsegaye Gebre Medihins ord:
Jag törstar efter kunskap.
Jag avundas toleranta, fredliga människor.
Jag fruktar okunskap.
Jag avskyr våld.”

Han talade för oss alla. Våra meningsskiljaktigheter är verkliga och viktiga, men som medlemmar i PEN förenas vi av principerna i vår stadga.

Ett av Etiopiska PENs aktuella mål är att organisationen ska representera landets alla olika språkgrupper. Det utgör för oss en av de viktigaste aspekterna av yttrandefriheten och föreställningen om en fri litteratur, det vill säga att alla har rätt till sin egen kultur och sitt eget språk. Denna syn på kulturen skiljer sig i hög grad från tankarna i de västerländska nationerna under 1800-talet som var besatta av föreställningen om ett enda språk och en enhetlig kultur – vilket ledde till att de små språken utplånades. Detta står inte i överensstämmer med idén bakom PEN.

Innan Etiopiska PEN började sitt arbete och fick lagligt tillstånd att verka av de etiopiska myndigheterna hade organisationen redan erhållit medlemsstatus vid PEN Internationals kongress i Bogotá i Colombia 2008. Trots att Etiopiska PEN hade blivit invald som fullvärdig medlem i PEN International var det mycket svårt för organisationen att bli godkänd av myndigheterna i Etiopien. Det dröjde hela tre år innan tillståndet beviljades. Den långdragna processen och vår envishet väckte frågor hos Byrån för etiopiska välgörenhetsorganisationer och föreningar, den myndighet som har ansvar för och övervakar icke-statliga organisationer och andra frivilligorganisationer, med följd att de insåg behovet av att öka bevakningen av vårt arbete, vilket de började med omedelbart efter att vi fått vårt tillstånd. Vi tror att de gav oss tillstånd att verka för att pröva oss och se hur vi arbetade i syfte att kunna ingripa och styra organisationen i riktning mot regimens intressen, vilket vanligtvis sker så fort oberoende organisationer bildas i Etiopien.

Jag minns att den utredande tjänstemannen vid ett tillfälle ställde den märkliga frågan varför vi behövde bilda ytterligare en författarorganisation när vi redan hade det etiopiska författarförbundet. Jag gav honom ett mycket kort svar genom att förklara att det etiopiska författarförbundet bara var öppet för skönlitterära författare och poeter, medan PEN organiserade journalister, förläggare och skribenter av alla möjliga slag. Jag säger att frågan var märklig eftersom rätten att bilda och driva organisationer inte var begränsad enligt den då existerande etiopiska författningen. Men för dem spelade det ingen roll vad författningen sade. De följde bara myndigheternas påbud, inte bestämmelserna i författningen. Det var därför de gång på gång försökte påverka oss att svika PENs ideal och verka i deras intressen. I tillägg till de krav som organisationen måste uppfylla enligt registreringsformuläret ombads vi, styrelsemedlemmarna i Etiopiska PEN, att redogöra för detaljerade personliga uppgifter. Det var vid den tidpunkten som en ny, repressiv och odemokratisk lag på civilrättens område antogs.

Bildandet av Etiopiska PEN gav, åtminstone bland oss, upphov till en känsla av inspiration och förhoppningar, förhoppningar om att vårt land en vacker dag med sina rika tillgångar i sina unika språk och sina berättartraditioner på den afrikanska kontinenten skulle få möjlighet att sprida denna rikedom till yttervärlden. Men den nya drakoniska lagen gjorde det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Trots att vi hade att kämpa mot detta stora hinder i form av en lag kunde vi organisera tre årliga kongresser. Kongresserna inriktade sig på tre huvudfrågor – att främja läskunnigheten och berättartraditionerna i Etiopien 2012; översättningsarbetets roll i utvecklingen av Etiopiens litteratur; och att främja arbetet för yttrandefrihet och en fri litteratur i Etiopien.

I enlighet med Etiopiska PENs stadgar och PEN Internationals målsättning att främja vänskap och intellektuellt samarbete mellan världens författare strävar Etiopiska PEN efter att främja samarbete mellan skrivande människor. Dess arbete syftar till att tjäna både läsare och författare genom att främja litteraturen och genom att försöka avlägsna allt som kan hindra människor från att ägna sig åt att skriva och läsa.

Etiopiska PEN påbörjade sitt arbete för att främja litteraturen och yttrandefriheten i ett Etiopien styrt med järnhand av en auktoritär regim. 2014 var det senaste året vi kunde hålla vår årliga kongress för yttrandefrihet och litteratur. Detta år har beskrivits som det farligaste året för den etiopiska pressen, då 17 journalister fängslades och de flesta av dem, däribland Eskinder Nega, blev anklagade för terrorism. Trettio andra tvingades i exil, vilket gjorde landet till det näst största fängelset för journalister i Afrika, bara överträffat av Eritrea. Nu, år 2019, har Etiopien för första gången på decennier inga journalister i fängelse – enligt Amerikanska PEN och Committee for the Protection of Journalists. Men fortfarande styrs förhållandena i landet av drakoniska lagar, en auktoritär regim och en illa beryktad författning – utformad och stadfäst av separatistiska vänstergrupper.

Med detta för ögonen valde Etiopiska PEN från början att hålla en låg profil och inrikta sitt arbete på grundläggande frågor vad gällde rätten till yttrande- och åsiktsfrihet i Etiopien. Men detta oroade myndigheterna som riktade sin underrättelseverksamhet mot vårt arbete med alltmer ökat intresse.

Kongressen 2014 hade arbetet för yttrandefrihet och en fri litteratur som huvudtema, ett ämne som misshagade regimen. Ett stort antal utländska diplomater var inbjudna till kongressen som hölls på det italienska kulturinstitutet. Avslöjande nog avstod många från att komma, och efteråt beslöt myndigheterna att tillfälligt dra in tillståndet för Etiopiska PEN, och situationen för organisationen är fortfarande oklar.

När Etiopiska PEN fick besked om att dess tillstånd hade dragits in sammankallades dess generalförsamling för att besluta vad som borde göras. Efter upprörda diskussioner delades församlingen upp i två läger, där det ena förespråkade protester och demonstrationer och antagandet av ett uttalande som fördömde regimens handlande, och där det andra var av åsikten att det vore bäst att vänta för att se vilket myndigheternas slutgiltiga avgörande skulle bli.

Men Etiopiska PEN – som hade framställt sin antologi ”Yenege Nafqot” (”Längtan till morgondagen”) på den amerikanska ambassadens område i Addis Abeba och spridit 10 000 exemplar – hade väckt säkerhetstjänstens intresse. Det visade tydligt att en förnyelse av vårt tillstånd inte skulle komma ifråga.

När dokumenten från vår kongress kom ut i tryck distribuerades 2000 kopior i Addis Abeba och i andra regioner. Dokumenten innehöll också ett upprop med krav på att journalisterna Reeyot Alemu och Eskinder Nega skulle friges ur fängelset. (Lyckligtvis frigavs Reeyot Alemu kort tid därefter, men Eskinder Nega satt fortfarande i fängelse, där han befunnit sig sedan 2011.) Dessa handlingar av Etiopiska PEN sågs inte med blida ögon av regimen.

I förberedelserna inför PEN Internationals 81:a kongress, som hölls i Kanada hösten 2015, ombads representanter för PEN att sammanställa en rapport angående den aktuella situationen i Etiopien. Därför begärde vi upprepade gånger att Byrån för välgörenhetsorganisationer och föreningar skulle ge oss ett slutgiltigt besked om den tillfälliga indragningen av Etiopiska PENs tillstånd. Vi fick ett besked. Det var ett bestämt och illavarslande avslag.

Exilen blev enda utvägen. 

Vi har blivit väl mottagna i Kanada och fått ett varmt stöd av de kanadensiska författarnas och journalisternas familjer och skyddats från varje tänkbart hot. Ända sedan dess har vi närt ett hopp om att kunna driva Etiopiska PEN från exilen, men av många skäl har det visat sig vara omöjligt. Om inte den politiska situationen i Etiopien förändras har vi ingen klar bild av hur Etiopiska PEN ska kunna fortsätta sin verksamhet.

Den politiska situationen i Etiopien är väldigt kaotisk och för närvarande till och med ännu svårare än tidigare. Den store försvararen av våra rättigheter, Eskinder Nega som fått pris av Oxfam Novib/PEN International för sitt arbete för yttrande- och åsiktsfrihet, har fått ta emot allvarliga hot från den nye premiärministern i frågor som gäller yttrande- och åsiktsfrihet och organisationsfrihet och självbestämmanderätt för staden Addis Abeba. Detta har kastat en mörk skugga över våra förhoppningar. Det tycks som om de begränsningar av yttrande- och åsiktsfriheten som infördes av den gamla regimen – det vill säga Tigreanska folkets befrielsearmé (TPLF) – har lämnat bestående ärr i Etiopiens politiska, sociala och kulturella liv. Ingen kan förutspå vad som kommer att hända med yttrande- och åsiktsfriheten i landet.

I ett Etiopien plågat av allt fler etniska konflikter är det idag mycket svårt att försvara rätten till yttrande- och åsiktsfrihet. Till exempel ger kritik riktad mot premiärministern eller borgmästaren uttryckt på det språk en viss grupp talar genast upphov till attacker på människor som tillhör den språkgruppen. Dagens situation är till och med ännu farligare än den som rådde under TPLF – och det är därför premiärminister Abiy Ahmeds hotelser riktade mot Eskinder Nega är ett försök att i vår tid tysta den man som var först att ropa: ”Kejsaren är naken!”