Stjärnlös kväll

Ett stycke flash-fiction av Krisztina Tóth, som ger en spöklik, snabbexponerad bild av vardagsliv i Budapest. 

3 mars 2018 Krisztina Tóth, översättning av Eva-Teresia Lundberg

Krisztina Tóth är författare, med ett tjugotal böcker bakom sig, såväl poesi som prosa. Tóth är en uppskattad och läst författare, vars böcker säljs i stora upplagor i hemlandet. Hon använder ofta vardagliga motiv i sina verk, som ger en osminkad bild av det ungerska samhället. 2015 introducerades hon på svenska med collageromanen Pixel.

 

Flickan som häller upp den färska mjölken på flaskan kan inte vara äldre än tjugofem. Det lilla vita förklädet och den vita blusen förstärker hennes fräscha utseende. Ögonen är himmelsblå och hon ler mot kunderna. Det är inte med mig hon pratar, utan med den andra flickan, hon som sorterar korv i köttdisken. Till henne säger hon, att hon inte kan förstå hela den här cirkusen, varför tar de inte bara och skjuter alla som försöker ta sig upp på land? Det vore lättast. Det vore bäst för dem själva också, för vad är det för ett liv? Kollegan i gummihandskar hummar och nickar att javisst, det vore mycket bättre för dem också, ner i vattnet med allihop så är det klart sen. Den blonda flickan vänder sig mot mig och frågar om det var bra så? Ja, det är bra så, tack. Ja, jag säger tack till henne, och stoppar mjölken i kassen.

Hemma, när jag häller upp mjölken, är flickan där med mig, jag har hennes röst i öronen hela dagen. Jag funderar på vad jag borde ha gjort, om det den här gången hade varit värt att ställa motfrågor, värt att bromsa upp kön; om jag borde gå till en annan affär, kanske sluta med mjölk, sluta med att lyssna på prat som inte är riktat till mig. Gradvis sluta höra, sluta se.

Kvällen därpå är jag bjuden på en fest, men jag kommer iväg lite sent. Vid tunnelbaneutgången tittar jag på klockan och ringer efter en taxi. Jag är obekant med gatorna uppe på kullarna, till Normafa brukar jag bara åka på utflykt. Jag betraktar förundrat den mörknande staden. Långsamt färdas vi utåt, in i grönskan. Vid Szell Kálmántorget råder ett apokalyptiskt kaos, taxichauffören krånglar sig runt i bilkön en stund av gammal vana, men ger så småningom upp. Vi står stilla, väntar. Han slår på kommunikationsradion, en av hans kollegor får en körning i Óbudadistriktet, framför oss försöker en ambulans med ljudande sirener att styra kursen mot stan, men den kommer ingenstans, vimsar bara runt i slalom.

Jag ser på chauffören att han är uttråkad. Han har en lång dag bakom sig, är trött, vill prata lite grann. Jag uppmuntrar honom inte, men har heller ingenting emot det, han kan väl få säga det han har lust att säga.

Han börjar prata en hel massa strunt, liksom i förbifarten, för att fördriva tiden, för att bli av med de där minuterna tills vi kan köra vidare. Han tror inte, säger han, att vetenskapen har någon lösning på dagens situation, så varför inte bara stoppa in alla invandrare i ett tält, och sen spruta in lite gas? Man kunde skyffla in de hemlösa också, det finns tillräckligt med normala människor här, vi har inte plats för de andra.

Syret har plötsligt tagit slut inne i bilen, jag vill kliva ut. Jag säger till honom att vi är framme, härifrån promenerar jag. Chauffören ser förargat upp, han ber mig stå ut, det är ju bara några som krockat där uppe i korsningen ett par hundra meter längre fram, det är det hela.

  Nej, jag vill inte ha något kvitto, ingen växel heller, jag drar djupa andetag medan jag vandrar utåt, bort från staden. Bort från min egen stad, min hemstad, som man säger. Jag promenerar två hållplatser, sen kommer en spårvagn. Jag kliver på, och börjar studera ansiktena omkring mig.  Jag betraktar farbrorn som har ett ben i bandage och en hink övermogna fikon i knät. Jag betraktar hans ögon och försöker gissa vad han tänker. Sen glider min blick över till tanten med hund, och därifrån vidare till de två killarna, som håller i ledstången och som båda bär färggranna armband. Jag stirrar på passagerarna, och försöker gissa: hur många av tio skulle hålla med taxichauffören, hur många skulle rycka på axlarna, hur många skulle bli upprörda? Vid ändhållplatsen töms spårvagnen och jag blir stående i kylan, i den höstliga kvällen. Fem av tio? Fyra? Eller tio av tio? Det är kallt, allt kallare, över bröstet känner jag ett envist tryck, där uppe är molnen låga, himlen stjärnlös. Som om ett stort tält sänkt sig över oss allihop.