Baksidan av den kinesiska uppgången

Ett år efter att den kinesiska författaren Liu Xiaobo fått Nobels fredspris ges hans texter ut i ett samlat verk Jag har inga fiender, jag hyser inget hat på Weyler förlag. En av texterna är ”Baksidan av den kinesiska uppgången”, här kommenterat av Ola Wong, journalist och författare med Kina som bas.

26 september 2011 Ola Wong, Liu Xiaobo

Är det något som går som en röd tråd genom Liu Xiaobos liv är det hans förmåga att irritera.

Konstnären Ai Weiwei som kände Liu på 80-talet i USA och själv vet ett och annat om provokation, säger att de brukade kalla Liu för ”den galne hunden”. ”Han skällde på allt hela tiden, även om han var en trevlig typ privat”. Att kommunistpartiet fördömde Lius fredspris var det ingen som blev förvånad över. Däremot att det även kom ilskna protester från andra kinesiska dissidenter. Exilrörelsen har länge varit splittrad av interna motsättningar. I ett öppet brev till Nobelkommittén upprepade några av dem den gamla anklagelsen att Liu köpte sin frihet 1991 genom att ”förneka mordet på oskyldiga studenter på Himmelska fridens torg”.

Hans sarkastiska hagelsvärmar kombinerat med ett okritiskt prisande av USA gjorde honom tidigt kontroversiell. Han stödde helhjärtat Irak-kriget. Hans uttalande från 1988: ”Kina behöver 300 år av kolonialisering” brukar användas i Kina som ett exempel på hans förrädiska natur, men det provocerar även i demokratikretsar. Andra åsikter, som att kvinnors hjärnor inte är anpassade för avancerad matematik och filosofi, eller att kineserna inte är redo för allmän rösträtt, lämnar även det utrymme för höjda ögonbryn.

Jag som journalist känner, när jag läser texten ”Baksidan av den kinesiska uppgången”, att jag blir provocerad. Liu läser historieboken som fan läser bibeln, eller snarare som kommunistpartiet. Fast medan kommunistpartiets historieskrivning berättar om en entydigt ond västvärld och japaner som förtrycker kineserna (tills kommunistpartiet räddar dem) så är Lius version helt tvärtom.

Han skriver att England och USAs uppgång byggde på frihetliga författningar, och därför inte orsakade oroligheter inom eller utom landet. Man undrar om han medvetet försöker vilseleda läsarna, eller är han bara genuint okunnig? Amerikas urinvånare har en annan syn på den historien – eller de afrikanska slavarna, Mexiko, Filippinerna, för att nämna några.

Liu hävdar att alla stater i mänsklighetens historia som har varit diktaturer har slutat i undergång. Sant. Men det finns åtskilliga riken grundade av diktatorer som varat längre tid än USA och demokratin England gjort än så länge. Liu tycks tro att bara för att demokratier ofta är trevligare för medborgarna så skulle det bevisa någon större överlevnadsförmåga. Men vill man peka på en styrform som klarat testet från tidens tand så är det väl snarare katolska kyrkan man bör titta på (en organisation som med sin slutenhet påminner en hel del om Kinas kommunistparti).

Men det hör kanske till sakens natur att man blir provocerad av Liu. Dissidenter är ofta obekväma personer. En normal väluppfostrad konfliktskygg människa utmanar inte ett helt system. Tyvärr gör bara det faktum att Liu dömdes till 11 års fängelse just för att vara en tyckare att man måste ta den här texten och dess varningar på allvar. Här nedan följer texten. 

 

Baksidan av den kinesiska uppgången

Även om Kinas politiska och militära styrka utan tvivel har ökat, är Kina i mina ögon fortfarande långt ifrån att kunna mäta sig med den faktiska styrkan hos de fria länderna, för att inte tala om att inom tjugo år gå om USA och bli världens ledande makt. I väst använder man ”hotet från Kina” som en varningssignal, men det är en överdriven varning för världen. Kineserna hänger sig åt sina stormaktsfantasier, som förvisso inte är något annat än ett sätt att bekämpa ett enormt mindervärdeskomplex, men som uppfattas av väst som otillbörlig arrogans. Det är dock ett obestridligt faktum att  denna nationalism tas i bruk av en diktatorisk politisk makt och att det folk som vaggats in i denna fanatiska nationalism därmed är på väg att  förlora sitt förstånd, att bli blint för de universella värdena och beredvilligt upprepa retoriken om diktatur och hegemoni. Den inskränkta och förfärande föreställningen att som under kejsartiden åter vara ”allt under himlen” brer hastigt ut sig och för Kina åter till farans rand; en stor del av kineserna har redan förlorat varje spår av verklighetssinne och börjar på allvar tro på de drömvärldar som diktaturens allmaktsfantasier ger upphov till. Det går numera så långt att mina landsmän som frossar i uppdiktade myter bara har ögon för Kinas ärorika uppgång och vägrar att också se den deprimerande baksidan av den. Lovtal från väst hör man gärna, kritik därifrån möter döva öron. Ingen vill diskutera gränserna för de förutsättningar som gäller för det kinesiska framsteget, eller erkänna de i verkligheten stora skillnader ifråga om direkt och indirekt politisk makt som finns mellan Kina och dagens nyckelmakter på världsarenan.

Den ekonomiska tillväxten stödjer sig mot ett haltande reformarbete, därför betalar Kina totalt sett ett mycket högt pris, ojämförligt högre än det som andra länder betalar för sin uppgång. Att kinesiska varor är så billiga beror på bristen på rättigheter för arbetarna i  våra ”sweatshops”, liksom på den utsugning av naturresurserna och miljöförstöringen som hänger nära samman med den omfattande tillväxten.  De högteknologiska vapen man köper in dyrt från Ryssland, som står högst upp på det kommunistiska partiets inköpslista, innebär att den diktatoriska makten monopoliserar finansiella resurser som tillhör hela folket och ett medvetet förslösande av frukterna av folkets arbete. Bakom alla de pengar som kinesiska turister strör om sig ute i världen, står en polarisering av samhället genom några få inflytelserika figurers privatiserade egendom och ett korrupt system. Det som vid en första blick ser ut som en bergfast samhällsordning, ifrågasätts genom allt häftigare sammanstötningar mellan regeringen och allt flera grupper som kämpar för folkets rättigheter.

Än mer deprimerande är det då att denna arroganta nationella vanföreställning bygger på en nationell medvetenhet som saknar alla civilisatoriska värden, på ett slags primitiv etik från urtiden – en herre och knektmentalitet. Den som står inför styrkan är slav, den som står inför svagheten är herre. Vid motgångar förfaller man till extremt självförakt och är till och med stolt över sin säkra status som slav. Vid framgång flödar man över av självförhävelse och känner sig i varje stund som herre över hela världen. Ett folk med en sådan urartad nationalkänsla kan bara med svårigheter utvecklas till en suverän civilisation med känsla för sitt eget värde. Det accepterar allt som tutas i det uppifrån, också när det handlar om skrämsel och manipulation, så som vuxna ibland gör med små barn. Det har ingen egen hjärna, saknar värdighet och personlighet, som om det inte kunde tänka självt och gå sin egen väg.  De härskande lockar med bröd och skådespel, skrämmer med läderpiskan, underhåller med en show om fred och fröjd och förgiftar själarna med lögner.

   I mänsklighetens historia finns det ingen mäktig stat byggd på diktatur – Napoleons Frankrike, Hitlers Tyskland, Japan under Meiji-Tenno, Stalins Sovjet - som inte utan undantag varit förutbestämd för undergång och dragit stor olycka över den mänskliga civilisationen. Mot dessa diktaturer står Englands och USA:s uppgång som den raka motsatsen.  Bägge staterna blev det de blev på grundval av en frihetlig författning. Därigenom undkommer de den oro som ett radikalt brott medför, eller katastrofer som kan framkalla oroligheter både inom landet och i förhållande till andra länder, varför de förtjänar beteckningen stora nationer utmärkta av fred och politisk stabilitet. Även om man också kan säga att England i och med att kolonialtidens slut åter är att en normal stat.

USA:s uppgång har däremot absolut inget gemensamt med stormakterna från olika tider. Den ledande roll som USA övertagit under 1900-talet beror inte längre på ockupation och utsugning av främmande länder som vid tiden för kolonialmakterna. Den bygger tvärtom på en antikolonial politik och landets roll som företrädare för frihet och demokrati.

Kinas uppgång kan idag omöjligen lyckas om den bygger på samma diktatoriska styrka som uppgången hos Tyskland, Japan och Sovjetunionen en gång gjorde. Dess förebild måste var den brittiska och amerikanska uppgången genom demokrati.

I dagens Kina råder det i privata och officiella kretsar betydande oenighet om vilken väg som är den riktiga för en fortsatt kinesisk uppgång, om det ska vara en uppgång i diktatur eller frihet. Framtidsperspektiven är fullkomligt osäkra. Den oavbrutna utvecklingen i marknadsekonomin och den växande känslan för rätten till privat egendom skapar redan en väldig potential för en spontan längtan efter frihet hos befolkningen. Men samtidigt utgör de regerande byråkraternas värnande om egenintressen och privilegier inom det despotiska systemet det största hindret för vägen mot frihet. Det spelar ingen roll hur länge den kinesiska ekonomins tillväxt fortsätter, hur mycket de viktigaste städerna i landet än liknar de internationella metropolerna, hur mycket landets härskande klasser ägnar sig åt lyxiga laster och det moderna livet – så länge Kina förblir ett land med enpartidiktatur kommer det aldrig att utvecklas till en nation med en mogen civilisation.

Vad de ledande nationerna i världen ständigt måste vara medvetna om är att det parti schack som det kommunistiska Kina idag spelar med de fria staterna, inte längre har något gemensamt med den traditionella kommunismen i Sovjetunionen. Kinas kommunistiska parti uppfattar sig inte längre som väktare av de gamla ideologiska och militära dygderna, de söker i stället sin framgång genom att avstå från ideologi och genom att forcera ekonomin. Medan reformerna inom ekonomin framskrider i frihetlig riktning och landet blir en del av den globala ekonomin, så håller man inom politiken fast vid despotin och satsar allt på att förhindra en fredlig utveckling efter västlig förebild.  Ska det vara så svårt att inse att den kommunistiska statsmakten med sin plånbok fylld av guld och glitter för en pengadiplomati i hela världen och har blivit en blodgivare åt andra diktaturer, genom att den med sin ekonomiska styrka och potential som handelspartner splittrar de västliga allianserna och för fram den kinesiska marknadens storlek som lockbete och påtryckningsmedel för kapitalet från väst?

Om det utifrån inte sätts stopp för uppgången för denna mäktiga diktaturs med dess snabbt tilltagande ekonomiska kraft, om man fortsätter anpassningspolitiken gentemot denna uppåtsträvande despoti, riskerar man att upprepa historiens misstag. Resultatet av en sådan politik vore inte bara en katastrof för det kinesiska folket, den skulle också ha en förstörande inverkan på globaliseringsproicessen mellan de fria staterna. För att förhindra att negativ inverkan från den kinesiska despotin på civilisationens landvinningar, är det en plikt för den fria världen att så snart som möjligt stödja utvecklingen mot en demokratisk stat i världens största diktatur.

Den 17 december, hemma i Beijing.
(Humanity and human rights, ”Ren you renquan”, Januari 2007)