Salt och metall

Den metalliska smaken av levrat blod, liksom sältan från kallsvetten, tycks ständigt närvarande. Outplånlig. Liyou Libsekal, född 1990 i Etiopien och bosatt i Addis Ababa, är redan en prisbelönt författare och poet som bland annat vunnit 2014 års Brunel University African Poetry Prize. Hennes poesi undersöker bland annat teman som identitet, ursprung och rotlöshet. Här skriver Liyou Libsekal om en fruktan och misstro som märkt såväl kropp och själ och vars smak och dofter fortfarande gör sig ständigt påminda.

3 maj 2019 Text: Liyou Libsekal Översättning från engelska: Helena Hansson

I utkanten vrider sig ”friheten” – 
ett oanständigt ord

vi tittade på teve och tiggde om  
saker för att hålla kvar

andan och ”freden”. 

Och när kropparna sipprade ut på gatan  
med nakna, speglande ansikten 

skimrande som åkrar med teff som vajar unisont 
i vinden, i solen

det skänkta ljuset

haspade vi dörrarna och vakade 
framför skärmen

svettades kallt, historiskt svett 

vi såg hur landet sträckte på sig,
som en mor som långsamt vaknar

och smaken av levrat blod
svider fortfarande mellan hennes barns läppar

stillheten före utbrottet
skvalpar ännu mot deras öron

och flaggorna böljar.

”Släpp in det goda ljuset!” vrålade vi
och torkade av oss fruktan och misstro

det börden präglat oss med,

”hon tillhör oss, hon tillhör oss alla!”
Vi drar våra kroppar intill hennes 

hud, outplånlig, som ännu gråter eoner av 
salt och metall

vi håller vakt, på det att ingen må glömma.