Att varje dag vakna upp till en mardröm

Amnesty International har uppgett att från 2015 fram till juni 2017 genomfördes över 8 200 utomrättsliga avrättningar i Venezuela. Den venezuelanske författaren och redaktören Héctor Torres skildrar i den här texten den kafkaartade tillvaron i Venezuela, där människor slumpvis tas från sina hem och utan något utan domstolsbeslut hamnar bakom galler. ”Detta roulettspel, som snurrar konstant och då och då stannar upp för att peka på vem som helst”, skriver Torres.  

22 januari 2019 Text: Héctor Torres Översättning av Jonna Tinnervall

I ett avsnitt i Livet måste ha mening berättar den österrikiske neurologen och psykiatrikern Viktor Frankl hur han en natt låg och sov i en barack i ett av de koncentrationsläger där han hölls fången. Då såg han en kamrat som andades oregelbundet och rörde sig oroligt, mitt uppe i något som utan tvekan var en hemsk mardröm. Frankl var nära att ge efter för en barmhärtig impuls och befria honom från mardrömmen, men hejdade sig vid tanken på att kamraten var utom räckhåll för det mardrömslika livet i detta helvete, från vilket han fick återhämta sig, åtminstone i några timmar.

Denna överraskande och fruktansvärda anekdot blir begriplig när man måste leva under vissa förutsättningar, till exempel under ”2000-talets socialism” i Venezuela. Täckta av ett mycket tunt lager av låtsad normalitet vaknar folk varje dag upp till en utdragen mardröm som blivit allt intensivare och glupskare, och trängt sig in i varje hörn av vardagslivet. Varje dag låtsas de ha kontroll över sina liv och går hemifrån för att konfrontera ännu en episod orkestrerat vansinne som prövar deras motståndskraft. Och deras psyke. Det gäller främst de som är gamla nog att minnas hur Venezuela en gång hade en av kontinentens mest stabila valutor och en blomstrande ekonomi som lockade folk från hela världen som flydde från fattigdom, totalitära regeringar och krig. Detta oljeproducerande land hade en välmående ekonomi för knappt trettio år sedan, men i dag har det minnet en avlägsen och overklig glans. Vissa frågar sig nog konfunderat om det inte rör sig om en lös ledning i deras sinne vars sprakande gnistor berättar om saker som aldrig har hänt, om en hägring i minnet.

Vardagslivet i 2000-talets Venezuela är svårt (brist på livsmedel och medicin, hyperinflation, ständiga strömavbrott, ransonering av vattnet, kollapsad kollektivtrafik, långa köer för att få tag i basvaror som till exempel gas, för att nämna några vardagliga katastrofer), men den som stiger upp ur sängen på morgonen och återvänder dit på kvällen känner ändå sig lyckligt lottad, vilket andra medborgare bara kan drömma om.

Byggnaden El Helicoide började uppföras under Venezuelas näst sista diktator, Marcos Pérez Jiménez, som störtades 1958. Det var meningen att den skulle bli ett flera våningar högt köpcentrum som man skulle kunna besöka i sin helhet utan att behöva lämna bilen. Vräkiga illusioner hos en man med storhetsvansinne, likt alla diktatorer, som styrde ett rikt land på en fattig subkontinent.

Byggnaden var starkt förknippad med sin första förespråkare, så när diktatorn hade avsatts föll den i glömska. Den omvandlades till en obehaglig ruin utan varken prakt eller historia, till ett obegravt lik. Under demokratins sista regeringar försökte man trevande att ge den olika, tillfälliga funktioner, som en skamlig olycka som ingen vill ta ansvar för.

Fram till 1998. Då kom Hugo Chávez, en överstelöjtnant som tog makten med hjälp av folkets röster efter att ha försökt genomföra en statskupp mot en demokratiskt vald president flera år tidigare. Tillsammans med honom återvände, likt det obegravda Helicoide, spöklika oförrätter. Folket började till exempel känna att de gick miste om den utlovade moderniteten, och i stället för att eftersträva rättvisa nöjde de sig med den hämnd som populisten erbjöd. Han gav en del av befolkningen ett skådespel som distraherade dem, samtidigt som han systematiskt monterade ned alla institutioner i ett land som, trots sina brister, hade åtnjutit demokrati i 40 år. Chavismen gav El Helicoide en passande funktion för en diktators verk. Byggnaden omvandlades till säte för SEBIN, en underrättelsetjänst skapad av Chávez, ett slags tropiskt och kaotiskt Gestapo som har samlat på sig en omfattande mängd med brott mot de mänskliga rättigheterna.

Till El Helicoide brukar man ta politiska fångar, men även vanliga brottslingar och personer som kidnappats i dunkla, kriminella insatser, ledda av personer med en autonomi som verkar sakna motsvarighet bland existerande hierarkiska strukturer, åtminstone bland de formella och synliga. Många fångar har blivit frigivna av domstolar, men hålls kvar på order av vem det nu är som tar beslut på insidan.

Detta är inte SEBINs enda fängelse. Mitt i Caracas vid Plaza Venezuela ligger La Tumba, ”Graven”, en bepansrad, massiv byggnad som ser ointaglig ut. Den är skyddad av höga murar och tjocka galler bakom vilka man kan se svartklädda män med stora vapen. De står och småpratar, likgiltiga, som om det i denna byggnad inte utspelade sig historier som en dag kommer att skicka en hel befälsstruktur till Internationella brottsdomstolen.

Verksamheten i La Tumba är förlagd till källaren. Där, fem våningar under jord, hölls Lorent Saleh fången utan någon som helst rättslig process. Denna 30-åriga man hade deporterats från Colombia av landets dåvarande president, Juan Manuel Santos, och tillbringade delar av sina fyra år i fångenskap i La Tumba, torterad och isolerad, tills han blev utvisad till Madrid utan att de kunde bevisa en enda av de tiotal punkter han stod anklagad för. Därifrån ”föll” även stadsfullmäktigeledamoten Fernando Albán från tionde våningen, tre dagar efter att han hade gripits på Maiquetía-flygplatsen när han landade från New York där han med en delegation oppositionspolitiker hade kritiserat Nicolás Maduros regim inför FN. Eftersom Albán var en djupt troende katolik var det ingen som köpte självmordshistorien. Till La Tumba kommer människor som en dag (eller natt, för att vara mer exakt) tas från sina hem, även om de skulle ha parlamentarisk immunitet, utan domstolsbeslut, och när de passerar gallren hamnar deras i liv i limbo utanför all känd jurisdiktion. Där finns, kort sagt, landets ansiktslösa makt.

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon”[1], berättar Franz Kafka i sin berömda roman Processen. I likhet med Kafkas romanfigur blev Luis Rafael Colmenares häktad utan att ha gjort något ont, en februaridag 2015 utanför sitt hem i Maracay, huvudstad i delstaten Aragua. I likhet med Kafkas romanfigur var han anställd på en bank (som kassör, närmare bestämt). Men till skillnad från Josef K., som aldrig fick veta vad han anklagades för, blev Colmenares anklagad för att delta i en sammansvärjning med syfte att mörda Nicolás Maduro, där han skulle ha flugit ett stridsflygplan för att genomföra attentatet. Han hölls fången fram till i år då han frigavs. Några militärer som var inblandade i samma fall, som gavs namnet ”el golpe Azul”, den blå statskuppen, hade inte samma tur. De släpptes samma datum, men efter några dagar blev de hämtade igen. De sitter fortfarande fängslade, liksom dussintals andra militärer från olika sektioner.

Ytterligare ett kafkaartat fall? Pedro Jaimes Criollo skrev ofta om sina intressen klimat och aeronautik på sitt twitterkonto. Den 3 maj 2018 publicerade han en bild på Venezuelas luftrum som innehöll presidentplanets flygväg. Sju dagar senare, när han var på väg hem med sitt syskonbarn, blev han stoppad av en delegation från SEBIN som tog med honom mot hans vilja för att förhöra honom. Han sitter fortfarande häktad utan att familjen vet vad han anklagas för eller exakt var han hålls fången.

I dag räknar man med att det finns 234 politiska fångar, fängslade av vitt skilda anledningar, enligt en lista framtagen av organisationen Foro Penal. Det bör understrykas att de inte nödvändigtvis sitter fängslade på grund av sin politiska aktivitet.

Det började med ”fäderneslandet, socialismen eller döden”. Och så länge som vi inte accepterade ”socialismen” fick vi döden. Men detta roulettspel, som snurrar konstant och då och då stannar upp för att peka på vem som helst, styrs inte enbart av SEBINs illasinnade hand. FAES, en nystartad specialstyrka inom den bolivarianska nationalpolisen, har arbetat mycket proaktivt för att få delta i dödsmassakern. Denna grupp mördade Oscar Pérez, en polis från en elitstyrka inom den kriminaltekniska poliskåren, som hade gjort uppror och genomfört ett par kupper i propagandasyfte, utan dödsoffer. Han omringades tillsammans med sina anhängare i ett hus utanför Caracas och avrättades med en skottsalva från flera olika vapen, bland annat pansarvärnsvapen, trots att de hade visat sig villiga att överlämna sig. Denna händelse spreds i princip i realtid eftersom Pérez sände via twitter medan blodbadet pågick. Bland dödsoffren fanns bland annat en gravid kvinna.

Under protesterna 2014 dödades, fängslades och torterades dussintals studenter. Under 2017 års protester mot införandet av en ny författningsförsamling orsakade de repressiva åtgärderna över hundra döda, varav minst tio dödades på samma dag som valet till det olagliga organet genomfördes.

Därutöver finns DGCIM, generaldirektoratet för det militära kontraspionaget, och GAES, en grupp mot utpressning och kidnappning inom det bolivarianska nationalgardet. Det finns även regellösa parapolisiära grupper som används för att slå ned folket under protester. Blandade delegationer från ovanstående grupper genomför de så kallade Operacíon de Liberacíon del Pueblo, ”Operation befrielse av folket”, omfattande insatser i fattiga stadsdelar som lämnar dussintals brott i sina spår. Amnesty International har uppgett att från 2015 fram till juni 2017 genomfördes över 8 200 utomrättsliga avrättningar i Venezuela.

Märkena efter de hårdare slagen syns först efter ett tag. De sätter sig på insidan. De är svåra att upptäcka om man ses varje dag. De är enskilda jordskalv som skapar sprickor i betong och i väggar, sakta men säkert. Det syns i blicken. Ett trött ansiktsuttryck, en särskild frånvaro, som hos den som förlorat något konsubstantiellt under sin tid på jorden.

Många venezuelaner försöker låtsas att de inte lever i en mardröm. Eller så försöker de att inte tänka på det. De får åtminstone sova i sina sängar. Utan att veta hur klamrar de sig fast vid hoppet. Det här går över, säger de och envisas med att hela tiden påminna om att ”normalitet” är ett statistiskt begrepp, att det kommer en dag då man måste överväga vilka aspekter den består av för att kunna leva ett verkligt normalt liv.

Under tiden vaknar de varje dag, absorberade av mardrömmen, och försöker att skapa en dröm om ett vanligt liv utan fasor, där man till och med kan bli uttråkad.

___________________
Héctor Torres (Caracas, 1968). Skribent och redaktör. Författare till novellsamlingarna El amor en tres platos (2007) och El regalo de Pandora (2011), romanen La huella del bisonte (2008) och krönikesamlingarna Caracas muerde(2012), Objetos no declarados (2014) och La vida feroz (2016). Han är medredaktör till sidan www.lavidadenos.com.



[1]I översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll förlag, 2012.