Berättelsen om våldet blir verkligare än dess offer”

Vad händer egentligen med människorna i ett land som präglas av våld? Bilden av Mexiko som ett våldsamt land riskerar till sist att bli en självuppfyllande profetia. Jennifer Clement, poet, mexikanska PENs förra ordförande och författare till flera dokumentärromaner och reportage, reflekterar över det verkliga våldet och dess skugga på nätet.

9 mars 2013 Text: Jennifer Clement Översättning från engelska: Alexandra Dumas

I dag har vi mexikaner svårt att tolka orden som omger oss.

I denna sorgliga och galna tid kan vi läsa tillkännagivanden från knarkhandlarna intill de riktiga nyheterna i dagstidningarna, och i radannonserna hittar vi deras korthuggna och sms-liknande meddelanden.

Vi läser meddelanden på väggar och på stora vita bomullslakan, uppspända mellan broar eller träd.

Under nyhetsinslagen försöker vi tyda breven som sitter fast i kläderna på kidnappade människor eller på döda kroppar. Vi försöker till och med läsa ord som ristats in i offrens hud som om det vore papper, på deras magar eller armar. Vi läser hudgraffiti.

I oktober 2010, efter mordet på bildjournalisten Luis Carlos Santiago, dök det upp graffiti signerad kartellen La Linea Cartel på en vägg i Juarez: Nosotros no matamos periodistas – vi dödar inte journalister. Ett mycket ovanligt uttalande.

Jag surfade in på Blogdelnarco för att se vad folk skrev angående meddelandet. Blogdelnarco är en webbsida som skapades för två år sedan och som tar upp de historier som traditionell media känner sig för hotade för att publicera. Här verkar alla sidor kunna kommunicera med varandra: knarkhandlare, poliser och vanliga medborgare. Denna kontroversiella webbplats innehåller allt från våldsamma videoklipp med människor som blir torterade och halshuggna till underkategorier för mexikanska knarkballader, så kallade corridos, och knarkskämt.

Meddelandet ”vi dödar inte journalister” hade skrivits på en vit vägg med röd sprayfärg för att likna blod och jag hittade 390 kommentarer på webbplatsen angående meddelandet. Kommentarerna handlade inte om själva meddelandet eller om våldet mot journalister. I stället handlade alla de 390 bittra och sarkastiska inläggen om meddelandets usla stavning och dåliga syntax. 

En bloggare skrev att han ”skämdes över knarkhandlarnas bristande utbildning” och påstod att ”till och med våra knarkhandlare håller U-landsklass”.

En annan skrev att det ”inte är alfabetet som dödar, utan kulor”.

En annan skrev upprört att hon föredrog att läsa meddelanden och graffiti som skrivits av den rivaliserande kartellen ”eftersom de i alla fall kunde stava”.

När jag hade läst ett hundratal uppretade kommentarer fick jag syn på en lite löjlig och urskuldande ”stavningsursäkt”, troligtvis publicerad av kartellen.

Som svar på deras ursäkt svarade en bloggare: ”ni brottslingar är så bra på att döda att ni till och med har lyckats döda det spanska språket”.

Ja, det är en sorglig och galen tid i Mexiko. Det är ett land som har fallit offer för korruption, amerikansk drogkonsumtion, amoralisk vapenförsäljning, fattigdom, människohandel och där de oupphörliga morden på journalister inneburit att själva berättaren blivit berättelsen. Men vi får inte inbilla oss att detta, som verkar vara så typiskt för landet, är Mexiko. Nej. Det är världen som vi alla lever i.