"Blir ni en halv miljon står vi på er sida"

Den belarusiska oppositionen är splittrad. Är det bara en ekonomisk kris som kan skapa demokrati i Belarus?

Efter valet i Belarus i december förra året är situationen kaosartad. Oppositionen har slagits ned med våld och många människor kastades i fängelse. Journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj är Belarus internationellt mest kända journalist. Hon har bland annat skrivit den osentimentala reportageboken Bön för Tjernobyl och är en av regimens främsta kritiker. Författaren Cecilia Hansson mötte henne i Berlin, där hon för tillfället bor. I den här intervjun ger Svetlana Aleksijevitj sin personliga syn på läget efter katastrofvalet. 

1 juli 2011 Cecilia Hansson

Hur skulle du beskriva situationen i Belarus efter valet?
Som en humanitär katastrof för hela det belarusiska samhället. Det brukar vara så att de människor som har profilerat sig politiskt inför ett val tystas efteråt. Man avskedas från sitt arbete och förr eller senare lämnar man landet. Men så radikalt som det skedde efter det här valet har det aldrig förr gjorts. Den här gången förföljdes, misshandlades eller häktades alla som över huvud taget sagt något regimkritiskt. Från början satt 800 människor häktade. I dag är det ungefär 100. Befolkningen är naturligtvis i chock.

Fruktansvärt är också att det stalinistiska maskineriet sattes i gång på nytt, som om ingenting hänt i historien. I dag vet man inte om man anges av överheten eller av sina medmänniskor. Även i småstäderna bedrivs en häxjakt, och den är initierad av de vanliga medborgarna.

Hur kommer det sig att de stalinistiska metoderna så lätt kan komma i bruk igen?
Det är svårt att säga varför det blev ett sådant stort bakslag just den här gången. Men det är ingen tillfällighet att de andra östeuropeiska länderna kallar Belarus för Jurassic Park. I de andra öststaterna som Ukraina, Estland och till och med Ryssland har någonting grundläggande förändrats, man har genomfört reformer. Men Aleksandr Lukasjenko har konserverat situationen i Belarus. De människorna som har mycket pengar i Belarus i dag, som kör Mercedes eller Bentley tänker på samma sätt som de gjorde under Sovjettiden. I dag är det 16 år sedan Lukasjenko kom till makten. De 16 åren har de andra östländerna använt till att bygga upp en ny mentalitet, men det har inte skett i Belarus.

Hur skulle du beskriva den belarusiska mentaliteten?
Belarus befinner sig geopolitiskt på väg från väst till öst och omvänt. Historiskt har man alltid känt svallvågorna av något fälttåg eller krig. Det har inte varit möjligt att utveckla de drag som kännetecknar en självständig nation, eftersom man så ofta varit dominerad av någon annan; av baltstaterna, Polen eller Ryssland. Huvudmålet för folk var alltid att överleva. Sådant som ”frihet” var aldrig aktuellt.

De intellektuella i Belarus har haft det särskilt svårt. Under det polska herraväldet fick den belarusiska befolkningen inte inneha några som helst viktiga poster i samhället. Det bildade skiktet trycktes ned. Och sedan kom ryssarna och gjorde samma sak.

Under det sovjetiska styret förekom det särskilt många repressalier mot de intellektuella. Min pappa studerade journalistik. Det var vanligt att bara två av tjugo lärare fanns kvar när studenterna återvände efter sommarlovet. Alla andra professorer och docenter var bortförda och avrättade. Det var en hel generation intellektuella som utrotades av Stalin.

Även under andra världskriget led landet en stor förlust på utbildade människor. Då avrättades oerhört många judar, och bland judarna fanns många intellektuella. Man led även stora förluster över huvud taget under andra världskriget. Av en befolkning på tio miljoner stupade två och en halv. Så nationen fick ett allt annat än lyckligt öde.

Finns det något hopp för Belarus? Hur ser det ut i så fall?
EU:s beslut att investera mer pengar i Belarus är bra. Om det blir så kan man bygga upp nya strukturer inom näringslivet. Men om det kommer att vara möjligt med Lukasjenko vid makten vet jag inte. Hoppet står till den nya generationen. Man kan inte förvänta sig att den äldre skulle kunna förändra sig så mycket.

Men Belarus huvudproblem finns hos den egna befolkningen, som inte är beredd att protestera. Det är enbart de unga som går ut på gatorna i dag. Alla de äldre, intellektuella som tidigare försökt göra något, har lämnat landet. Även många av de unga har flyttat utomlands. Men det finns de som vill och försöker skapa något nytt i Belarus. Unga, intellektuella som även arbetar för att man ska använda språket korrekt. I byarna i Belarus talar man en blandning av belarusiska, polska och ukrainska. Ett eget språk och andra nationsbildande kännetecken går inte att finna.

Befolkningen i allmänhet vill bara konsumera. De har levt ett hårt liv. Men nu kan de till exempel åka till Bulgarien på semester. Eller köpa olika sorters korv. Förr har man fått kämpa för de enklaste förnödenheter.

Folket förstår inte vad det är för frihet oppositionen talar om. Deras liv började med stalinistisk terror och sedan var det sju års ytterligare terror efter andra världskriget. Det var alltid brist på förnödenheter. Och sedan kom Tjernobyl. Det är sådant som utgör deras liv. De känner inte till något annat. Att få konsumera är en ny erfarenhet för dem. Jag tänkte förut att kapitalismen är som en sjukdom som snart kommer att vara över. Men det verkar tyvärr inte bli så.

När jag var hemma nu senast reste jag runt på landsbygden. Jag pratade med många olika människor. När jag träffade folk i byarna och pratade om frihet förstod man inte vad jag menade. ”Se, vi vår affär här i byn är full av varor. Vilken frihet skulle vi behöva? Vi har ju allt”.

Många intellektuella är bittra och skäms för den egna befolkningen. De vill skapa ett annat liv och kallar sina landsmän för nedvärderande saker, ”nollor” eller ”sopskyfflar”. Jag tycker att det är fruktansvärt att kalla sina landsmän för sådana saker.

Hoppet står som sagt till den unga generationen. Självklart påverkas de av nyheterna om upproren i Nordafrika. Men den äldre generationen har en annan erfarenhet av revolution. De såg den orange revolutionen i Ukraina som misslyckades. Så de är mer försiktiga. Och de tar gärna emot pengar från Moskva.

Regimen Lukasjenkos makt hänger helt och hållet på relationerna till Moskva. Lukasjenko får en summa motsvarande 4 miljarder Euro per år från Ryssland. I och med detta är folket nöjt, affärerna är ju fulla. Men i det ögonblick som Ryssland tar sin hand från Lukasjenko har han inga resurser längre. Det enda som kan motiverar folket att gå ut på gatorna och protestera är tomma affärer. Så nyckeln till cellerna där oppositionen sitter inspärrad finns i Kreml. Och i Kreml har man sina egna motiv. De vill naturligtvis inte att Belarus närmar sig Europa och använder sig av både morot och piska för att hindra det.

Vilken betydelse har oppositionen?
Det är svårt att kritisera människor som sitter i fängelse. Men i valet var de helt enkelt chanslösa. Först och främst kunde de inte enas om en gemensam kandidat. Det fanns nio kandidater och ingen hade profilerat sig särskilt starkt. När alla fick en stund i TV var det ingen som utmärkte sig, ingen som sa något som verkligen berörde människornas vardag. Alla bara kritiserade Lukasjenko.

En av kandidaterna, Uladzimir Njakljajeu, är poet. Att en poet kandiderar till presidentposten i ett bondeland är fullkomligt groteskt. Det passar inte befolkningen.

Efter kandidaternas TV-framträdande hade jag ett samtal med en taxichaufför. Han sa att han inte förstått ett ord av vad oppositionen vill ge honom. Lukasjenko däremot lovar honom och andra i samma situation att tjäna mer pengar. Det förstår man och det vill man ha.

Den politiska oppositionen är alltså mycket svag. Dessutom kan man inte säga att nationens snillen återfinns i oppositionen. De smartaste har antingen flytt landet eller så är de sysselsatta med ”business”. Med politik kan man inte få till sådana resultat som med business.

De nio presidentkandidaterna hade uppmanat folket att bege sig till Självständighetens torg på valdagen. Men de som verkligen vill förändring i Belarus vill inte ha det genom revolution utan genom reformer. Många var rädda, för ingen visste vad som skulle hända på torget. Så till sist var det bara ungdomar som samlades där.

Varför blev det så?
Man måste förstå vad det innebär att leva i en totalitär regim. Det handlar om total kontroll. Min dotter är lärare. Inför valdagen samlade rektorn på hennes skola sin personal. Alla fick i uppgift att försöka påverka eleverna. De skulle säga till sina föräldrar att inte gå till Självständighetens torg på valdagen. Att det skulle få negativa följder om de gjorde det. Jag känner igen de här mekanismerna. Att använda sig av barn är ett vanligt grepp i diktaturer.

Du var själv i Minsk på valdagen?
Ja, jag var på väg till Självständighetens torg men kom aldrig fram. Det var minus femton grader. Jag var sjuk och var tvungen att gå hem. Mina vänner blev stoppade på vägen, blev inte framsläppta till torget.

Några dagar efter valet satt jag på ett kafé med goda vänner och diskuterade politik. Plötsligt reste sig en man som suttit vid bordet bredvid och kom fram till oss. Ett befäl inom polisen som hade hört vårt samtal. Han sa: ”Det var 20 000 människor på torget häromdagen. 5 000 av dem var kollegor till mig, som kontrollerade och stoppade er. Även om ni blir 50 000 kommer vi att kväsa er. Men blir ni en halv miljon kommer vi att ställa oss på er sida.”

Alltså: det är många i Belarus som är leds på Lukasjenko. Men de är även rädda för regimbyte. Dessutom finns det ingen tradition av protester i Belarus. Människorna går bara ut på gatorna och protesterar om de har ekonomiska skäl till det.

Lukasjenko stjäl åt sig en hel del av landets kapital. Men han ger även människorna möjligheten att äntligen kunna äga något. När jag var i Minsk i december var jag förvånad över att det var så oerhört mycket trafik på gatorna. Det är något helt nytt.

Så folket har orsak att tycka om Lukasjenko?
Ja, han är slug. I Ryssland och Ukraina har man upplöst kolchoserna. Det har man inte i Belarus. De fungerar och de är framgångsrika. Inte heller har Lukasjenko sålt ut fabrikerna. Och de fungerar också bra. Näringslivet i Belarus fungerar över huvud taget mycket bättre än i grannländerna. Dessutom är Belarus inget klassamhälle. Det finns inget tunt skikt av superrika som i många av de andra östländerna.

Lukasjenko vill visa att socialismen fortfarande har potential. I synnerhet när man betalas av Moskva. Utan det stödet skulle landet aldrig klara sig. Men egentligen finns det sedan länge ingen socialism i Belarus.

För mig är det Lukasjenko säger en absolut mardröm. Men för folket låter det förnuftigt. Som politiker är han som ett djur. Han har bra intuition, känner på sig vad folket vill höra. Och han talar folkets språk.

Många av de intellektuella i Belarus i dag är som ”dekambristerna”. Alltså de intellektuella i Ryssland som i början av 1800-talet arbetade för reformer. De hade ingen aning om hur man skulle tala med folket. De talade franska och ville influera befolkningen – som till stor del bestod av livegna analfabeter - med idéer från franska revolutionen. Det misslyckades naturligtvis.

Du har kallat befolkningen som växer upp i Belarus i dag för en förvirrad generation?
Ja, ett tecken på det är att landet ligger i topp statistiskt av alla de forna östländerna när det gäller självmord. Man har svårt att hitta mening i livet. Lukasjenko gör så gott han kan. Han försöker skapa alla möjliga symboler. Exempelvis försöker han införa Komsomol igen, den gamla kommunistiska ungdomsorganisationen.

Han har även låtit bygga en mur utanför Minsk och påstår att det är skyddsvallen mot tyskarna under andra världskriget. Men alla vet att det aldrig fanns någon sådan. Redan fyra dagar efter krigsutbrottet stod tyskarna i Minsk.

Lukasjenkos försök att bygga upp en mytologi fungerar helt enkelt inte. De unga har i dag tillgång till internet och vet mycket om världen. Samtidigt som man bygger ett symboliskt monster runtom dem.

Väldigt många unga lämnar landet. De åker till väst, till Ryssland, Baltstaterna - det spelar ingen roll vart. Bara de kommer bort.

Du beskriver en situation som känns hopplös. Finns det ingenting man kan göra?
Man måste redan nu börja förbereda sig inför nästa val. Det finns ingen tid att förlora! Efter nederlaget i valet bråkar de oppositionella med varandra. De är inte beredda att samarbeta. De längtar efter att befrias, att EU eller Amerika ska ta itu med problemen i Belarus. Men vad ska de göra? Skicka trupper? Sådana lösningar kommer inte på fråga. Förändringen måste ske inom landet. Vi måste bli självständiga.

Den enda lösningen för Belarus vore om än svårare ekonomiska problem uppstod. Så att karismatiska personer kunde komma fram och ta tag i att försöka lösa dem. I dag finns det inga sådana personer i landet.